Till minne av Hersh Goldberg-Polin, 23, Eden Yerushalmi, 24, Ori Danino, 25, Alex Lubnov, 32, Carmel Gat, 40, Almog Sarusi, 25, som hittats mördade i en tunnel i Gaza. Enligt preliminära uppgifter hade de skjutits i huvudet strax innan de hittades.
Goldberg-Polin, Yerushalmi, Danino, Lubnov och Sarusi kidnappades när de firade livet på Nova-festivalen den sjunde oktober i fjol, medan Gat kidnappades på kibbutz Be’eri.
I nästan elva månader satt dessa vackra själar kidnappade av Hamas, som många dåraktiga människor hurrat för och hyllat även på våra gator och torg, innan de avrättades. Istället för att låta dem komma hem till sina nära och kära mördades de. Grymheten är monumental.
Här kommer ett försenat inlägg (jag har faktiskt haft semester), men nu bjuder jag äntligen på några bilder från March in support of Israel and the remaining hostages, som ägde rum på dagen tio månader efter den fasansfulla terrorattacken och krigsinvitationen den sjunde oktober 2023. Vi samlades vid Aleksis Kivi-statyn i Helsingfors, där flera bra tal hölls (hittar jag dem inspelade någonstans så kanske jag publicerar dem vid ett senare tillfälle).
Själv blev jag ombedd att hålla högtalaren. Jag är ju verkligen känd för att vara en fysiskt stark och härlig karlakarl… (Se bildbevis.)
Efter talen tågade vi till Senaststorget (se kort video nedan).
Foto: Kim da Costa, klotter på en vägg i Tel Aviv.
Medan jag väntar på att min tvättid ska börja så kan jag väl passa på att knappra lite på tangenterna, då det är det jag gillar att göra allra mest.
Nu kommer jag att låta jättefrom. Jag vet. Men jag menar vad jag är på väg att skriva.
I natt när jag inte kunde sova så såg jag den där töntiga gamla dokumentären (eller nåt) The Secret. Jag hade försökt se den från start till mål tidigare och nu lyckades jag äntligen stå ut med eländet. (Men jag kommer snart att säga någonting positivt också.)
Vad är det för fel på dessa amerikaner? Brasklapp: jag är USA-vän och skulle väldigt gärna besöka Texas.
I programmet figurerade alltså en massa professorer och författare och filosofer och allt vad det var och de var så oerhört materialistiska. Varenda en sa: ”Do you want to make more money?” följt av ”do you want a new car?” följt av ”do you want to be more successful?” och först sedan: ”Do you want a happy, healthy relationship?”
I min värld är detta så bakvänt. Pengar kommer och går. Framgång är flyktigt. Och den där bilen, som jänkarna verkar dyrka så förtvivlat, kunde inte intressera mig mindre. Kanske på grund av att jag inte ens har körkort, men också då jag verkligen hatar bilar (i större städer).
Om jag får önska mig någonting så är det följande: jag vill ha en trevlig, trogen, stilig (bra tänder och välvårdade händer) karl som stannar vid min sida när alla andra går sin väg. Som accepterar att min hund sover på sin egen huvudkudde som ligger bakom min egen. Mycket viktigt! Och att jag får vara frisk (det har ju varit lite si och så med den saken på senare tid med dessa två operationer osv, så om inte tidigare så inser man vad som är viktigt i livet när man inte ens kan ta sig ur sängen pga smärtor). Att min hund är frisk och glad. Att jag har några få goda, sanna vänner omkring mig. Som ringer mig för att fråga hur jag faktiskt mår. Att min familj (återstoden av den) (det lät ganska dramatiskt, men det är ju sant) har det bra och alltid finns ett samtal bort. Att jag gör någonting meningsfullt (vilket jag anser att min Israelaktivism är, och jag ogillar verkligen ordet ”aktivism”, men jag kommer inte på någonting bättre).
Jag vill helt enkelt känna mig trygg. Trygg och älskad. Älskad och trygg. Och hörd. Jag vill få sagt vad jag tycker så länge tid finns. Det allra mest skrämmande är tanken på att någon annan skulle tala i mitt ställe. (Därför är jag så anti-HBT, eller snarare HBTQ-blablabla, eftersom dessa extremister verkligen älskar att ge en skev bild av oss normalbegåvade, NORMALA HBT-personer.) Det är därför min käft glappar så förtvivlat. Det är därför jag älskar att gå loss på tangentbordet. JAG säger vad JAG tycker och tänker.
Men till det positiva då.
Jag tror dock verkligen på kärnan i dokumentären/boken The Secret och den stavas: The Law of Attraction. Eller som man också kan säga: tankens kraft.
