personligt, pop och politik
Min kusin, fru Westerholm, skickade denna bild till mig.
Åh, barndomens somrar i Österbotten. Då var jag genuint lycklig. Och solen sken alltid och jag hade konstant ont i magen då farmor skämde bort oss med glass och munkar. (Och där lärde jag mig att dricka kaffe.) (Och där blev jag förtjust i en kis för första gången. Jag var väl nio.)
”Liten men tuff” står det på huvudbonaden. Vilka flashbacks jag får.
Jag älskar Österbotten.
Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.
Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.
Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar.
Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.
Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten.
Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.
I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.
På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”
Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!
Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.
Jag och bästisen, som jag kallar ”Frugan” snackade om våra år i grundskolan. Vi kom in på det här med hur vi fick lära oss olika ämnen – om bra och inte så bra lärare o.s.v. (Eller egentligen mest om bra och dålig studieteknik.) Hon är född och uppvuxen här i Helsingfors medan jag kommer från en håla i Västergötland.
(Under min skolgång var jag uteslutande bra i språk. Allt annat fick vänta. För ett mobbat finn-bög-glin handlade allt om överlevnad. Krafterna räckte inte till mer.)
Så, hon berättade om sina lektioner i religion. De lärde sig allt om de större religionerna. Plockade fram min anteckningsbok från nian, och detta var vad vi fick lära oss om judendomen. (Lägger samtliga anteckningar i kommentarafältet.)
Hon berättade att de besökte synagogan och de olika kristna församlingarna. (Moskéer fanns inte i Helsingfors på den tiden.) (Wow.)
I hålan i Sverige hade vi ju inte kunnat göra nåt sånt. Vi hade Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Det var allt. Men!
Inte bara besökte ”Frugan” och skolkamraterna ex. synagogan. De hade en massa fysiska symboler under lektionerna. Ex. en Menorah. Då när ex. en judisk student firade Chanukkah, så höll han eller hon i lektionen och förklarade högtidens betydelse. Ett fantastiskt sätt att lära sig.
De hade även prov (!) om/i varje religion.
Själva fick vi i Sverige se en video och skriva våra egna anteckningar. Kanske en lektion. Max.
Jag letade upp mitt skolhäfte från årskurs nio. Fem sidor med anteckningar från en videofilm vi såg (VHS så klart!) och det var allt.
Tänk vilken skillnad det kan vara.
Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.
(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)
I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.
Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.
Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)
Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).
Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”
Sedan pratade han aldrig mer med mig.
(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)
Jag ältar, jag vet. Men det får jag göra.
Och jag skriver, ty det är vad jag gör. Jag är en skrivande person.
Jag tänker på det här med moral.
Jag har en massa fel och brister (som jag jobbar på) men jag är välsignad med en god moral. Och hur kommer det sig?
Jo, det är någonting som jag har ärvt efter min far.
Min far var en riktig hederskarl.
Han lärde mig allt det här med att man ska göra rätt för sig.
Jag har blivit den där farbrorn som städar i trappuppgången när någon granne har gått bananas och slängt skräp omkring sig. Jag är den där mystiske figuren som städar upp.
Jag är inte personen som sätter upp en lapp med texten: ”Din mamma jobbar inte här”. Jag är snarare den där mamman.
(Se vad snyggt, jag fick in både min mor och min far i denna text. De har alltid varit väldigt lika på denna punkt, så jag har väl ärvt denna fina egenskap dubbelt upp.)
Det är lustigt hur man kommer ihåg vissa händelser så tydligt.
Jag var väl sju eller åtta när jag och pappa var på badstranden i Fristad där jag växte upp.
När vi var på väg därifrån öppnade jag bildörren lite oförsiktigt och den slog i bilen bredvid. Pappa blev bedrövad men han hade inte papper och penna med sig så han kunde inte lämna något meddelande. Vi åkte hem.
Vi hann inte vara hemma länge innan pappas samvete plågade honom så pass mycket att vi åkte tillbaka till badstrandens parkeringsplats. Den (eventuellt) repade bilen stod inte kvar och pappa kunde inte göra något åt saken.
Jag vet inte varför jag minns denna händelse så tydligt.
Det beror kanske på en kombination av att jag klantade mig och hade dåligt samvete, och att pappa blev arg på mig (vilket hände väldigt sällan eftersom jag var ett sånt änglabarn…) samt att jag kände av pappas skuld. Och att jag där och då lärde mig att man ska stå för sina misstag.
Min pappa var klok som en bok men alltid en ”vanlig knegare”. En stereotypisk invandrare (tills han flyttade tillbaka till Finland). Han jobbade och han slet och jag är så vansinnigt tacksam över allt som han gav mig. Och då menar jag inte materiella ting.
Jag har som sagt mina enorma fel och brister men jag är en hyvens karl, och det är tack vare min fantastiska pappa.
Min far kunde ta en massa skit men – precis som jag – så var måttet rågat när det var rågat. Han kunde ta ton.
Tack pappa, för den egenskapen (också).
Men även jag lärde min far en del. Kanske inte så djupa saker, men jag minns att jag runt år 1994 när jag just hade flyttat till Stockholm, lärde honom att gentlemän använder svarta strumpor. Aldrig någonsin vita.
Jag ringde min mor idag för att försäkra mig och hon bekräftade: ”Nej, pappa hade bara svarta strumpor”.
Så, man ger och man tar.
Jag älskar och jag saknar dig min älskade pappa Erkki Mäntylä.
