Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.
Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.
Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)
Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.
Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).
Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.
Jag stod i operationskö i ca tio månader p.g.a. aneurysm i hjärnan och här kommer äntligen inlägget om operationen (ganska exakt fem månader efter min omskakande ryggoperation).
Efter en sömnlös natt skrev jag in mig på Tornsjukhuset 06:20, torsdagen den 30:e maj 2024. Jag väntade i runt en kvart innan jag blev inkallad till ett rum där jag tog av mig alla kläder och lämnade ifrån mig mina tillhörigheter. På mig fick jag beigea strumpor, gröna byxor, en bakfri operationskappa (vit med blå blommor) samt en ljusblå sjukhusrock. Därefter leddes jag till nästa väntrum. Jag fick strikta order om att runt 07:30 måste jag uppsöka herrarnas och när jag återvände 07:35 (jag gör som jag blir tillsagd) så väntade sköterskan som tidigare gett mig min fantastiska make-over och hon ledde mig till en säng där jag fick medicin av något slag. Låg där i kanske en kvart innan jag blev körd till narkosen. Hela den inledande proceduren gick snabbare än förra gången, i december.
En trupp människor (varav en jag kände igen från förra gången, och han mig) kom och satte slangar i mig och ställde frågor. Jag rullades in i operationssalen som verkligen fascinerar mig. Det ser ut som ett rymdskepp (eller som jag inbillar mig att ett rymdskepp ser ut). En massa maskiner. Lampor som blinkar. Skärmar. Jag var på en massa, massa skärmar. Fler kontrollfrågor. ”Berätta vad du är här för för ingrepp idag” och ”säg ditt namn och personnummer” o.s.v. Jag fick masken över mun och näsa och blev ombedd att ”andas lugnt”. De sa alltså inte ”räkna långsamt från tio” så där som de gör på film. Fyra andetag senare var jag borta (tre förra gången).
Två och en halv timme senare vaknade jag på uppvaket och blev körd till intensiven. Där låg jag sedan i drygt ett dygn. Jag har aldrig förstått det här med intensiven, eller att ”det är fullt på IVA”. Jag har trott att det har handlat om en (1) maskin men jag låg i mitt eget rum (eller snarare: ett hörn med glasväggar) med säkert tio olika maskiner som pep i tid och otid. Jag hade även en sköterska som satt utanför och hade koll på mig hela tiden. Ungefär varannan timme kom hon med smärtstillande samt kollade siffror på maskiner. Hon frågade även varje gång: ”Vad heter du och vad har du för personnummer? Vet du vilken dag det är och var du är?” Som på film alltså.
Dagen därpå blev jag förflyttad till avdelningen där jag stannade i ytterligare två dygn. Smärtstillande, temperatur, blodtryck, puls – allt med jämna mellanrum. Och en massa mat. Jag äter aldrig fyra mål mat om dagen och jag förstår mig inte på folk som klagar på sjukhusmat. Jag fick balanserad och nyttig vegetarisk kost och ja, den var ofta ful och färglös, men jag var bara tacksam och nöjd.
Jag hade mindre ont efter operationen, än vad jag hade väntat mig. Lite huvudvärk, illamående, yrsel, svullet ansikte och en panna som såg ut som en mindre ballong. Jag hade lite ”kluckande” och ”surrande” ljud i huvudet vid ett par tillfällen men de försvann snart. Hade också lite nedsatt syn och hörsel. Allt detta var normalt, det hade kirurgen berättat för mig redan på förhand.
På söndagen blev jag utskriven och jag har sedan dess fortsätt att ta mina mediciner tre gånger per dag. Reser jag mig lite för snabbt så blir jag yr och det börjar bulta i huvudet men utöver det mår jag för närvarande oförskämt bra. Vi får se hur det känns när pillerburkarna är tomma.
Nu är jag utskriven och hemma. Och väldigt tacksam för vård i världsklass. Jag ser ut som om jag genomgått en ansiktslyftning och inte en hjärnoperation.
Går igenom dokumenten jag fick och kan ni tänka er vilken katastrof som var nära att inträffa? Kirurgen fick börja om med ingreppet då han hade kommit lite för nära talcentrum. Tänk om jag hade förlorat min röst! Jag som lärde mig att använda den först när jag fyllde 40. Innan dess var jag ju rädd och tyst som en mus. Vilken katastrof. (FÖR ATT INTE TALA OM MIN KARAOKEKARRIÄR!) (Som sagt: min humor kan ingen ta ifrån mig.)
