Vilken osedvanligt tråkig helg.
När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst.
Jag vet inte.
Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst.
Existentiell ångest och så vidare.
Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.
Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp.
Delvis fungerar det väl också.
Det är en lyx att få känna sig uttråkad.
Jag vet.
Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara?
Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga).
Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.
Det ser jag fram emot.
Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.
Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord.
Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen.
Gu’, jag längtar efter karaoke.
Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!
Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli.
Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör.
Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad.
En fröjd för ögat och för själen.
Vi hörs i veckan.
Om gud vill.
