drömmar – Kim da Costa

Det är inte nyttigt för en man att leva ensam

Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.

Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.

Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.

Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.

Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)

Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”

Detta råkar ju vara en av mina absoluta Pet Shop Boys-favoriter, så då började denna låt spela mitt i alltihop. -> https://www.youtube.com/watch?v=AnwREox5JrU…

”But what?” frågade jag.

”But can you..?” svarade han.

”Yes, I can feel it too…” sa jag släpigt.

Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.

Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”

”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.

Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.

Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.

Är nu helt förtjust i denne främling.

Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.

Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.

Tala svenska med min hund, tack

Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).

Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.

I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.

”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*

Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!

Foto: Kim da Costa – Blake, min FFF och min bok.

Tatuering. Mardröm. Skräpmedia.

Mia Schem, som kidnappades när hon var på danspartaj och släpptes 55 dygn senare, har en ny tatuering: ”We will dance again. 7.10.23”

Hela kidnappningsdramat börjar på allvar sätta sig på mitt psyke. Vaknade nyss i den värsta av alla mardrömmar (i min värld).
Blake försvann när vi var ute på nån hundäng. Plötsligt var han bara borta.
Letade förtvivlat. Hittade nån gammal potatiskällare och där hittade jag en annan utmärglad hund som jag gav vatten och mat. Han var så ynklig men så tacksam.

Sedan vaknade jag av att jag hyperventilerade och så kände jag att Blake låg bredvid mig och då började jag nästan gråta.

Ni har kanske sett bilderna på Hamas-islamonazisterna som ger upp och blir tillfångatagna av de ”onda, onda” israelerna, och ni har kanske läst i våra skräptidningar att de tvingas klä av sig för att de ”onda, onda” israelerna vill förnedra terroristerna (som om de inte lyckas med det helt på egen hand).

Detta är så klart inte sant, men media älskar ju att vinkla, ljuga och förvränga.
De tvingas klä av sig för att visa att de inte bär självmordsvästar. Ja, ni vet, även detta fenomen tillhör ju deras ’palestinska’ skräpkultur. Att spränga sig själv och andra i bitar är ju lajbans.
Primitiva bestar.

Usch vad jag föraktar dagens ”journalister”. Ingen skam har de i kroppen. (Jättekonstigt att vi har ”alternativmedia”, eller hur?)

Avslutningsvis tycker jag att ni ska se detta klipp:
(Syns det inte så kan du klicka här.)

View this post on Instagram

A post shared by Dani Buller (@ask__dani)

En anspråkslös dröm

Jag måste skriva detta, för jag vill inte glömma det. Vaknade nyss. Mitt i en dröm.

Som ni kanske vet så har jag varit singel väääldigt länge. Jag drömde att jag var nykär.

Det var en person som jag tror hette Andreas eller Markus. Det var nåt vanligt svenskt namn med ett R i mitten.

Grejen var att han inte var ”min typ”, men vi umgicks i några dagar och sedan, en kväll på kammaren, så sa jag: ”Nu ska jag säga en sak. Jag vill inte att du svarar. Sedan lämnar jag rummet så du får tänka på det jag nyss sa. Sedan kommer jag tillbaka och vi fortsätter som om inget hänt.”

Och vad sa jag då? Jo. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Kimsan, varför kan du aldrig bara hålla käften? Varför måste du hela tiden uttrycka dig? Nu kanske du sabbar allt igen.” Sedan sa jag: ”Jag trodde inte att det skulle kunna hända, men jag tror att jag skulle kunna bli kär i dig.” (Det var en lögn, för jag var redan kär. Jag kände fjärilarna.)

Jag lämnade rummet och hyperventilerade och när jag vände mig om så stod Andreas-Markus där och han omfamnade mig.

Kommer jag någonsin att få känna fjärilarna igen? Saknar dem.

Sedan satt vi i en röd soffa och jag började pladdra igen. Jag visste inte alls var Andreas-Markus stod politiskt, så jag tog en risk. Jag frågade: ”Såg du det där talet som Jimmie Åkesson höll igår?” Han svarade: ”Ja, och det var ju superbra!” Jag andades ut. ”Ja, han har ju ta mig tusan alltid rätt.” Då visste jag att jag var i sällskap av en tänkande människa.

(Brasklapp: jag kommer inte att rösta SD nästa gång heller. Men JÅ har ju rätt i allt han sagt och säger. Bara det här med att de flesta partier rakt upp och ner kopierar SD:s politik, samtidigt som de fördömer dem, säger ju en hel del.)

(När de inte är upptagna av att gulla med islamister, vill säga.)

Min ”fruga” hade också en biroll i denna dröm, men det beror nog på att hon varit bortrest i en vecka och jag saknar henne. (Ska träffa henne idag.) Blake var också med på ett hörn. Han brukar inte gilla män (förutom mig), men han gillade Andreas-Markus. *puh*

Tänk så tragiskt det är att jag upplever romantik endast i mina drömmar (när jag väl lyckas sova).

Jag måste f*n få till det snart. Any takers?

Har ni förresten upplevt detta fenomen? Du träffar en person som inte är ”din typ”, men ju mer du lär känna denna FANTASTISKA person, desto vackrare/stiligare blir han/hon? Samma sak när det gäller nån som är jättesnygg. Men de är ruttna inuti, och då blir de fula även på utsidan, hur ”snygga” de än må vara enligt boken. Jag har varit med om detta flera gånger.

Underbart är det att veta att det TROTS ALLT är insidan som räknas.

Ha en bra fredag och en god helg och Shabbat Shalom.

Låt din fina insida STRÅLA och BLÄNDA alla idioter, men dra till sig alla finingar!

male couple lying on bed — Photo by Ketut Subiyanto on Pexels.com

”Är du kille eller tjej?”

Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.

(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)

I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.

Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.

Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)

Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).

Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”

Sedan pratade han aldrig mer med mig.

(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)