Kim da Costa.com

Vård i världsklass (hemma efter operationen)

Nu är jag utskriven och hemma. Och väldigt tacksam för vård i världsklass. Jag ser ut som om jag genomgått en ansiktslyftning och inte en hjärnoperation.

Går igenom dokumenten jag fick och kan ni tänka er vilken katastrof som var nära att inträffa? Kirurgen fick börja om med ingreppet då han hade kommit lite för nära talcentrum. Tänk om jag hade förlorat min röst! Jag som lärde mig att använda den först när jag fyllde 40. Innan dess var jag ju rädd och tyst som en mus. Vilken katastrof. (FÖR ATT INTE TALA OM MIN KARAOKEKARRIÄR!) (Som sagt: min humor kan ingen ta ifrån mig.)

Jag vill i alla fall tacka följande personer som tydligen var med under operationen: Niemelä, Baric, García, Raj, Räsänen, Lohela, Uski samt Westerlund.

Jag kanske låter töntig när jag jollrar på om ”vård i världsklass” men jag menar vad jag säger. Här i Finland har jag alltid upplevt detta (förutom en gång för ca två år sedan då en läkare som knappt var torr bakom öronen var otrevlig och inte trodde på mig, men när han läste journalerna så ändrade han attityd). I Födelselandet kände jag mig alltid misstänkliggjord när jag sökte vård och den känslan är fruktansvärd. Sedan minns jag att jag ett tag hade en husläkare som såg ut (och betedde sig) som en uteliggare. Jag kände 9 gånger av 10 att jag inte blev tagen på allvar men det blir jag här i Framtidslandet.

Dessutom (och jag talar verkligen bara av egna, högst personliga erfarenheter) så märker jag av en MEDMÄNSKLIGHET inom vården. En förståelse. Jag känner mig inte ”till besvär”. Det är just denna mänsklighet som jag menar (på ett politiskt plan, men vi går inte in på det nu) har gått förlorad i Sverige, ty sammanhållningen har gått sönder. Samhällskontraktet har brutits och ”you’re on your own”.

Sedan hjälper det nog också att det finländska sinnet är så mycket mindre ”stuck up”. Det är knappt nån som har en pinne i ar*let så att säga. Det är lite mer som att: Vi är alla (bara) människor här. Det är överlag det jag gillar mest med detta land. Allt är inte så himla överspelat och stelt. Ingen tradig teater. Mer äkta.
Finland är äkta. Säger jag att jag gillar dig så menar jag det. Jag säger det inte för att vara trevlig.

Nu ska jag försöka sova bort den svullnad som gör att jag knappt ser någonting och i morgon kommer min älskade Blake hem från Esboviken, där han levt rövare hos ”frugan” min.

Tack för era fina kommentarer och tankar under de senaste dagarna. De värmde, ska ni veta. Ibland känner man sig lite… liten… och då betyder det så mycket.

Om en vecka ska stygnen tas bort (vet inte om det är stygn eller ”krokar” då jag ännu inte har avlägsnat plåstret).

Tack för att ni finns!

(Vad är ett land utan vård i världsklass? Inte så mycket va? Vad kan väl vara viktigare än att medborgarna får må fysiskt och psykiskt så bra som möjligt? Ingenting.)

doctors performing a surgery in the operating room — Photo by Jonathan Borba on Pexels.com

Snygga sjuksköterskor slet i den enögde ormen

Jag kan inte sova då jag sov så mycket på intensiven så jag kan väl passa på att skriva ett inlägg tillägnat er REDIGA HETEROMÄN. Detta är inte ’sensuellt’ på nåt vis men kanske kan du dra lite på smilbanden och kanske kan du lära dig någonting. Läs ej om du är pryd. Detta handlar helt enkelt om hur det är att vara människa.