Jag vill i alla fall tacka följande personer som tydligen var med under operationen: Niemelä, Baric, García, Raj, Räsänen, Lohela, Uski samt Westerlund.
Jag kanske låter töntig när jag jollrar på om ”vård i världsklass” men jag menar vad jag säger. Här i Finland har jag alltid upplevt detta (förutom en gång för ca två år sedan då en läkare som knappt var torr bakom öronen var otrevlig och inte trodde på mig, men när han läste journalerna så ändrade han attityd). I Födelselandet kände jag mig alltid misstänkliggjord när jag sökte vård och den känslan är fruktansvärd. Sedan minns jag att jag ett tag hade en husläkare som såg ut (och betedde sig) som en uteliggare. Jag kände 9 gånger av 10 att jag inte blev tagen på allvar men det blir jag här i Framtidslandet.
Dessutom (och jag talar verkligen bara av egna, högst personliga erfarenheter) så märker jag av en MEDMÄNSKLIGHET inom vården. En förståelse. Jag känner mig inte ”till besvär”. Det är just denna mänsklighet som jag menar (på ett politiskt plan, men vi går inte in på det nu) har gått förlorad i Sverige, ty sammanhållningen har gått sönder. Samhällskontraktet har brutits och ”you’re on your own”.
Sedan hjälper det nog också att det finländska sinnet är så mycket mindre ”stuck up”. Det är knappt nån som har en pinne i ar*let så att säga. Det är lite mer som att: Vi är alla (bara) människor här. Det är överlag det jag gillar mest med detta land. Allt är inte så himla överspelat och stelt. Ingen tradig teater. Mer äkta. Finland är äkta. Säger jag att jag gillar dig så menar jag det. Jag säger det inte för att vara trevlig.
Nu ska jag försöka sova bort den svullnad som gör att jag knappt ser någonting och i morgon kommer min älskade Blake hem från Esboviken, där han levt rövare hos ”frugan” min.
Tack för era fina kommentarer och tankar under de senaste dagarna. De värmde, ska ni veta. Ibland känner man sig lite… liten… och då betyder det så mycket.
Om en vecka ska stygnen tas bort (vet inte om det är stygn eller ”krokar” då jag ännu inte har avlägsnat plåstret).
Tack för att ni finns!
(Vad är ett land utan vård i världsklass? Inte så mycket va? Vad kan väl vara viktigare än att medborgarna får må fysiskt och psykiskt så bra som möjligt? Ingenting.)
Jag kan inte sova då jag sov så mycket på intensiven så jag kan väl passa på att skriva ett inlägg tillägnat er REDIGA HETEROMÄN. Detta är inte ’sensuellt’ på nåt vis men kanske kan du dra lite på smilbanden och kanske kan du lära dig någonting. Läs ej om du är pryd. Detta handlar helt enkelt om hur det är att vara människa.
Har du aldrig haft kateter så kan jag avslöja att det inte är särskilt behagligt. Detta var andra gången för mig och det första jag sa när jag vaknade efter att ha fått den inkörd medan jag var nedsövd, var att jag var nödig. (Man är ju kopplad till en massa maskiner med hundra sladdar åt alla håll och över hela kroppen så man kan ju inte ta sig till herrarnas.) Sköterskan (som såg ut lite som min bortgångna finska favoritsångfågel Kikka – googla) svarade att nåt måste vara fel då påsen (som hängde elegant på en krok på sängkanten) var tom. Hon drog således ut hela prylen ur mig och om du inte vet hur detta känns så… det gör inte ont. Det känns bara obehagligt och väldigt, väldigt fel. ”Ballongen” var trasig, meddelade hon.
Innan jag skulle få en ny kateter så gav hon mig en enorm flaska att urinera i. Liggande. I sängen. Vad lärde vi oss som små barn? Att inte kissa i sängen. Jag var helt blockerad. Till slut kom sköterskan med sin kollega och jag låg bredbent i sängen med nu TVÅ unga vackra sjuksköterskor (JAG VET HUR DETTA LÅTER) som slet och drog i min enögde orm. I en sådan situation känner man sig väldigt liten och… mänsklig. Och aldrig har väl en orm sett så larv-ig ut… Inte ens ni utsvultna, testosteronstinna alfamän skulle ha gått igång på detta.
