Tänk att gamla nazister från andra världskriget fortfarande jagas och ställs inför rätta (bra så), men av nån anledning åker diverse regeringar och hämtar ”hem” IS-pack – dagens nazister – för att ”avradikalisera” dem och ge dem en ”ny chans”. Gärna med hjälp av olika gräddfiler in i samhället. Det är helt sinnessjukt. De har ingenting här att göra. De hatar oss, fattar ni inte det? Ingen liten ”kurs” kommer att ändra på det.
På finsk morgon-tv diskuterades detta flitigt igår (om jag minns rätt) och de frågade sig om det är värt att riskera (hederliga) medborgares liv genom att ta ”hem” dessa IS-avskum. De kom ungefär fram till att ”det är en risk vi får ta eftersom det handlar om mänskliga rättigheter” (ej rakt citat men ungefär så sa de).
Träffade nyss en turkiska som berättade om läget i det tidigare rätt så sekulära och demokratiska Turkiet. Att de måste flytta från turistorten där de lever och arbetar, då turisterna har slutat komma (”bara några ryssar kvar här och där”) och att det känns oroligt överlag i landet. Alla är ”rädda” och ”alla bara väntar på vad som ska hända härnäst” och till och med att ”alla ser så deprimerade ut numera”. Detta har så klart att göra med att Turkiet islamiseras i ett rasande tempo och att den demokrati som fanns skrotas.
Just sayin’. Skjut inte mig för att jag citerar.
(Turkiskan var egentligen finska som i många herrans år har bott i Turkiet och numera till och med har turkiskt medborgarskap, så – åtminstone enligt svenska mått mätt – är hon ju lika mycket turk som alla andra turkar och inte det minsta finsk. Även om hon själv så klart presenterade sig som ”en finska som bor i Turkiet”. Så som varje normalbegåvad människa skulle göra. (Så dock ej i Sverige som ju inga svenskar har, men där alla ändå är svenskar på nåt märkligt vis.) Men ändå.)
Det är så skönt att ”ingen” bryr sig ifall du är fjolla. Längre. Så sent som på 90-talet kämpade vi för vår överlevnad. För att träffa andra likasinnade fick vi likt utsvultna kameler i öknen försöka hitta till våra vattenhål belägna i fallfärdiga hus i stadens skumma kvarter där man mer eller mindre fick knacka tre gånger på dörren för att den skulle öppnas. På vissa ställen var vi tvungna att av säkerhetsskäl identifiera oss, fotograferas och lösa medlemskap för att bli insläppta (ex. i Antwerpen så sent som år 2000). (Jag talar alltså inte om 1600-talet. Jag började gå på gayställen år 1992!)
På varenda hemmafest var det någon främmande ”öppensinnad, liberal” person som i all sin ”godhet” sa: ”Jag vill bara att du ska veta att för mig är det helt okej att du är gay”. Vad svarar man på det? ”Tack som fasiken. Tack för att du ger mig tillstånd att existera.” Ehm. Nä. Jag har aldrig bett om ursäkt för mitt jag, som ni kanske har förstått vid det här laget. Eller klassikern: ”Jag har inget emot bögar men det där sexet alltså… Det äcklar mig.” Som om du skulle veta någonting om mitt eventuella sexliv. Varför tänker du ens på det? Jag tänker inte på hur du ser ut när du svettig frustar ovanpå en uttråkad dam.
Därför är jag emot massinvandring av människor från kulturer där det är standard att anse att jag ska dingla i en lyktstolpe. Det handlar således (återigen) inte om ”rasism” (detta bedrövliga ord som tack vare godhetsvänstern helt har förlorat sin betydelse). Det handlar helt enkelt om överlevnad och, kanske allra mest, min egen bekvämlighet. Jag – och de ”mina” – har riskerat liv och lem för att få leva fritt i ett fritt samhälle och vi (jag) har inte lust att ta den fajten ännu en gång. Lantlollorna var svåra nog att besegra. Islamisterna är en annan femma…
Farbror börjar bli gammal. Dags att luta sig tillbaka och skörda det vi sått.
Ännu en dag läggs till handlingarna. Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.
Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd: Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem. Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.
Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt. Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare. Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag. Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.
Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)
Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel. Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.
Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)
I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.
Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.
