En radhusbög på Pride

I morse gjorde jag med redo för prideparaden. Jag gillar som sagt inte Pride (längre) eftersom spektaklet tagits över av vänsterextrema krafter.
Men nu är det ju som så att någon måste representera de ”normala” konservativa bögarna. Ni vet de där tokstollarna som inte tror på det här med att det finns 31 olika kön och andra jätteprogressiva idéer.
De som tror på monogami och tvåsamhet. Ja, de så kallade radhusbögarna, helt enkelt.
Dem gick jag idag för att representera. Och det gick ju bra.

Uppskattningsvis deltog 100 000 människor. Jag räknade till: 50 000 tonårsflickor med tung make up och färgglatt hår, 15 001 trista grå radhusbögar (inkl. jag), 20 000 lesbiska kvinnor (15 500 av dem i kort, aggressiv frisyr), 200 transsexuella, 500 drag queens, 12 läderbögar, 14 sexarbetare (nytt inslag?), 3 kvinnor med pattarna i vädret, 1 afghansk kvinna med skylt: ”Afghanistan needs love, not sharia”, två stackars ryssar, resten asiatiska och amerikanska turister.
Såg även två israeliska flaggor. Tre slöjbeklädda kvinnor (?), ca 100 ”EU-migranter” som jagade pantburkar.

Ogillar Pride (svär i synagogan!)

I dessa Pride-tider viftar diverse företag etc. med regnbågsflaggor men jag tycker bara att det klingar falskt. De vill bara mjölka oss på cash och verka ”fina och goa”. Men vad gjorde de för oss HBT-personer när de hade kunnat riskera någonting genom att ta ställning för våra grundläggande mänskliga rättigheter? Ingenting. 
I min värld får man ingen medalj för att man är allmänt human. Det krävs lite mer än så. 
Så nej. Jag går inte på den lätta. Hur de än mjölkar så sprutar inte mina värdefulla spenor.
Att slå in öppna dörrar känns B. Det var för f@n såna som jag som slog in dem från första början.

Jag har ingenting emot Finnair. Jag ÄLSKAR Finnair. Deras nya profilbild på Facebook får helt enkelt symbolisera hela grejen.

Fredagsnöjet

Att sitta med öppet fönster i medelhavsvärmen och titta på bilder från Tel Aviv Prideparaden pågår i just detta nu – medan jag lyssnar på de gapiga studenterna som står på lastbilsflak som kör runt, runt kvarteret.
Då känns det n ä s t a n som att jag själv befinner mig mitt i Tellan. Så pass att jag nog måste göra ett nytt klamydiatest.

#fattigmansnöje

30-dagarsutmaningen, dag 10

Europride 1998

30-dagarsutmaningen nu.

Dag 10: Ett foto på dig taget för över tio år sedan.
Okidoki. I dessa pridetider väljer vi ett foto knäppt på Europride 1998. Fantastiskt var det och jag älskade mitt hår och mina nya vänner från Malmö (som jag inte sett sedan dess). Det årets ESC-vinnare kom med buller och bång och vi älskade livet och såg en blomstrande framtid bakom knuten. Fantastiskt.
Bonusbild:

Dana International, Europride 1998

Sliten men vid liv

Så, arbetsveckan började med att jag hällde ut en hel kopp kaffe över mig själv.
Inte så konstigt med tanke på att jag är helt slut – ni vet när man är så trött att man inte kan somna. Kollade på klockan 01 och 03 och när hon visade 05 fick det räcka och jag klev upp och gick ut på morgonpromenad.
Tog mig till jobbet och här är jag nu. Ska ta mig igenom denna dag och därefter supersova.
Tänk att man aldrig lär sig att efter Priden måste man ha några lediga dagar…
Men tack, det var en fantastisk vecka med både nya och gamla vänner och bekanta.

Ännu en paradbild, knäppt av min fantastiska kollega och väninna Lotta.