När jag skrev mitt tidigare inlägg om boken Madonna: rebellen så nämnde jag en annan bok, som folk som läst bägge, föredrar. Döm om min förvåning när jag sedan stod framför min bokhylla och såg att jag hade just den boken, som i original heter Like an Icon. Den är skriven av en pigg kvinna vid namn Lucy O’Brien. Där stod den i hyllan, i finsk översättning dessutom! (Jag har en massa bortglömda böcker från min tid som bokavdelningsansvarig.)
Jag, som just hade fått en överdos av Madonna, började läsa och kunde inte sluta. Detta blev min fjärde bok som jag läser från pärm till pärm på det skogstokiga men fantastiska finska språket.
Och ja, jag håller med om att denna bok var bättre. Författaren (som är ett stort Madonnafan) skriver inte enbart positivt – hon är även en smula kritisk och det var något jag saknade i boken av Mary Gabriel. Jag glömde förresten att nämna att Madonna: rebellen var ganska slafsigt översatt. Många var tillfällena då jag inte förstod vad jag läste (på svenska) och jag var tvungen att lista ut vad som kan ha stått i det engelska originalet och då fattade jag. Som sagt: många klumpiga översättningar.
Hur översättningen är i denna finska version av Like an Icon, som kort och gott heter Elämäkerta, vill jag inte uttala mig om då finskan inte är mitt förstaspråk.
Men nu vet du det. Vill du läsa en bok om Madonna, så läs Lucy O’Briens bok!
Ett år senare har jag äntligen tagit mig igenom denna tjocka bok. De senaste åren har jag varit en smula trött på hela Madonna men boken påminde mig om hur mycket hon har betytt för mig. Detta inlägg kommer dock inte att handla om henne, utan om boken. Som jag har vissa problem med.
Jag ska inte bli långrandig. Madonna: rebellen (originaltitel: Madonna – A Rebel Life), skriven av Mary Gabriel, är fet – närmare 900 sidor. Två tredjedelar uppskattade jag. Framförallt de första kapitlen som handlar om Madonnas barn- och ungdomsår. Där hittade jag en massa ny information och det var helt enkelt intressant. De första åren i New York i slutet av sjuttiotalet, början på åttiotalet – wow. Vilka tider. Jag var tvungen att pausa om och om igen för att googla en massa människor (konstnärer, artister o.s.v.) som nämndes i förbifarten och då fastnade jag i dem. När det nämndes gamla Hollywoodstjärnor som jag bara kände vid namn så googlade jag dem och såg flera dokumentärer (om exempelvis Mae West).
Det jag uppskattade allra mest var att författaren till stor del koncentrerade sig på MUSIKEN. Detta är ingen skvallrig bok, utan här skrivs det mycket om hur låtar kom till och det är sånt vi fanatiker gillar att läsa om. Även turnéerna avhandlas väldigt grundligt och det gillade jag.
Vi som har följt Madonna (slaviskt) sedan mitten av åttiotalet kan en massa Madonnaintervjuer utantill, så vissa passager, vissa citat, kunde jag helt sonika hoppa över eftersom jag visste vad som skulle sägas. ”Ja just det, det var den där härliga intervjun från 1994” o.s.v. Då insåg jag hur otroligt väl jag kan vår Madonna.
Men vad hände sedan? Jo, mot slutet av boken blev Mary Gabriel mer och mer politisk. Visst, Madonna är och har alltid varit en mycket politisk person, men författarens egna politiska åsikter sipprade igenom i allt högre grad och, ursäkta mig, men jag är faktiskt inte intresserad av Mary Gabriels egna politiska åsikter (som naturligtvis inte stämmer överens med mina egna). Jo, fru Gabriel, jag förstår exempelvis att du avskyr Donald Trump, men jag är faktiskt inte intresserad av det.
Skulle jag rekommendera denna bok? Jag vet inte. Många som har läst den har uttryckt att de föredrar Lucy O’Briens bok Madonna – Like an Icon (som förövrigt citeras friskt i Mary Gabriels bok). Jag har själv inte läst den, men jag kanske gör det någon dag. Just nu har jag dock fått en överdos av Madonna, men jag tackar Mary Gabriel för att hon påminde mig om vilket enormt Madonnafan jag är.
Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.
Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven. Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00. Länk till Time To Talk.
Ur mitt fotoalbum från år 2000.
Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.) Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.
Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde). Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler. Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.
Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på? Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.
Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.
Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.
Exakt så här var det. Elektriskt! Ur Expressen 17 november, 2000.
Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)
Så, tack Madonna för ALLT. Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.
(Nummer ett! Kommer ni ihåg när ettan presenterades i det fantastiska radioprogrammet Tracks när det begav sig. Den datoriserade rösten sa: ”nummer-ett”. Nu kör vi den jingeln!)
Nu är det dags att avslöja (ett väldigt roligt ord, för övrigt – av-slöja) ettan på min livsviktiga lista. För det första så kan jag berätta att det alltid är väldigt tight mellan ettan och tvåan, så helt beroende på dagsform och humör så väljer jag denna gång Ray of Light till Madonnas bästa album.
Jag älskar allt som har med denna era att göra. Efter musikalen Evita satte sig Madonna med penna och papper och arbetade fram ett album som både var electronica och rikt på tunga gitarrer. Dessutom sjöng Madonna bättre än någonsin, med en rik, fyllig och varm röst. Och vilka texter hon sjöng sen: texter med djup – rika på existentiell vishet.
Det fantastiska titelspåret lyssnar jag faktiskt aldrig på numera – den är så ”stor” på något vis. Det händer så mycket. För att lyssna på den så måste man vara ”engagerad”. Däremot spelar jag gärna ”Nothing Really Matters”, ”Sky Fits Heaven”, ”The Power of Good-Bye”, ”Frozen” och inte minst ”To Have And Not To Hold”, som på senare år har blivit en stor favorit. Den känns lite finsk på något vis. ”Frozen” ja, när den släpptes så hade jag jobbat natt på min dåvarande arbetsplats och jag kom hem och höll mig vaken tills Åhléns City öppnade och då åkte jag dit och köpte singeln och åkte därefter hem för att sova i lugn och ro. Ja, ni minns kanske skivbutiker… Vilka fina tider. Annat är det idag när allt är slit-och-släng och en massa skräpig musik laddas ner på nolltid. Det var bättre förr. Då uppskattade man musik på ett helt annat sätt.
Jag gillar också sanskrit-låten ”Shanti/Ashtangi” och bonusspåret på den japanska utgåvan: ”Has To Be”. Lyssna på den, om du inte redan har gjort det. Vilken fin, drömmande text.
Bästa låt: ”Skin” (kanske min Madonna-etta!) Sämsta låt: ”Swim” (vilket inte betyder att jag ogillar den på något vis!)
Det börjar dra ihop sig och nu ska jag dela ut silvermedaljen!
Ja, vad kan man egentligen säga om detta kultiga album? Madonna gick från att vara popbrud till bli en ”riktig” ARTIST. Äntligen blev hon respekterad som den musiker hon är.
Like a Prayer ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Jag var 14 år när skivan släpptes 1989 och som ett redan troget – och stort – Madonnafan sedan 1985 så gick hon i och med denna LP förbi barndomsidolen Carola på min heliga lista. Och där har Madonna stannat sedan dess.
Hajar ni vilket album!? Förutom titelspåret: ”Express Yourself”, ”Till Death Do Us Part”, ”Promise To Try”, ”Dear Jessie”, ”Oh Father”, ”Spanish Eyes” och inte att förglömma: den helt ljuvliga, underbara, fantastiska ”Keep It Together” (live på Blond Ambition-turnén!). Just denna dänga gillade jag förvisso redan när det begav sig, men med åren har den vuxit till sig ordentligt och är en av mina absoluta M-favoriter.
Bortsett från den lite larviga ”Cherish” så är detta Madonnas första ”mogna” LP. Religion, feminism, död mor, skilsmässa, AIDS är några av ämnena som avhandlas. (Med den äran!)
Tänk om dagens ungdomar kunde sluta fjanta sig med människofientlig hip hop-”musik” och annat skräp och istället ta sig en an riktigt fin musik från 1980-talet.
Bästa låt: ”Like a Prayer” (det går inte att slå detta konstverk!) Sämsta låt: ”Love Song” (denna var svår, och avslutande ”Act of Contrition” kan ju ändå inte räknas som en riktig låt, så det får bli samarbetet med Prince – alltså ”Love Song”)
Undertecknad inhandlade maxisingeln när den släpptes 1989.Det underbara, ikoniska omslaget, samt den ljuvliga baksidesbilden. Plus ”Express Yourself”.Så här ser min FINHYLLA ut just nu, idag den 15:e december 2022.
