Jistanes.
Jag slängde käft med en bekant (som jag kanske nu kan börja kalla VÄN) i Israel. Jag hade ingen aning om att han var i armén. Han befinner sig nu i norra Israel där han försvarar landet – och det judiska folket (och alla andra israeler för den delen) – mot attackerna från Hezbollah i Libanon.
Han skickade röstmeddelanden till mig och jag (som den känslige fjolla jag är) blev darrig på läppen. Han sa: ”Jag föddes i och växte upp i Israel och jag kände mig trygg, som jude, och nu är det min tur att försvara landet och folket” (och där började jag ju snyfta).
Det var liksom en självklarhet, en plikt samt en stolthet i att göra så. SÅ KLART.
Han sa vidare (och jag bad om lov att citera honom) att: ”Jag förstår inte hur européerna kan vara så dumma att de välkomnar denna terrorism hem till dem själva.”
DET FÖRSTÅR INTE JAG HELLER.
Ja, nu sitter han där uppe i den minimala judiska statens norra hörn och skyddar våra – och mina – andra vänner. VILKEN JÄVLA HJÄLTE.