Har du aldrig haft kateter så kan jag avslöja att det inte är särskilt behagligt. Detta var andra gången för mig och det första jag sa när jag vaknade efter att ha fått den inkörd medan jag var nedsövd, var att jag var nödig. (Man är ju kopplad till en massa maskiner med hundra sladdar åt alla håll och över hela kroppen så man kan ju inte ta sig till herrarnas.) Sköterskan (som såg ut lite som min bortgångna finska favoritsångfågel Kikka – googla) svarade att nåt måste vara fel då påsen (som hängde elegant på en krok på sängkanten) var tom. Hon drog således ut hela prylen ur mig och om du inte vet hur detta känns så… det gör inte ont. Det känns bara obehagligt och väldigt, väldigt fel. ”Ballongen” var trasig, meddelade hon.

Innan jag skulle få en ny kateter så gav hon mig en enorm flaska att urinera i. Liggande. I sängen. Vad lärde vi oss som små barn? Att inte kissa i sängen. Jag var helt blockerad.
Till slut kom sköterskan med sin kollega och jag låg bredbent i sängen med nu TVÅ unga vackra sjuksköterskor (JAG VET HUR DETTA LÅTER) som slet och drog i min enögde orm. I en sådan situation känner man sig väldigt liten och… mänsklig. Och aldrig har väl en orm sett så larv-ig ut… Inte ens ni utsvultna, testosteronstinna alfamän skulle ha gått igång på detta.

Men oj så skönt det var när allt funkade som det skulle. Fick även lära mig att de mäter allt som går in i kroppen och allt som kommer ut (vätskor alltså). Det måste råda balans. Med reservation för missuppfattningar. Jag var ganska hög fortfarande.

Jag lärde mig någonting på intensiven! Jag har alltid trott att det handlar om en (1) maskin så jag har aldrig förstått det här med att ”det är fullt på IVA”. Inte nog med att jag hade ett eget rum (eller hörn med glasväggar) med säkert tio olika pipande apparater – jag hade också dygnet runt en egen sköterska som satt utanför och som varannan timme gav mig smärtstillande, kontrollerade olika värden, tryckte på knappar, lyste med en lampa i mina ögon, kontrollerade om jag hade motorik och muskler i händer och fötter och – som på film – frågade mig var jag befann mig och vilket datum det var.

Tänk vilket viktigt jobb de gör. Vilka hjältar! Tänk vilken lycka att få leva i ett land med Vård i Världsklass™️.
Tusen tack till Johanna, Aino, Helena och Tuija som i tur och ordning tog hand om mig.

Den sistnämnda frågade förresten varifrån jag fått mitt efternamn och jag svarade att jag varit gift.
”Så då tog du din kvinnas namn?”
”I själva verket min mans.”
Då bad hon om ursäkt. ”Men jag som är så öppensinnad och så tar jag det som en självklarhet att du varit gift med en kvinna. Så dåligt av mig.”
”Nej nej”, svarade jag. ”Det är ju inget konstigt med det. Jag utgår från att du är gift med en man. Det är så det är. Inget att be om ursäkt för.”
Då berättade hon att dotterns väninna fått barn men hon (mamman) vägrade kalla honom ”son”. Hon sa (på riktigt alltså!) ”snoppbärare”, vilket låter ännu vidrigare på finska: ”pippelinkantaja”.
”Ja”, sa jag, ”vissa ska ju alltid överdriva. Jag kommer då aldrig att kalla någon vare sig snopp- eller snippbärare.”
”Inte jag heller”, svarade hon.

Detta var mitt nattliga inlägg, som började på ett vis men slutade på ett helt annat.

Kom ihåg: var inte rädd för katetern. Obehagligt men ej smärtsamt. Det är riktigt skönt när man sedan blir av med den.
Det är ta mig tusan inte helt lätt att vara människa.

Operation nummer 2

Efter min ryggoperation är det dags för nästa. I hjärnan, då jag har en så kallad aneurysm.

Träffade torsdagens kirurg och denna operation är ju ”större” än jag först förstått. Jag fick så mycket information att jag nu skriver ner det så länge jag kommer ihåg.

De går in vid mitt hårfäste och plockar bort en bit av skallbenet (jag är redan illamående). Därefter tar de sig upp i hjärnan och gör vad de ska.

