Veckans Fokuspodden var ganska underhållande då den invandrade egyptiern satte de ängsliga svenskarna på plats. (Varför är just svenskar så extra ängsliga?)
Värst var (så klart) sossebruden som presenterade sig som en person som ”fick socialdemokratin med modersmjölken”. Alltså en skrämmande person som aldrig lärt sig att tänka själv.
Flosklerna sprutade ur hennes glappiga trut och egyptiern sköt ner dem allihop med goda, sunda, verklighetsbaserade argument. Är det inte lite patetiskt att en svensk sossebrud försöker förklara för en egyptier, som flytt islam, vad islam är och går ut på?
Sedan pratade de om transmän som i sportgrenar tävlar mot kvinnor. Sossen tyckte så klart att detta var toppen (hon vill alltså förstöra kvinnoidrotten). Egyptiern tyckte så klart som jag: tvärtom.
Varför har allt sunt förnuft lämnat så många människor? De kallade dessutom en transkvinna ”hen” medan de argumenterade FÖR att personen – biologisk man – ska få tävla som kvinna. Varför kallar de henne då inte för en ”hon”? Det är det som är problemet med dessa människor: de tänker aldrig färdigt.
Avslutningsvis chockerades alla svårt när egyptiern meddelade att när han väl blir svensk medborgare så kommer han ändå inte att vara svensk. Han är ju egyptier! Med ett svenskt pass.
Sossens haka landade på golvet och jag tror bestämt att hon behövde nåt stärkande efter att inspelningen var slutförd.
Vad har det tagit åt er damer? Vi rediga karlakarlar vet att vi ständigt blir uppmärksammade av tuttbrudar på sociala medier, men de senaste veckorna har det gått in på en helt ny nivå. Fem, sex, sju lättklädda damer i utmanande ställningar och ett otäckt sug i blicken vill ha uppmärksamhet varje dag. Såväl på FB som på IG. Detta får mig att känna mig billig. (Sedan har ni mage att i media lipa ut över att ni får bilder skickade till er – ni är inte det minsta bättre själva!)
Igår kväll hände detta även IRL. Jag var på en oskyldig kvällsrunda med min hund och i vanliga fall uppmärksammar damerna honom, men nu var deras blickar fixerade vid mitt skrev! Minst tre FFF (Fina Finska Flickor) stirrade helt ogenerat. Om jag inte såg helt fel så slickade en av dem sig till och med om läpparna. Så vulgärt. Ja, jag bar lite ’slinkiga’ shorts, men det betyder inte att det är fritt fram. (Notera gärna hur ni gnäller över mäns blickar när ni ilar runt i muskorta kjolar och urringningar ner till naveln. Ni är som sagt inte bättre själva, så håll snattran.)
Är det värmen? Hormonerna går bananas?
Hur som helst: jag är mer än ett stycke prima manskött! Jag är en människa med känslor! Jag är inte er privata leksak som ni kan ha lite lajbans med för att sedan kasseras!
Jag må vara en Riktig Man med lustar och begär, men framför allt är jag en romantiker, så detta primitiva spel funkar inte på mig.
Här i Finland är det ingen som bryr sig om min keps (förutom ockuperande muslimer som spottar på mig och skriker ”hora” på arabiska, men de civiliserade finländarna bryr sig inte) men idag är jag extra provocerande i min t-shirt. Nu kanske till och med purfinnarna förvandlas till skogstokiga vildar.
Nu är jag utskriven och hemma. Och väldigt tacksam för vård i världsklass. Jag ser ut som om jag genomgått en ansiktslyftning och inte en hjärnoperation.
Går igenom dokumenten jag fick och kan ni tänka er vilken katastrof som var nära att inträffa? Kirurgen fick börja om med ingreppet då han hade kommit lite för nära talcentrum. Tänk om jag hade förlorat min röst! Jag som lärde mig att använda den först när jag fyllde 40. Innan dess var jag ju rädd och tyst som en mus. Vilken katastrof. (FÖR ATT INTE TALA OM MIN KARAOKEKARRIÄR!) (Som sagt: min humor kan ingen ta ifrån mig.)
Jag vill i alla fall tacka följande personer som tydligen var med under operationen: Niemelä, Baric, García, Raj, Räsänen, Lohela, Uski samt Westerlund.
Jag kanske låter töntig när jag jollrar på om ”vård i världsklass” men jag menar vad jag säger. Här i Finland har jag alltid upplevt detta (förutom en gång för ca två år sedan då en läkare som knappt var torr bakom öronen var otrevlig och inte trodde på mig, men när han läste journalerna så ändrade han attityd). I Födelselandet kände jag mig alltid misstänkliggjord när jag sökte vård och den känslan är fruktansvärd. Sedan minns jag att jag ett tag hade en husläkare som såg ut (och betedde sig) som en uteliggare. Jag kände 9 gånger av 10 att jag inte blev tagen på allvar men det blir jag här i Framtidslandet.
Dessutom (och jag talar verkligen bara av egna, högst personliga erfarenheter) så märker jag av en MEDMÄNSKLIGHET inom vården. En förståelse. Jag känner mig inte ”till besvär”. Det är just denna mänsklighet som jag menar (på ett politiskt plan, men vi går inte in på det nu) har gått förlorad i Sverige, ty sammanhållningen har gått sönder. Samhällskontraktet har brutits och ”you’re on your own”.
