politik – Sida 4 – Kim da Costa

Vi normalbegåvade bryr oss inte om kön

Har ni hört något så tramsigt?
Den hysteriska hudfärgs- och könsfixerade woke-vänstern hetsar upp sig över att de mest spelade artisterna på Spotify är män.
”Lyssnaren behöver se över sin egen konsumtion”, säger Sahara Hotnights trummis Josephine Forsman.

Jag som är en stor musikkonsument lyssnar till 98% på kvinnliga artister (jag antar att de identifierar sig som kvinnor) så detta betyder väl att jag i jämställdhetens hysteriska namn borde börja lyssna på fler manliga akter. Eller?
Enligt Last-fm (som håller statistik över vad jag lyssnar på) har jag fem manliga artister bland mina 50 mest spelade. Pet Shop Boys (5), Antti Tuisku (9), Harel Skaat (22), Boaz Mauda (36) samt A-ha (39).
Dessutom har jag fem akter med både män och kvinnor. Eurythmics (21), ABBA (30), BWO (33), Ace of Base (37) samt Army of Lovers (38).
Resten damer. Ja, en transsexuell kvinna också (Dana International, 3).

Jag har aldrig förstått mig på denna fixering vid kön. Inte när det gäller musik. Inte när det gäller politik. Enda gången kön spelar roll för mig är när jag väljer partner. Då kvoterar jag uteslutande in en man.
Annars är jag mot all form av kvotering.
Kvotering är trams.
Fixering vid kön är trams.

Kan folk bara sluta tramsa?

För övrigt använder jag inte Spotify. Det är så plottrigt och fult. Jag kör med Apple Music, som så smidigt kombinerar strömmad musik med min egen köpta samt med mina egna rippade skivor som jag lagt till i mitt enorma musikbibliotek.

boy and girl cutout decals — Photo by Magda Ehlers on Pexels.com

Det finns inget Q i HBT

Jag lyssnade på en podd igår där Alexander Bard var gäst och han sa en bra sak (nu igen). Jo, själv har jag sagt samma sak i många herrans år men det är ändå skönt att då och då få sina egna tankar och åsikter bekräftade av en intellektuell person som gärna uttrycker sig en smula spetsigare än undertecknad.

Så här sa han: ”Jag kritiserar inte HBT-rörelsen, utan jag kritiserar HBTQ-rörelsen. Det finns bara H, B och T och inga andra bokstäver*. Det finns inga Q-människor. Det är oftast straighta, feta kvinnor som kallar sig Q och de klampar in och tar över och de har tagit över och sabbat Pride också. Bögarna har insett detta nu och de är spytrötta och vill inte ha med denna rörelse att göra.”

EXAKT SÅ.
DET ÄR JU DETTA JAG HAR SAGT HUR LÄNGE SOM HELST.

Den där rörelsen som inkluderar Q och andra bokstäver bara sabbar och förstör och de drar ej löjets skimmer över oss som faktiskt ÄR H-, B- eller T-personer.
Så ja, vi är väldigt trötta på dem – dessa vänsterextrema identitetspolitiska ivrare som bara sabbar och förstår. inte nog med det – de knuffar dessutom ut OSS, som inte är vänsterextrema, ur vår EGEN rörelse.
De kan gott och väl skaffa sig en alldeles egen rörelse, ty här har de ingenting att göra.

*Och absolut inget patetiska ”inkluderande” jäkla plustecken!

Podden ifråga var Paolos podcast, avsnitt 1.

Dokumentärsöndag

Vilken skön vilodag jag hade igår.

Jag kollade bara en massa dokumentärer och andra ”nyttiga” program. Det är ju bland det bästa jag vet.

Såg en om det vansinniga Saudiarabien och om hur damer försöker ta sig därifrån.

En om det en gång så blomstrande Libanon – numera ett land i total kollaps.

En om det ”rasistiska” Danmark.

En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.

Två dokumentärer om det alldeles sinnessjuka Nordkorea. (Det går inte att ta in!)

En om damer som flyr Dubai.

Och en som heter ”Who betrayed Anne Frank and her family?”

Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.

Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)

Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.

Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.

Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.

Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.

Varsågoda, här fick ni en massa tips.
Ha en trevlig vecka.

Det ordnar sig, Sverige

Som politiknörd följde jag så klart i förmiddags Den Stora Presskonferensen. Äntligen får Födelselandet en ny regering, efter åtta kaosartade år då Sverige körde ännu mer i diket tack vare den rödgröna, vänsterextrema, lallande röran.
Detta är verkligen på tiden! Sista chansen att rädda det som räddas kan.

Jag höll med om exakt allt som sades om det så kallade Tidöavtalet. Allt! Skummade sedan också igenom hela avtalet (som går att finna med en enkel sökning) och jag nickade och hummade. Det ser bra ut det här.

Kanske vänder det äntligen för Sverige.
Om ett par år eller så kanske landet är i ett sånt gott skick att jag kan överväga att återvända. Oj oj oj! Ja, ni hajar ju själva hur nöjd jag är.

Naturligtvis lipar vänstern ut på sociala medier (kolla bara twitter). Tänk att de kan vara så fruktansvärt dåliga förlorare.

Grattis, älskade Födelseland!
Det ordnar sig.

Israel <3 Grekland

Vi firade judiskt nyår – Rosh hashana – för några dagar sedan och jag skrev följande, lite vackert så där, på FB.

Vet ni vad? Min bästis Jenny berättade nyss någonting mycket fint för mig. Kanske bland det vackraste jag hört.
Innan hon lärde känna mig så visste hon ingenting om judendomen. ”Du öppnade en dörr och nu står jag här på tröskeln.”
Vidare: ”Jag kommer aldrig att bli judinna (hon är mer dragen till buddhismen) men du har lärt mig så oerhört mycket om både judendomen och om Israel. Nu förstår jag mer om världen. Du öppnade upp mina sinnen. Och det märks att allt det som du har lärt mig kommer rakt från ditt hjärta.”

Har ni hört?

Jag passade samtidigt på att tacka mina vänner IB och ES som för många herrans år tog mig med på mitt livs första Rosh hashana-firande i Tel Aviv. Vilka minnen ändå… Livet ÄR minnen.

Bästisen Jenny sa också: ”Jag förstår nu även ditt politiska engagemang. Jag förstår varför du har gjort vad du har gjort för Israel, och för någonting som du tror på.” (Läs här exempelvis. Scrolla ner lite.) (Ja, jag hette Milrell på den tiden.)

Just detta har ju alltid varit själva poängen med min aktivism för Israel. Alltså, inte att skriva folk på näsan, utan att presentera fakta och få dem att tänka till.

Dagen därpå skrev jag lite till. Jenny och jag satt och pratade om våra respektive favoritländer. Hon har Grekland och jag har Israel.
Hon upplever samma sak på grekisk mark som jag på israelisk. Man får den där speciella känslan av att vara hemma. Det vibrerar ända från tårna och upp längs kroppen till hjärtat och ända till hjärnan. Och så gråter man kanske en skvätt av tacksamhet också.

När någon som är på väg till Israel för första gången frågar mig vad hen ska göra där så svarar jag alltid: ”bara njut av atmosfären och ANDAS. Andas riktigt djupt och sug i dig allt.”

Din själ på föda. Du känner det i dina blodådror.
När du är på rätt plats.
När du är hemma.