Jag är ju verkligen ingen sportfåne, utan snarare motsatsen. Det vet väl de flesta som någon gång har läst denna blogg.
Nu börjar det dock gå upp ett ljus. Mina flöden på sociala medier svämmar över av de pågående olympiska spelen men inläggen handlar mest om sex. Närmare bestämt om lemmar som river ribbor, välfyllda badbyxor, testosteron eller ej, halvnakna kvinnostjärtar som spelar volleyboll mot insvepta damrumpor. Och så vidare.
Det var ju lite det som jag såg under den där fotbollsfinalen (VM eller EM, eller vad det var) – som jag chockerande nog tittade på alldeles nyligen. Bara en massa brunstiga, vältränade unga män som rände runt i slinkiga shorts och pussade och kramade varandra.
Är ni verkligen intresserade av sport och idrott? Eller är ni kanske bara sexuellt frustrerade?
Vad har det tagit åt er damer? Vi rediga karlakarlar vet att vi ständigt blir uppmärksammade av tuttbrudar på sociala medier, men de senaste veckorna har det gått in på en helt ny nivå. Fem, sex, sju lättklädda damer i utmanande ställningar och ett otäckt sug i blicken vill ha uppmärksamhet varje dag. Såväl på FB som på IG. Detta får mig att känna mig billig. (Sedan har ni mage att i media lipa ut över att ni får bilder skickade till er – ni är inte det minsta bättre själva!)
Igår kväll hände detta även IRL. Jag var på en oskyldig kvällsrunda med min hund och i vanliga fall uppmärksammar damerna honom, men nu var deras blickar fixerade vid mitt skrev! Minst tre FFF (Fina Finska Flickor) stirrade helt ogenerat. Om jag inte såg helt fel så slickade en av dem sig till och med om läpparna. Så vulgärt. Ja, jag bar lite ’slinkiga’ shorts, men det betyder inte att det är fritt fram. (Notera gärna hur ni gnäller över mäns blickar när ni ilar runt i muskorta kjolar och urringningar ner till naveln. Ni är som sagt inte bättre själva, så håll snattran.)
Är det värmen? Hormonerna går bananas?
Hur som helst: jag är mer än ett stycke prima manskött! Jag är en människa med känslor! Jag är inte er privata leksak som ni kan ha lite lajbans med för att sedan kasseras!
Jag må vara en Riktig Man med lustar och begär, men framför allt är jag en romantiker, så detta primitiva spel funkar inte på mig.
Kollade (lyssnade) på två dejtingprogram medan jag utförde hushållssysslor. Det var förvirrande att få en inblick i dagens ”feministiska” kvinnors huvuden.
Lärde mig bland annat att mannen gärna ska stå för notan. Detta enligt samtliga damer. ”Det är roligt om någon betalar för mig.” (Så jäkla skönt att vara gay och slippa detta ert eviga ”problem”. Ni kommer aldrig att lösa det!) Mannen ska vara dominant och ”visa vägen” och kvinnan ska följa efter. En kvinna lade till: ”En man ska vara en man!” 🙄 Samtidigt ska mannen ”vara känslig” och ”kunna visa sina känslor på exempelvis begravningar” (!). Det här med att hålla upp dörren då (som jag har varit inne på tidigare)? Svårt. En gentleman håller upp dörren men kvinnan kan ju vara rabiat och fräsa att hon minsann kan öppna dörren själv. Svår avvägning. Gammaldags och artig eller manschauvinistisk svinig gubbe? 🤷🏻♂️ Sen detta eviga, tröttsamma joller om hur hushållssysslorna ska fördelas… Har ni verkligen inte kommit längre? (Skönt att vara gay och slippa detta ”problem”. Uppdelningen har alltid skett automatiskt och helt naturligt i mina relationer. Jag rensar inte avlopp men jag sköter tvätten, exempelvis.) 💁🏻♂️
Det måste vara svårt att vara heterosexuell man i dagens så kallade feministiska samhälle, med dess utsuddade könsroller.
Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2. Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.
Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.
En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. ”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. Men det är sånt som kommer med drogkulturen.
Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…
Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.
Tack, Helsingfors stad.
Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. ”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”
Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.
En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.
En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.
Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.
Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.
Fredagen var en bra, omtumlande dag med oväntade inslag. På öppenvården gick det fint och på bussen hemåt gjorde jag sällskap med en av mina ”medpatienter”. Hon frågade mig om någonting jag berättat i en diskussionsgrupp, om ”flickvännen som jag vill ha tillbaka”. På finska finns ju inget ”han” eller ”hon”, utan bara det könsneutrala ”hän”, så missförstånd kan uppstå… Jag förklarade läget och lade till att det var en man jag pratade om. Hon verkade förvånad. Jag, som trodde att det står skrivet i pannan att jag är gay, blev ännu mer förvånad. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen? Hujedamej!
Siiri, sex månader och Blake, två år och åtta månader.
På kvällen lämnade jag Blake hos en vän där han stannade över natten tillsammans med sin väninna, den valpiga Siiri. Jag och vännen gick nämligen ut och åt middag tillsammans med en väninna. Det blev ljuvlig nepalesisk mat. Därefter karaoke på en sylta där jag inte riktigt trivdes. Jag blev irriterad av en anledning och gick därifrån. Tog mig till ett annat karaokeställe och sprang på bekanta. ”Vi talade om dig idag. Du har inte synts till på länge.” Det var ju trevligt att höra.
Sedan bad mitt så kallade ex mig att komma till en nattklubb och trots att jag inte gillar nattklubbar (längre – jag känner mig för gammal helt enkelt) så gick jag dit. Enkom för hans skull. En lång historia kort: vi älskar varandra och vi är tillsammans igen. (Det har vi varit hela tiden, enligt honom. Det var fint sagt. Han sa en massa fina saker, men dem behåller jag för mig själv.)
Åkte hem till Baggböle med nattbussen för första gången. En bussrutt som var ny för mig och jag gick vilse när jag promenerade från hållplatsen. Naturligtvis dog min mobil just då, så någon gps-hjälp fick jag inte. Men halv fem på morgonen var jag hem och stupade i säng – mycket nöjd.
Det är skönt att ha fått tillbaka rutinerna nu. Och det är skönt att helgernas ledighet återigen betyder någonting. Underbart.
Idag har jag hämtat hem Blake och nu sitter jag på kammaren och spelar pop. Som jag skrev igår eller när det nu var, så tyder det på att jag mår bättre nu när jag återigen har börjat lyssna på musik.
Karaokekungen.
Vad sjöng jag igår då? – Mysteeri/Mysteriet (Aki Sirkesalo, Lisa Nilsson) i duett med min vän – Det börjar verka kärlek banne mej (Claes-Göran Hederström) – Genom eld och vatten (Sarek) – Snälla snälla (Caroline af Ugglas)
Kön till mikrofonen var lång eftersom det var fredag kväll, så fler bitar än så hann jag inte med. Jag har för övrigt inga som helst problem med att inta scenen och greppa mikrofonen helt nykter. Känner ju mig hemma och bekväm i situationen.
En ung man sa förresten: ”Jag tänkte när du sjöng att du sjunger inte karaoke – du sjunger.” Det var ju fint sagt!
bilder skickade till er – ni är inte 
med lustar och begär, men framför allt är jag en romantiker, så detta primitiva spel funkar inte på mig.