Men oj så skönt det var när allt funkade som det skulle. Fick även lära mig att de mäter allt som går in i kroppen och allt som kommer ut (vätskor alltså). Det måste råda balans. Med reservation för missuppfattningar. Jag var ganska hög fortfarande.
Jag lärde mig någonting på intensiven! Jag har alltid trott att det handlar om en (1) maskin så jag har aldrig förstått det här med att ”det är fullt på IVA”. Inte nog med att jag hade ett eget rum (eller hörn med glasväggar) med säkert tio olika pipande apparater – jag hade också dygnet runt en egen sköterska som satt utanför och som varannan timme gav mig smärtstillande, kontrollerade olika värden, tryckte på knappar, lyste med en lampa i mina ögon, kontrollerade om jag hade motorik och muskler i händer och fötter och – som på film – frågade mig var jag befann mig och vilket datum det var.
Tänk vilket viktigt jobb de gör. Vilka hjältar! Tänk vilken lycka att få leva i ett land med Vård i Världsklass™️. Tusen tack till Johanna, Aino, Helena och Tuija som i tur och ordning tog hand om mig.
Den sistnämnda frågade förresten varifrån jag fått mitt efternamn och jag svarade att jag varit gift. ”Så då tog du din kvinnas namn?” ”I själva verket min mans.” Då bad hon om ursäkt. ”Men jag som är så öppensinnad och så tar jag det som en självklarhet att du varit gift med en kvinna. Så dåligt av mig.” ”Nej nej”, svarade jag. ”Det är ju inget konstigt med det. Jag utgår från att du är gift med en man. Det är så det är. Inget att be om ursäkt för.” Då berättade hon att dotterns väninna fått barn men hon (mamman) vägrade kalla honom ”son”. Hon sa (på riktigt alltså!) ”snoppbärare”, vilket låter ännu vidrigare på finska: ”pippelinkantaja”. ”Ja”, sa jag, ”vissa ska ju alltid överdriva. Jag kommer då aldrig att kalla någon vare sig snopp- eller snippbärare.” ”Inte jag heller”, svarade hon.
Detta var mitt nattliga inlägg, som började på ett vis men slutade på ett helt annat.
Kom ihåg: var inte rädd för katetern. Obehagligt men ej smärtsamt. Det är riktigt skönt när man sedan blir av med den. Det är ta mig tusan inte helt lätt att vara människa.
Efter min ryggoperation är det dags för nästa. I hjärnan, då jag har en så kallad aneurysm.
Träffade torsdagens kirurg och denna operation är ju ”större” än jag först förstått. Jag fick så mycket information att jag nu skriver ner det så länge jag kommer ihåg.
De går in vid mitt hårfäste och plockar bort en bit av skallbenet (jag är redan illamående). Därefter tar de sig upp i hjärnan och gör vad de ska.
5% risk för allvarliga komplikationer men utan operation 30% risk att jag plötsligt avlider. Första natten tillbringar jag på intensiven och därefter 2-3 nätter på avdelningen (samma som förra gången – kanske till och med samma rum, så festligt).
Jag kommer att ha en blåtira, som efter en redig smäll. Eventuellt en (tillfällig, förhoppningsvis) förlamning på ena sidan av ansiktet. Jag kommer inte kunna öppna munnen ordentligt på upp till två månader. Sjukskriven i fyra veckor då jag måste ta det väldigt lugnt.
Men jag kanske får bestående men. Problem med vänster arm. Kirurgen sa att högerhänta (jag) mer sällan får problem med talet. Jag kan drabbas av återkommande anfall (seizures). Syn- och personlighetsförändringar. Problem med närminnet (vilket jag redan har). Jag kanske aldrig mer kommer att vara mitt normala festliga jag.
Om jag blir en ’grönsak’ så har min så kallade ”fruga” fått instruktioner. Då ska hon rulla mig i rullstolen till klipporna 100 meter från min bostad och låta mig rulla ner i havet.
Svart humor (tänk om jag tappar all min humor!) med en rejäl dos allvar.
Vågade inte fråga om jag fick ta ett foto på röntgenbilderna då kirurgen var så… ”kirurgig” och bestämd. Det kändes även en smula onaturligt att konversera med någon som kommer att gräva runt i min hjärna.
