En decembersöndag i bilder

Vintrig vilopaus.

Strax söder om stadsmuren finns allt.

Två jättelyckliga bögar som lever i en harmonisk men spännande kärleksrelation.

Alla ska vi tacka för kaffet.

Snö snö och snö.

Vad gör man inte för ett fint bloggfoto?

Snöälskaren är lyckligare än någonsin.

Kapell.

Snöigt Grekland.

Kristen konst.

Minneslund.

Söndagsmiddag hos Lyckliga Bögparet (aka Granngrabbarna).

Jag tog naturligtvis med mig chanukkian, ty det femte ljuset skulle tändas när solen gick ner.

Glögg och myspys innan det var dags att ila hem för några timmars arbete.

Tack för att du respekterar mig

Om du undrar varför jag gillar vintern så kan jag avslöja att det till stor del beror på att årstiden är smidig för oss som inte vill visa ansiktet för främmande kvinnor.
Jag känner mig konstant kränkt av deras våta blickar och jag älskar att få bylsa på mig riktigt ordentligt så att damerna inte kan se mina (uppenbarligen) upphetsande kroppskonturer.
Tack och pris!
Jag ser hur dessa kvinnor får något vilt i blicken så fort de ser mig och jag känner mig konstant som ett stycke kött. Lammkött.
Jag säger nej tack till att agera sexuell fantasi.
Tanken på att Britt-Marie fantiserar om mig medan hon genomför ett våldsamt, heterosexuellt samlag med Göran får det att vrida sig i magen min.
Nej tack.
Jag vill inte visa mitt ansikte för dessa frustrerade kvinnor. Jag vill inte visa min kropp och jag vill heller inte ta dem i hand då jag vet var de där händerna har varit.
Iiik.

Måndagsläsning: ’Weekend schools’

Children in Britain are being taught brutal Sharia law punishments, including how  to hack off a criminal’s hand or foot.
So-called ‘weekend schools’ for Muslim pupils as young as six also teach that the penalty for gay sex is execution and that ‘Zionists’ are plotting to take over the world for the Jews.
One set textbook challenges youngsters to list the ‘reprehensible’ qualities of Jews.

Länk: Daily Mail.

Herren var inte upptagen den dagen*

En gång hade jag en något äldre flickvän som kom från en superreligiös familj.
Hon gav mig den första regelrätta kyssen och hon var allt annat än präktig.
Hennes feta, villiga läppar tog för sig av mina små tunna pojklips.
Nu sitter jag ensam på kontoret och läser hennes ”wall” på Facebook (vi är dock inte ”vänner” – vi har inte setts sedan jag liftade med henne i maj 1993).
”Må Herren barmhärtigt välsigna ditt arbete”, skriver någon.
”Tack för att vi, genom fotografier, fick ta del av ert nya hem. Må Herren välsigna det. Förresten: hur går du till väga när du tvättar?” skriver en annan.
Jag säger inget, så har jag ingenting sagt.
Men roligt har jag.
*Lite som jag idag då, med andra ord.