Sätt er ner så ska ni få höra!
Jag gick på hemgatan och mot mig kom en kvinna med barnvagn. Hon log ”signalerande” (jag hade musik i öronen) och stannade och jag förstod snart att hon stannat för att jag skulle hinna passera och inte behöva kliva ner i lerpölen som bredde ut sig intill trottoaren.
Tänk! En vanlig trevlig medborgare tänker på en annan! Jag blir kär i såna människor.
Log mitt vackraste leende, ty det är så man gör – är trevlig mot de trevliga. Resten ignorerar vi.
Uppdatering! Sedan hände det grejer. Jag uppdaterar med hjälp av min Facebookstatus.
Kategori: Politik
Anatomi
Min nyvaccinerade kollega frågade om jag tagit den magiska sprutan. ”Nej”, svarade jag, ”jag får ju inte göra det än”. Själv gjorde hon det igår; hon ”tillhör ju riskgruppen”. Hon är ju så ung!
Nog om det.
Eftersom jag satt och väntade på ett läkaren som jag träffade förra veckan skulle ringa pratade vi vidare om läkare och vården i allmänhet.
”De känns så ointresserade”, klagade jag och hon tipsade mig om en mycket bra, nyöppnad vårdcentral. ”Där får man kaffe och de kommer ihåg vad man heter!”
Jag lyssnade och antecknade.
”Men låt mig berätta vad som hände mig för några år sedan”, sa kollegan plötsligt rappt.
”Jag hade ont i magen och låg på en brits på Södersjukhuset och läkaren började rita på min mage medan han förklarade att jag skulle opereras för blindtarmen. Snart klev en annan läkare in i rummet. Han ruskade på huvudet och tittade på sin kollega och sa: ”Men hör du, blindtarmen sitter på andra sidan…” Ja, sådan är vården i landet vårt år 2009.”
Ja, jag säger då det.
Det värsta av det värsta
När jag inte känner mig riktigt nöjd med mig själv kör jag med det klassiska, tragiska tricket: jag sänker någon för att det lyfter mig själv till skyarna.
Men. Eftersom jag är en smart man med en massa dubbelmoral (som inte är så dubblig eftersom jag ju inte låtsas något annat) så klankar jag inte ner på någon ”riktig”, ”fysisk” människa.
Jag tar istället en tur på nätet eller så ser jag något riktigt crappigt på webb-tv. Så var det igår. Kände mig inte nöjd med mitt fysiska tillstånd, med mitt jobb, mitt hem, mitt liv, mitt allt. Alltså kollade jag den första delen av såpan Ullared.
Halvvägs in i programmet mådde jag redan betydligt bättre. Vad jag såg på skärmen framför mig var bottenskrapet av olika människotyper; så vidriga att de var som karikatyrer. The worst of the worst. Tänk dig den white trashigaste av white trashiga familjer (som naturligtvis talar den absolut vidrigaste dialekten av dem alla – bonnskånskan). Tänk dig den sykligaste (det enda västgötska ordet jag behöll då jag bytte ut denna VIDRIGA dialekt när jag som femtonåring lämnade denna VIDRIGA del av Sverige) fjollbögen av dem alla och hans trashiga morsa. Tänk dig den bonnlurkigaste av bonnlurkar. Tänk dig den superensamme lagerarbetaren som bor i ett stort, tyst hus på landet. (Honom tyckte jag iofs synd om.) Tänk dig… vuxna människor som tältar (i Sverige) och spänner upp en svensk flagga utanför tältet (fortfarande i Sverige).
HERREGUD vilka TRASHIGA människor. Jag tackar dem. Jag niger och jag bockar. När jag gick till sängs kände jag mig, mina tillkortakommanden till trots, både snygg och smart och intelligent och intellektuell och världsvan och stilig och elegant och hyfsig och fasonig och utvecklad och välutrustad och… ganska perfekt helt enkelt. Fy fuck vad jag är bra.
Onaturlig och osund livsstil
Det talas just nu mycket om vad som är naturligt och onaturligt.
Homosexualitet är naturligtvis fullt naturligt. Vad skulle det annars vara? Artificiellt?
Något som däremot är helt onaturligt är att jobba natt.
Det sa jag till min arme vän som i morse berättade för mig att han somnat på nattjobbet. Han skämdes och han led av sitt dåliga samvete.
”Oroa dig ej”, sa jag uppmuntrande, ”det är onaturligt att jobba natt. Det kan funka i ett år eller två, när man är 20-nånting, så du är definitivt för gammal för det. Vi är människor och ibland somnar vi. Inget konstigt med det.”
Jag hoppas att han säger upp sig och skaffar sig en mer naturlig, sund livsstil.
Håll käften och jobba
Jag måste börja lördagen med lite gnäll.
Ja, jag gnäller över att så många gnäller.
”Buhu”, säger de, ”jag måste åka och jobba”.
”Buhu”, våndas de, ”bara 14 876 dagar kvar till nästa lediga dag”.
Sluta genast, säger jag.
Det är jobbigt att lyssna på och inte minst är det ett hån mot de arbetslösa i krisens (?) Sverige.
Jag är inte bror Duktig. Jag gnäller själv med jämna mellanrum men när jag kör min sjudagarsvecka ställer jag mentalt in mig på att det är all work and no play som gäller. Jag slår upp mina vackra blå klockan 05:30, fladdrar lite med fransarna och så väser jag med whiskyröst: ”Godmorgon raring. Tänk så skönt att du har ett jobb att gå till. Tänk på alla goa slantar som trillar in på kontot. Mhmm. Tänk på alla fina skattekronor du drar in. De ser till så att grannsubban kan VAB:a och de hjälper granngrabben att gå på a-kassa i ytterligare ett år. Hatten av och kick ass today!”
Ja, så väser jag för mig själv varje morgon.
Så håll käften och jobba. Tack.