Det är ju det jag säger hela tiden. Jag försöker skicka ut Bra Vibrationer (Kikki Danielsson, jag gillar din nya, underhållande podd!) i universum eftersom allting studsar tillbaka.
Därför försöker jag att ignorera arga lesbianer på Pride, som kommer fram och väser otrevligheter då de är obildade och inte vet vad de snackar/väser om. Därför försöker jag ignorera arga araber som spottar på mig på gatan, och skriker ”Israil Sharmuta” (Israelhora) efter mig bara för att jag bär en Israelkeps.
Jag sänder nämligen ut mina Bra Vibrationer och vad händer då? Jo, jag träffar en judebög som känner andra som känner andra och vips sitter vi på samma filt på Pride och vår judiska regnbågsflagga vajar så det står härliga till. Var det en slump? Jag skulle inte tro det.
Var det en slump att jag, när jag skulle konvertera i Stockholm så fick rabbinen sparken (eller hur det nu var) och jag satt på en strand i Tel Aviv med en ny bekantskap från Danmark som tipsade om en församling i Köpenhamn där jag sedan kom att studera och slutligen konvertera? Jag skulle inte tro det.
Var det en slump att jag år 2008 blev uppvaktad på nätet, av tre olika (av varandra oberoende) israeler som bjöd mig till landet, vilket sedan förändrade hela mitt liv? Jag skulle inte tro det.
Var det en slump att jag som sjuttonåring promenerade på gatan i Vasa, där jag just skulle börja studera, och min nya klasskompis överrumplade mig och bjöd hem mig på te och han var den förste bög jag någonsin pratat med (i efterhand finns det flera andra, som ex. ”Barbados-Magnus” då vi gick i parallellklass, men jag visste ju inte då hur det låg till även om jag kände att vi hade någonting gemensamt) och öppnade en helt ny värld för mig, just när jag var redo för detta? Nej hörni, jag skulle inte tro det. (Klasskompisen förresten, han är numera programledare på tv. Uselt program som jag undviker men som min ”fruga” alltid kollar på. ”Du borde kontakta honom”, säger hon. ”Jag tror inte att ni är riktigt färdiga med varandra.” Kanske har hon rätt. Men i så fall springer vi ju på varandra helt plötsligt, som på den där gatan i Vasa hösten 1992.)
Och jag höll på att glömma. Var det en slump att jag bara råkade befinna mig i Berlin, på (ännu) en gata, där jag träffade min då blivande make? Ja, vi är skilda nu men vi hade många fina år tillsammans. Nej, det var så klart ingen slump. Allt handlade och handlar om dessa signaler – dessa Bra Vibrationer – som jag sände/sänder ut i universum.
Detta är min fasta övertygelse och min slutgiltiga bedömning!
Oj, det blev långt och tiden gick så nu måste jag plocka fram tvätten och åka ner till tvättstugan. Eller till ”tvätteriet”, som det så festligt står skrivet på dörren.
This will probably sound like an ego post, and maybe it is, but all I want to do is to express my gratitude.
I was thinking about this when I was out with my dog this morning. Some stranger called me a ”grumpy nobody on the internet” (in a group on Facebook) and it reminded me of when I did all those things (pro-Israel things), all those years ago, and when I travelled to Israel (all the time). Already at the airport a young woman in passport control said: ”I know who you are. I follow you on social media and I love you. Welcome to Israel.”
And then I was walking around the streets of Tel Aviv with some (lovely) local friends and someone shouted: ”Kim, is that you? I need to shake your hand.”
Or all the messages I recieved from strangers asking me out for dinner, because they wanted to show their ”appreciation”. I met so many fabulous people.
Or when I received a message from someone who had seen me on television, and just wanted to say that I ”did a great job”.
Or the hundreds of emails I received. I printed them, and put them all in a folder and I read them whenever I’m feeling a bit low. (And there was only one negative email, from some Muhammed or Ahmed in Sweden, and I deleted it, cause I tend to delete all negativity. I don’t need it in my life.)
I’m in a very sentimental, nostalgic mood at the moment, because I have such a difficult birthday coming up in December. (And I don’t want to talk about it!) But I am thankful, because my brother didn’t get to be this OLD.
So, maybe I’m just a ”grumpy nobody on the internet”, but I had my fabulous days. Pretty well done by a working-class kid from an immigrant family from the countryside, with practically no friends and no encouragement in life.
I just followed my heart, and I chose my own path, and I’m pretty pleased with myself, actually.
The point being: thank you for your support and your lovely words. It all means so much to me.
