Så igår gick jag för första gången på länge på klubb.
En sån där klubb dit mätta farbröder med hår på bröna går.
Väninnan utbrast: ”Åh du milde, visste inte att det fanns en klubb för håriga män. Sånt har vi inte ute på vischan.”
Jag svarade: ”I love Stockholm.”
Det blev en spännande kväll – dock spännande på fel sätt.
En av vännerna ilade iväg till Södersjukhuset mitt i allt (inget allvarligt) (självklart fick han ingen hjälp, ty vården i landet suger, trots att Reinfeldt nyligen sa att den är den bästa i världen) (hahaha).
Jag och vän 2 ilade snart efter.
Sedan ville sjukhusvännen fortsätta partajandet men det ville inte jag. Så jag hämtade Sebbe hos hundvakten och gick hem.
1. Hur kan man inte tycka att män är lajbans? 2. Klottrigt var det på herrarnas.
1. Okej, bilden är arrangerad – jag skulle ALDRIG hänga ut kärlekslemmen framför en ränna. Fy farao så primitivt och vidrigt – eller sykligt som man säger i Västergötland. 2. Det var inte igår farbror vaknade med en klubbstämpel på handleden. Förr i tiden var jag tatuerad med dessa fem morgnar i veckan.
Toabilden var naturligtvis inspirerad av Madonna.
Allt är Madonna just nu.
Allt.
Åh, vad jag saknar henne.
Etikett: humor
Den stora Saknaden kom över mig
Plötsligt klampade den stora saknaden in genom porten. Hon hade håret i strikt knut och pärlorna rasslade runt den långa, eleganta halsen. Hon sparkade av sig de skyhöga, sylvassa stilettklackarna, såg sig i spegeln och suckade. ”Nu får du sakna lite, gosse”, väste hon med trumpen min.
Ja, plötsligt saknar jag Madonna något alldeles oerhört.
Det är en känsla som kommer över oss homosexuella män mellan varven.
En enorm saknad.
Jo, vi har ju våra Gagor och Kylies (och den äldre generationen har Barbror och Lizor men jag är på tok för ung för dem) men Madonna är Madonna och nu sitter jag här och saknar henne.
Jag tittar på det fantastiska klippet nedan och jag minns våra finaste stunder. Som den där gången då jag skolkade för att köpa Like A Prayer-LP:n dagen då den släpptes.
Eller då när jag av mina föräldrar fick pengar till att gå på en skolfest (fastän jag inte hade några vänner på den tiden) men använde dem till att i smygköpa Express Yourself-maxisingeln. ”Jag vann den på ett lotteri på festen”, ljög jag när jag kom hem.
Jag minns hur jag fick tårar i ögonen av lycka när La Isla Bonita gick in som etta på Tracks.
Åh, jag minns när jag för första gången skulle se Madonna live – på MTV Awards i Globen 2000. Jag var lite hög hela dagen; kunde inte koncentrera mig på jobbet.
Eller när jag tillsammans med syrran och Finnjuden såg Sticky & Sweet i Helsingfors. En sådan perfekt dag!
Jag minns hur Confessions on a Dance Floor-albumet tröstade mig när jag bråkat med mitt huligan-ex.
Jag minns när singeln Frozen släpptes och jag inte hade kunnat sova natten innan. Jag klev upp och åkte och köpte singeln; åkte hem och toklyssnade och somnade sedan.
Och jag minns att jag på den tiden – 1998 – var väldigt mycket ute på krogen och när jag kom hem, med lite tragik brännande i bröstet, så satt jag framför TV:n och åt min vegoburgare och kollade Frozen-videon om och om igen.
Åh, Madonna! Utan dig hade min barndom (och ja, en stor del av mitt liv som ”vuxen”) varit ett helvetes helvete! Och nu behöver jag dig igen. Sluta lalla runt och gör ny musik NU!
När vi ändå är inne på ämnet – Jerry: Sluta nu, Madonna!
Läs även andra bloggares åsikter om Madonna
Dagens mail
Dagens hår
– Hej Kim. Varför har du återigen gjort en Britta och rakat av dig håret?
– Jo förstår du, jag ska ju renovera och då har jag varken tid eller lust att hålla på och puffa med håret. Dessutom har jag ju en förebild i Äntligen hemma-Björn! Ja, som renoverare så är han definitivt min stora förebild.
– Men ditt hår är ju your finest feature. Saknar du det inte?
– Tack, jag vet. Mitt hår är verkligen det bästa jag har – rent fysiskt – speciellt med tanke på att de flesta män i min skyhöga ålder knappt har något kvar, men jag vet ju att det växer som ogräs. Det är tillbaka i full prakt redan om ett par veckor.
– Aha.
Det är mycket nu
Jag har nu avancerat från att vara företagets twittrare (eller twitterredaktör som var titeln fru Chef gav mig) till att även vara företagets bloggare.
Min ”brittiska” (hmm?) humor ska tydligen göra susen bland kunder och klienter, fick jag höra igår.
Jag sitter således här och tokskriver och att ”skriva på beställning” är så mycket svårare; jag måste ju skala av en hel del av min fantastiska, sprudlande personlighet. Balansen är hårfin, ty jag måste ju finnas kvar – men inte hela jag (det kan ju faktiskt bli för mycket av det goda).
Idag skriver jag en text om lyckan i att kunna ”ignorera” på sociala medier. Tänk om det fungerade även ute i det ”vanliga” livet… Är poängen.