Häromdagen fyllde min första (enda riktiga?) kärlek år. Vi var tillsammans för 30 år sedan – ändå minns jag hans födelsedag. Bara jag ser datumet så tänker jag på honom. Vad säger det om mig?
När vi gjorde slut (hans önskan) så ångrade han sig flera gånger. Under de kommande tre åren kom och gick han. Ett halvår efter vårt uppbrott hälsade han på mig och skrev i min dagbok (se bild).
Jag minns särskilt en händelse. Jag hade flyttat och bodde på andra sidan stan, i en förfärlig förort. En sådan som idag kallas ”utanförskapsområde” eller ”ett särskilt utsatt område” (utsatt för vad har jag alltid undrat). Han ringde mitt i natten när han kommit tomhänt hem från krogen (och detta var ingen engångsföreteelse) och undrade om jag inte kunde komma över och sova med honom.
Eftersom jag var en väldigt ung man med extremt värdelös självkänsla så gjorde jag som jag blev ombedd. Eller tillsagd.
Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hela vägen hem till honom, vilket tog en bra stund så där mitt i natten, eller tidigt på morgonen. När jag väl anlände hade han slocknat.
Jag stod där och ringde på porttelefonen. Om och om igen. Ringde med min Nokia (eller om jag hade gått över till Ericsson då). Om och om igen. Till slut vaknade han och släppte in mig. Det var nog sista gången ett ”amoröst” möte ägde rum mellan oss.
Sista gångerna vi umgicks (som ”vänner”) var runt tio år efter att vi gjort slut. Jag hade en ny pojkvän som just hade börjat bete sig illa och av någon anledning sökte jag stöd hos Den Förste. Åkte hem till honom och drack vin och ältade. Därefter klubbade vi några gånger och sedan hördes vi aldrig mer.
Jag gifte mig och skilde mig och lämnade till slut Stockholm och Sverige.
Men fortfarande, efter alla dessa år, så tänker jag på honom när jag ser Datumet.
Vad säger det om mig egentligen?
