personligt, pop och politik
Jag älskar ju musik i allmänhet och pop i synnerhet – och så tokälskar jag listor.
Här är mina mest spelade artister respektive låtar under det gångna året (enligt Last-fm).
De tio mest spelade artisterna:
De 25 mest spelade låtarna:
Kommentar om låtlistan: att nummer ett, två, tre samt åtta ligger så högt upp på listan beror helt på att dessa är mina fyra bästa karaokelåtar. Så jag har övat på dem en hel del…
Hej igen från ”vårdkarusellen”.
Efter tre dygn med de nya medicinerna kan jag nu lista biverkningarna -samtliga mer eller mindre vanliga enligt bipacksedeln (tramadol):
– yrsel (är väldigt dimmig i huvudet)
– illamående (igår till och med vomerade jag)
– trötthet (jag blir så EXTREMT trött efter intag)
– svettningar (denna var överraskande, men jistanes vad jag svettas)
– mardrömmar (inget ovanligt men nu är de på en helt annan nivå)
Men jag klagar inte, ty jag har inte ont! OBS!
Däremot domnar mitt ben fortfarande men jag har kommit på ett trick. När benet domnar lutar jag mig framåt, så djupt jag kan, och när jag rätar på ryggen igen så lättar det. Märkligt.
(Så om ni ser nån som går runt och ”bockar” på gator och torg, så är det bara jag.)
Önskar er en trevlig helg.
Shabbat Shalom.
[Fotot: roten till allt ont.]
18 december 2022
God morgon, mitt herrskap.
Uppe med tuppen eftersom jag slocknade av medicinerna (man kan lätt få för sig att det bor en tablettmissbrukare här, men nej).
Så hur känns det då, så här tre dagar in i denna dunderkur? Ingen större skillnad, är jag rädd. (Hur lång tid kan det ta?)
Igår när jag gick till närbutiken så hade jag så ont att jag blev tårögd plus att jag började svettas. Svettas av smärta!
Det är inte helt lätt att beskriva hur det känns, men ungefär som att få tio knivar instuckna sydväst om ryggslutet (men jag vet inte säkert eftersom jag aldrig har blivit knivstucken), samt en molande värk i vänster ben, som även drabbas av märkliga ryckningar innan det domnar och helt sonika slutar att fungera.
Men jag tar mina mediciner och hoppas på det bästa. Den plötsliga tröttheten är den stora skillnaden. Skönt i och för sig att – efter ett helt liv med sömnproblem – faktiskt få sova ordentligt. #PositivaVeckan
Nåväl, nästa läkarbesök äger rum i mitten av februari – då får jag väl se om detta drama slutar på operationsbordet. Så här kan det i alla fall inte fortsätta! Jag kan inte leva så här. Inte än! Jag fyller trots allt BARA 48 om en vecka. Nån måtta får det faktiskt vara.
Ha en bra dag.
Försöker väcka Blake (som har en ny sovstil) för morgonvessa (som vi säger på svenska i Finland, istället för -toa) så att jag kan ta mina piller och sova en timme till.
Hej så länge.
21 december 2022
Hej mitt i natten.
Ursäkta mitt gnäll men jag lever ensam och har ingen att oja mig för (även om min hund lyssnar tålmodigt): jag har så ont.
I förrgår hade jag en relativt bra dag men igår hade jag återigen så vansinnigt ont. Tog mina kvällsmediciner och som vanligt slocknade jag. Låg och kollade en film (se foto) och en halvtimme in bara toksomnade jag, för att nu, fem timmar senare, vakna med sån enorm värk i benet. Jag som i förrgår trodde att medicinerna äntligen hade börjat verka. Men nej.
”Knivarna” sydväst om ryggslutet blir fler och fler och det känns som att de är trubbiga och som att en tyrann riktigt vrider om dem för att plåga mig ännu mer. Benet kollapsar när jag rör mig och det gör så att säga ont i skelettet, vilket är en smula oroväckande och skrämmande.
Nåväl, jag slutför denna ”sömnkur” och sedan får jag väl kontakta läkaren igen. Hon hintade om att det finns starkare mediciner, så jag får väl be om dem. Kan inte ha så här ont ända till mitten av februari då jag har nästa läkartid. Då avgörs mitt öde angående operation eller ej. Det lutar åt det, antar jag, då inget annat verkar hjälpa. Drygt två år med smärta som bara blir värre och värre är inte det minsta roligt.
