De hör av sig på söndagar. De har nämligen söndagsångest då; de känner sig ensamma och svaga och de vill suga åt sig lite komplimanger och kraft.
Sedan hör man inte av dem förrän.. sju dagar senare.
Till slut känner man, om man är lite rivig – som jag -, att nä, nu får det vara nog. Då slänger man ur sig en trött fras som ”äsch, har du lust att ta en bägare nån gång så hör av dig” (vilket också betyder ”har du inget intresse av att ses så behöver du inte höra av dig över huvud taget, tråklisa”).
Men nej.
Det går en vecka eller två. Det blir söndag. Det börjar om igen. ”Heeej. Hur mår du? Hur var helgen?”
MEN SKIT I DET DU!
LITE ACTION, TACK!
Människor är så vansinnigt rädda för att få vad de vill ha; för att bli lyckliga. De trivs med att gå omkring och gnälla.
