Det börjar dra ihop sig och nu ska jag dela ut silvermedaljen!
Ja, vad kan man egentligen säga om detta kultiga album? Madonna gick från att vara popbrud till bli en ”riktig” ARTIST. Äntligen blev hon respekterad som den musiker hon är.
Like a Prayer ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Jag var 14 år när skivan släpptes 1989 och som ett redan troget – och stort – Madonnafan sedan 1985 så gick hon i och med denna LP förbi barndomsidolen Carola på min heliga lista. Och där har Madonna stannat sedan dess.
Hajar ni vilket album!? Förutom titelspåret: ”Express Yourself”, ”Till Death Do Us Part”, ”Promise To Try”, ”Dear Jessie”, ”Oh Father”, ”Spanish Eyes” och inte att förglömma: den helt ljuvliga, underbara, fantastiska ”Keep It Together” (live på Blond Ambition-turnén!). Just denna dänga gillade jag förvisso redan när det begav sig, men med åren har den vuxit till sig ordentligt och är en av mina absoluta M-favoriter.
Bortsett från den lite larviga ”Cherish” så är detta Madonnas första ”mogna” LP. Religion, feminism, död mor, skilsmässa, AIDS är några av ämnena som avhandlas. (Med den äran!)
Tänk om dagens ungdomar kunde sluta fjanta sig med människofientlig hip hop-”musik” och annat skräp och istället ta sig en an riktigt fin musik från 1980-talet.
Bästa låt: ”Like a Prayer” (det går inte att slå detta konstverk!)
Sämsta låt: ”Love Song” (denna var svår, och avslutande ”Act of Contrition” kan ju ändå inte räknas som en riktig låt, så det får bli samarbetet med Prince – alltså ”Love Song”)