5% risk för allvarliga komplikationer men utan operation 30% risk att jag plötsligt avlider. Första natten tillbringar jag på intensiven och därefter 2-3 nätter på avdelningen (samma som förra gången – kanske till och med samma rum, så festligt).

Jag kommer att ha en blåtira, som efter en redig smäll. Eventuellt en (tillfällig, förhoppningsvis) förlamning på ena sidan av ansiktet. Jag kommer inte kunna öppna munnen ordentligt på upp till två månader. Sjukskriven i fyra veckor då jag måste ta det väldigt lugnt.

Men jag kanske får bestående men. Problem med vänster arm. Kirurgen sa att högerhänta (jag) mer sällan får problem med talet. Jag kan drabbas av återkommande anfall (seizures). Syn- och personlighetsförändringar. Problem med närminnet (vilket jag redan har). Jag kanske aldrig mer kommer att vara mitt normala festliga jag.

Om jag blir en ’grönsak’ så har min så kallade ”fruga” fått instruktioner. Då ska hon rulla mig i rullstolen till klipporna 100 meter från min bostad och låta mig rulla ner i havet.

Svart humor (tänk om jag tappar all min humor!) med en rejäl dos allvar.

Vågade inte fråga om jag fick ta ett foto på röntgenbilderna då kirurgen var så… ”kirurgig” och bestämd. Det kändes även en smula onaturligt att konversera med någon som kommer att gräva runt i min hjärna.

Känns jäkligt jobbigt nu, måste jag säga.

background of brain inscription on rugged wall — Photo by SHVETS production on Pexels.com

Ego post?

This will probably sound like an ego post, and maybe it is, but all I want to do is to express my gratitude.

I was thinking about this when I was out with my dog this morning. Some stranger called me a ”grumpy nobody on the internet” (in a group on Facebook) and it reminded me of when I did all those things (pro-Israel things), all those years ago, and when I travelled to Israel (all the time). Already at the airport a young woman in passport control said: ”I know who you are. I follow you on social media and I love you. Welcome to Israel.”

And then I was walking around the streets of Tel Aviv with some (lovely) local friends and someone shouted: ”Kim, is that you? I need to shake your hand.”

Or all the messages I recieved from strangers asking me out for dinner, because they wanted to show their ”appreciation”.
I met so many fabulous people.

Or when I received a message from someone who had seen me on television, and just wanted to say that I ”did a great job”.

Or the hundreds of emails I received. I printed them, and put them all in a folder and I read them whenever I’m feeling a bit low. (And there was only one negative email, from some Muhammed or Ahmed in Sweden, and I deleted it, cause I tend to delete all negativity. I don’t need it in my life.)

I’m in a very sentimental, nostalgic mood at the moment, because I have such a difficult birthday coming up in December. (And I don’t want to talk about it!) But I am thankful, because my brother didn’t get to be this OLD.

So, maybe I’m just a ”grumpy nobody on the internet”, but I had my fabulous days. Pretty well done by a working-class kid from an immigrant family from the countryside, with practically no friends and no encouragement in life.

I just followed my heart, and I chose my own path, and I’m pretty pleased with myself, actually.

The point being: thank you for your support and your lovely words. It all means so much to me.

Äntligen är det över

Världens mest mobbade 20-åring.
Skärmdump: Yle

Jaha, vad säger vi nu då? Eurovision Song Contest kom och gick. Som en gammal schlagerräv kan jag konstatera att årets upplaga har varit tidernas mest psykiskt påfrestande.
Det är inte särskilt kul att se vänsterextremister i ohelig allians med islamister ränna runt på gator och torg och gapa om en ny förintelse.

Detta kommer bli ett spretigt och långt inlägg då jag har så många tankar i huvudet.