Jaha, vad säger vi nu då? Eurovision Song Contest kom och gick. Som en gammal schlagerräv kan jag konstatera att årets upplaga har varit tidernas mest psykiskt påfrestande. Det är inte särskilt kul att se vänsterextremister i ohelig allians med islamister ränna runt på gator och torg och gapa om en ny förintelse.
Detta kommer bli ett spretigt och långt inlägg då jag har så många tankar i huvudet.
Världens mest mobbade 20-åring visade var skåpet ska stå. Eden Golan visade vad klass och värdighet är. Israel fick 323 poäng av tittarna. Hela 15 tolvor (alltså högsta poäng) och dessa kom från: Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, San Marino, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien samt ROW (Rest of the World – d.v.s. tittarna i länder som inte deltar). Däremot nollades Israel av en massa jurygrupper. Däribland Finland och Sverige. Detta är skamligt och skandalöst. Jag har ögnat igenom vilka personer det var som satt i dessa två jurygrupper och minst en person i den finska juryn skrev på ett ”Bojkotta Israel i Eurovision”-upprop för ett tag sedan. Flera personer i den svenska juryn uppges vara ”palestina-aktivister”. Är det proffsigt att låta sådana människor sitta i en jury, som ska vara opolitisk? Att dessa jurygrupper sedan nollar Israel säger ju allt. Detta är så oerhört B och så utstuderat och genomskinligt. Skäms tv-bolagen inte ens?
Mina tankar om tävlingen från start till mål. – Jag tycker att inledningen med Björn Skifs var ganska… underväldigande. Ett väldigt märkligt val. (Inget ont om herr Skifs.) – De som buade när Eden Golan uppträdde – och de som buade varje gång Israel fick poäng – är människor som jag föraktar med hela min själ. Vilka patetiska as. – Visst är det märkligt att när Nederländernas Joost Klein blev diskad, då han tydligen varit våldsam mot en kvinna i produktionen, så började folk försvara honom. ”Justice for Joost” och annat trams. Vad är det för fel på folk? – En av de låtar som stannar kvar på min spellista är Litauens ”Luktelk”, framförd av Silvester Belt. Jag tycker verkligen att den är härligt rivig. – Inslaget med Karin Falck – legenden – var lite gulligt. – Att det gick så pass dåligt för Spanien och Storbritannien (noll från tittarna) kan kanske ha med att folk är lite trötta på det där porriga. Jag gillar förvisso den spanska låten ”Zorra”, men de där nakna stussarna klarar jag mig utan. Olly Alexanders ”Dizzy” är så homoerotisk att den blir pornografisk. Till och med jag rodnar. Kanske folk är trötta på allt detta porreri? Jag är det. – Jag ogillar allt som irländska Barbie Thug står för. Hon låtsas vara ”icke-binär” men hon är bara en uttråkad heterobrud som vill känna sig ”speciell”. Hon viftar med regnbågsflaggan och vill ”representera” mig och andra normala HBT-personer. Nej tack, säger jag då. – Det gick dåligt för vårt finska skräpbidrag. Bra. Då kanske folk kan rösta fram nåt seriöst nästa gång. Tänk att vi hade kunnat skicka Sara Siipolas fantastiska ”Paskana”, men töntarna röstade istället fram Windows95Man. – Vinnaren Nemo från Schweiz är toppen på scen men låten ger jag inte mycket för. Är dessutom så trött på detta ”icke-binära” trams. Nemo. Du är inte ”icke-binär”. Du är en kis som gillar tjejiga saker. Det är helt okej. Du behöver inte kalla dig ”icke-binär” för det. Du inser kanske när du blir torr bakom öronen. – Jag trodde att Österrike skulle få betydligt fler röster av tittarna. – Vad är det med Carola? I pausnumret visade hon återigen vem det är som är Stjärnan. Charlotte och Conchita förblev körflickor. ”Abbatarerna” var förresten väldigt… underväldigande. Kunde de inte hitta på nåt roligare sätt att fira ABBA? – Nu svär jag i kyrkan: jag är så väldigt trött på Loreen och hennes spelade ”flummighet”. Vad var det där för mellanakt? Hon satt och sprattlade på en stol och mumlade fram sina låtar. Riktigt dåligt.
När jurygrupperna nu hade bestämt sig för att göra allt för att Israel inte skulle vinna så kunde de väl ha valt Kroatien istället? Varför just Schweiz? ”Rim Tim Tagi Dim” hade varit en värdig vinnare.
Nu är ESC äntligen avklarat och jag kan andas ut. Aldrig tidigare har jag önskat att veckan bara skulle vara över. I år har detta, som sagt, varit en väldigt påfrestande upplevelse.
