barndom – Kim da Costa

Det var helt osannolikt

Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.

Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.

Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.

När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)

Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.

Topplåtar:

1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv

Mitt älskade Österbotten

Min kusin, fru Westerholm, skickade denna bild till mig.

Åh, barndomens somrar i Österbotten. Då var jag genuint lycklig. Och solen sken alltid och jag hade konstant ont i magen då farmor skämde bort oss med glass och munkar. (Och där lärde jag mig att dricka kaffe.) (Och där blev jag förtjust i en kis för första gången. Jag var väl nio.)

”Liten men tuff” står det på huvudbonaden. Vilka flashbacks jag får.

Jag älskar Österbotten.

Ärliga blå ögon

Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.

Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.

Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar.
Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.

Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten.
Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.

I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.

På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”

Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!

Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.

Religionsundervisning: Sverige vs Finland

Jag och bästisen, som jag kallar ”Frugan” snackade om våra år i grundskolan. Vi kom in på det här med hur vi fick lära oss olika ämnen – om bra och inte så bra lärare o.s.v. (Eller egentligen mest om bra och dålig studieteknik.) Hon är född och uppvuxen här i Helsingfors medan jag kommer från en håla i Västergötland.

(Under min skolgång var jag uteslutande bra i språk. Allt annat fick vänta. För ett mobbat finn-bög-glin handlade allt om överlevnad. Krafterna räckte inte till mer.)

Så, hon berättade om sina lektioner i religion. De lärde sig allt om de större religionerna. Plockade fram min anteckningsbok från nian, och detta var vad vi fick lära oss om judendomen. (Lägger samtliga anteckningar i kommentarafältet.)

Hon berättade att de besökte synagogan och de olika kristna församlingarna. (Moskéer fanns inte i Helsingfors på den tiden.) (Wow.)

I hålan i Sverige hade vi ju inte kunnat göra nåt sånt. Vi hade Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Det var allt. Men!

Inte bara besökte ”Frugan” och skolkamraterna ex. synagogan. De hade en massa fysiska symboler under lektionerna. Ex. en Menorah. Då när ex. en judisk student firade Chanukkah, så höll han eller hon i lektionen och förklarade högtidens betydelse. Ett fantastiskt sätt att lära sig.

De hade även prov (!) om/i varje religion.

Själva fick vi i Sverige se en video och skriva våra egna anteckningar. Kanske en lektion. Max.
Jag letade upp mitt skolhäfte från årskurs nio. Fem sidor med anteckningar från en videofilm vi såg (VHS så klart!) och det var allt.

Tänk vilken skillnad det kan vara.

Notera gärna propagandan som vi blev itutade.

”Är du kille eller tjej?”

Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.

(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)

I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.

Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.

Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)

Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).

Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”

Sedan pratade han aldrig mer med mig.

(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)