Världens mest mobbade 20-åring visade var skåpet ska stå. Eden Golan visade vad klass och värdighet är.
Israel fick 323 poäng av tittarna. Hela 15 tolvor (alltså högsta poäng) och dessa kom från: Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, San Marino, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien samt ROW (Rest of the World – d.v.s. tittarna i länder som inte deltar).
Däremot nollades Israel av en massa jurygrupper. Däribland Finland och Sverige. Detta är skamligt och skandalöst. Jag har ögnat igenom vilka personer det var som satt i dessa två jurygrupper och minst en person i den finska juryn skrev på ett ”Bojkotta Israel i Eurovision”-upprop för ett tag sedan. Flera personer i den svenska juryn uppges vara ”palestina-aktivister”. Är det proffsigt att låta sådana människor sitta i en jury, som ska vara opolitisk? Att dessa jurygrupper sedan nollar Israel säger ju allt. Detta är så oerhört B och så utstuderat och genomskinligt. Skäms tv-bolagen inte ens?

Mina tankar om tävlingen från start till mål.
– Jag tycker att inledningen med Björn Skifs var ganska… underväldigande. Ett väldigt märkligt val. (Inget ont om herr Skifs.)
– De som buade när Eden Golan uppträdde – och de som buade varje gång Israel fick poäng – är människor som jag föraktar med hela min själ. Vilka patetiska as.
– Visst är det märkligt att när Nederländernas Joost Klein blev diskad, då han tydligen varit våldsam mot en kvinna i produktionen, så började folk försvara honom. ”Justice for Joost” och annat trams. Vad är det för fel på folk?
– En av de låtar som stannar kvar på min spellista är Litauens ”Luktelk”, framförd av Silvester Belt. Jag tycker verkligen att den är härligt rivig.
– Inslaget med Karin Falck – legenden – var lite gulligt.
– Att det gick så pass dåligt för Spanien och Storbritannien (noll från tittarna) kan kanske ha med att folk är lite trötta på det där porriga. Jag gillar förvisso den spanska låten ”Zorra”, men de där nakna stussarna klarar jag mig utan. Olly Alexanders ”Dizzy” är så homoerotisk att den blir pornografisk. Till och med jag rodnar. Kanske folk är trötta på allt detta porreri? Jag är det.
– Jag ogillar allt som irländska Barbie Thug står för. Hon låtsas vara ”icke-binär” men hon är bara en uttråkad heterobrud som vill känna sig ”speciell”. Hon viftar med regnbågsflaggan och vill ”representera” mig och andra normala HBT-personer. Nej tack, säger jag då.
– Det gick dåligt för vårt finska skräpbidrag. Bra. Då kanske folk kan rösta fram nåt seriöst nästa gång. Tänk att vi hade kunnat skicka Sara Siipolas fantastiska ”Paskana”, men töntarna röstade istället fram Windows95Man.
– Vinnaren Nemo från Schweiz är toppen på scen men låten ger jag inte mycket för. Är dessutom så trött på detta ”icke-binära” trams. Nemo. Du är inte ”icke-binär”. Du är en kis som gillar tjejiga saker. Det är helt okej. Du behöver inte kalla dig ”icke-binär” för det. Du inser kanske när du blir torr bakom öronen.
– Jag trodde att Österrike skulle få betydligt fler röster av tittarna.
– Vad är det med Carola? I pausnumret visade hon återigen vem det är som är Stjärnan. Charlotte och Conchita förblev körflickor. ”Abbatarerna” var förresten väldigt… underväldigande. Kunde de inte hitta på nåt roligare sätt att fira ABBA?
– Nu svär jag i kyrkan: jag är så väldigt trött på Loreen och hennes spelade ”flummighet”. Vad var det där för mellanakt? Hon satt och sprattlade på en stol och mumlade fram sina låtar. Riktigt dåligt.

När jurygrupperna nu hade bestämt sig för att göra allt för att Israel inte skulle vinna så kunde de väl ha valt Kroatien istället? Varför just Schweiz? ”Rim Tim Tagi Dim” hade varit en värdig vinnare.

Nu är ESC äntligen avklarat och jag kan andas ut. Aldrig tidigare har jag önskat att veckan bara skulle vara över. I år har detta, som sagt, varit en väldigt påfrestande upplevelse.