Så där, tack för att jag fick skriva av mig igen.
(Nummer ett! Kommer ni ihåg när ettan presenterades i det fantastiska radioprogrammet Tracks när det begav sig. Den datoriserade rösten sa: ”nummer-ett”. Nu kör vi den jingeln!)
Nu är det dags att avslöja (ett väldigt roligt ord, för övrigt – av-slöja) ettan på min livsviktiga lista. För det första så kan jag berätta att det alltid är väldigt tight mellan ettan och tvåan, så helt beroende på dagsform och humör så väljer jag denna gång Ray of Light till Madonnas bästa album.
Jag älskar allt som har med denna era att göra. Efter musikalen Evita satte sig Madonna med penna och papper och arbetade fram ett album som både var electronica och rikt på tunga gitarrer. Dessutom sjöng Madonna bättre än någonsin, med en rik, fyllig och varm röst. Och vilka texter hon sjöng sen: texter med djup – rika på existentiell vishet.
Det fantastiska titelspåret lyssnar jag faktiskt aldrig på numera – den är så ”stor” på något vis. Det händer så mycket. För att lyssna på den så måste man vara ”engagerad”. Däremot spelar jag gärna ”Nothing Really Matters”, ”Sky Fits Heaven”, ”The Power of Good-Bye”, ”Frozen” och inte minst ”To Have And Not To Hold”, som på senare år har blivit en stor favorit. Den känns lite finsk på något vis.
”Frozen” ja, när den släpptes så hade jag jobbat natt på min dåvarande arbetsplats och jag kom hem och höll mig vaken tills Åhléns City öppnade och då åkte jag dit och köpte singeln och åkte därefter hem för att sova i lugn och ro. Ja, ni minns kanske skivbutiker… Vilka fina tider. Annat är det idag när allt är slit-och-släng och en massa skräpig musik laddas ner på nolltid. Det var bättre förr. Då uppskattade man musik på ett helt annat sätt.
Jag gillar också sanskrit-låten ”Shanti/Ashtangi” och bonusspåret på den japanska utgåvan: ”Has To Be”. Lyssna på den, om du inte redan har gjort det. Vilken fin, drömmande text.
Bästa låt: ”Skin” (kanske min Madonna-etta!)
Sämsta låt: ”Swim” (vilket inte betyder att jag ogillar den på något vis!)
Här kommer ett tips. Med en liten berättelse direkt ur livet mitt, som extra bonus.
Om ni inte har sett den fantastiska miniserien It’s a Sin, så se den.
Jag har tipsat två personer om den och båda såg den i ett svep och de älskade den lika mycket som jag.
Den handlar om ett kompisgäng och utspelar sig i London under åren då HIV och AIDS kom och ingen visste vad det var som gjorde folk sjuka. Sedan sågs den som en sjukdom som bara drabbade narkomaner, prostituerade och bögar, så ingen brydde sig. (Idag smittas fler hetero- än homosexuella*.)
Jag blev oerhört berörd av denna serie och skådespelarna är fantastiska.
En av anledningarna till att jag är så pryd och kysk (förutom att jag ju är allmänt konservativ och anser att fysisk intimitet hör hemma endast i en monogam, kärleksfull relation mellan två vuxna människor) (så udda är jag!) är att när jag blev en sexuell varelse så härjade denna smitta som värst och det fanns inga bromsmediciner. Jag var så oerhört rädd där jag satt ensam på kammaren – som tonårskis – och drömde om kärlek, romantik, erotik o.s.v. Denna rädsla satte sina spår och jag bär med mig den än idag.
Samtidigt bevittnade jag (då och även än idag) mina heterofila vänner som låg/ligger runt till höger och vänster, utan skydd. ”Det kan inte hända mig” och bla bla bla.
SKÄRP ER.
Rekommenderar serien. Den finns på HBO.
Om du inte tänker se serien i sin helhet så kolla åtminstone in en av slutscenerna. Wow. Vilken skådis hon är, Keeley Hawes.
Så bra. Så bra. Så bra.
*HIV now infects more heterosexual people than gay or bisexual men – we need a new strategy