Sedan hjälper det nog också att det finländska sinnet är så mycket mindre ”stuck up”. Det är knappt nån som har en pinne i ar*let så att säga. Det är lite mer som att: Vi är alla (bara) människor här. Det är överlag det jag gillar mest med detta land. Allt är inte så himla överspelat och stelt. Ingen tradig teater. Mer äkta. Finland är äkta. Säger jag att jag gillar dig så menar jag det. Jag säger det inte för att vara trevlig.
Nu ska jag försöka sova bort den svullnad som gör att jag knappt ser någonting och i morgon kommer min älskade Blake hem från Esboviken, där han levt rövare hos ”frugan” min.
Tack för era fina kommentarer och tankar under de senaste dagarna. De värmde, ska ni veta. Ibland känner man sig lite… liten… och då betyder det så mycket.
Om en vecka ska stygnen tas bort (vet inte om det är stygn eller ”krokar” då jag ännu inte har avlägsnat plåstret).
Tack för att ni finns!
(Vad är ett land utan vård i världsklass? Inte så mycket va? Vad kan väl vara viktigare än att medborgarna får må fysiskt och psykiskt så bra som möjligt? Ingenting.)
Jag kan inte sova då jag sov så mycket på intensiven så jag kan väl passa på att skriva ett inlägg tillägnat er REDIGA HETEROMÄN. Detta är inte ’sensuellt’ på nåt vis men kanske kan du dra lite på smilbanden och kanske kan du lära dig någonting. Läs ej om du är pryd. Detta handlar helt enkelt om hur det är att vara människa.
Har du aldrig haft kateter så kan jag avslöja att det inte är särskilt behagligt. Detta var andra gången för mig och det första jag sa när jag vaknade efter att ha fått den inkörd medan jag var nedsövd, var att jag var nödig. (Man är ju kopplad till en massa maskiner med hundra sladdar åt alla håll och över hela kroppen så man kan ju inte ta sig till herrarnas.) Sköterskan (som såg ut lite som min bortgångna finska favoritsångfågel Kikka – googla) svarade att nåt måste vara fel då påsen (som hängde elegant på en krok på sängkanten) var tom. Hon drog således ut hela prylen ur mig och om du inte vet hur detta känns så… det gör inte ont. Det känns bara obehagligt och väldigt, väldigt fel. ”Ballongen” var trasig, meddelade hon.
Innan jag skulle få en ny kateter så gav hon mig en enorm flaska att urinera i. Liggande. I sängen. Vad lärde vi oss som små barn? Att inte kissa i sängen. Jag var helt blockerad. Till slut kom sköterskan med sin kollega och jag låg bredbent i sängen med nu TVÅ unga vackra sjuksköterskor (JAG VET HUR DETTA LÅTER) som slet och drog i min enögde orm. I en sådan situation känner man sig väldigt liten och… mänsklig. Och aldrig har väl en orm sett så larv-ig ut… Inte ens ni utsvultna, testosteronstinna alfamän skulle ha gått igång på detta.
Men oj så skönt det var när allt funkade som det skulle. Fick även lära mig att de mäter allt som går in i kroppen och allt som kommer ut (vätskor alltså). Det måste råda balans. Med reservation för missuppfattningar. Jag var ganska hög fortfarande.
Jag lärde mig någonting på intensiven! Jag har alltid trott att det handlar om en (1) maskin så jag har aldrig förstått det här med att ”det är fullt på IVA”. Inte nog med att jag hade ett eget rum (eller hörn med glasväggar) med säkert tio olika pipande apparater – jag hade också dygnet runt en egen sköterska som satt utanför och som varannan timme gav mig smärtstillande, kontrollerade olika värden, tryckte på knappar, lyste med en lampa i mina ögon, kontrollerade om jag hade motorik och muskler i händer och fötter och – som på film – frågade mig var jag befann mig och vilket datum det var.
Tänk vilket viktigt jobb de gör. Vilka hjältar! Tänk vilken lycka att få leva i ett land med Vård i Världsklass™️. Tusen tack till Johanna, Aino, Helena och Tuija som i tur och ordning tog hand om mig.
Den sistnämnda frågade förresten varifrån jag fått mitt efternamn och jag svarade att jag varit gift. ”Så då tog du din kvinnas namn?” ”I själva verket min mans.” Då bad hon om ursäkt. ”Men jag som är så öppensinnad och så tar jag det som en självklarhet att du varit gift med en kvinna. Så dåligt av mig.” ”Nej nej”, svarade jag. ”Det är ju inget konstigt med det. Jag utgår från att du är gift med en man. Det är så det är. Inget att be om ursäkt för.” Då berättade hon att dotterns väninna fått barn men hon (mamman) vägrade kalla honom ”son”. Hon sa (på riktigt alltså!) ”snoppbärare”, vilket låter ännu vidrigare på finska: ”pippelinkantaja”. ”Ja”, sa jag, ”vissa ska ju alltid överdriva. Jag kommer då aldrig att kalla någon vare sig snopp- eller snippbärare.” ”Inte jag heller”, svarade hon.
Detta var mitt nattliga inlägg, som började på ett vis men slutade på ett helt annat.
Kom ihåg: var inte rädd för katetern. Obehagligt men ej smärtsamt. Det är riktigt skönt när man sedan blir av med den. Det är ta mig tusan inte helt lätt att vara människa.
bilder skickade till er – ni är inte 
med lustar och begär, men framför allt är jag en romantiker, så detta primitiva spel funkar inte på mig.
