Kim da Costa – Sida 120

Är detta min station?

I morgon ska jag på lägenhetsvisning på en adress strax nordväst om Sibeliusmonumentet. Jag är eld och lågor. Om jag vill ha bostaden så får jag den. Jag och Blake var där och snokade idag. Perfekt läge. Jag kan gå eller cykla överallt. Jag kan åka spårvagn istället för buss. Jag har nära till allt; stadens sus och dus runt ena knuten och grön natur plus vatten runt den andra.
Om jag tackar ja till denna bostad så kan det mycket väl vara så att det är där jag stannar fram till min död.
En hyreslägenhet med reko hyra i Helsingfors innerstad är en lottovinst. Är det nu Skaparen belönar och prisar mig för mina goda gärningar? Jag hoppas det.

Jag har åkt förbi denna adress väldigt många gånger och så sent som i förra månaden satt jag på bussen och tänkte att ”här skulle jag vilja bo”.

I morgon vet vi. Jag litar på Skaparen, som vet vad som är bra för mig och även vad jag har gjort mig förtjänt av. Om man bara lyssnar på Skaparen (eller Livet eller Moder Jord eller vad man nu vill kalla Kraften för) så flyter det på och man hamnar inte bara på rätt tåg – man kliver också av på rätt station. Man ska inte käfta emot för mycket. Nyckeln är just att lägga sitt öde i Skaparens händer.

Är detta min station? I morgon vet vi.

Ät inte som en sossehipster (om du inte vill)

När man tänker lite på saken så inser man snabbt att det måste det kännas rätt kränkande för de kloka mogna gamlingarna på äldreboendena (ni vet de som byggde allt det fantastiska som de snorvalpiga glinen tar för givet samt den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo) när några fjuniga hipsterpolitiker börjar jollra om att gamlingarna inte ska få äta kött. Dessa fån som tror sig veta nåt om livet och om hur världen fungerar förtjänar varsin örfil.

Som du kanske vet vid det här laget så är jag vegetarian – dock ej PREDIKANT. Jag förespråkar dessutom hyfs och fason samt ett stort mått respekt för de äldre.

Ha en bra dag. Och ät vad fan du vill, som får dig att må bra. När du minst anar så är det nämligen nån 20-årig sossehipster med rak lugg och stora glasögon som designar din meny.

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner.
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där.
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?).
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Queers Against… What!?

Cyklade hemåt och såg ett klistermärke på en lyktstolpe: ”Queers Against Nazis”.
Härregu vad folk är lata.
Om de nu vill engagera sig och känna att de ”gör nåt” så kan de väl börja med att sluta slå in alla dessa öppna dörrar.
Finns det en enda så kallad ”queer” som inte är ”against nazis”?
”Åh, jag sätter upp ett patetiskt klistermärke på en lyktstolpe och sedan ”gillar” jag nåt lika töntigt FB-upprop, så kan jag sova gott sen.”

Varför inte engagera sig i någonting som verkligen är ett hot mot oss så kallade ”queers”? Nä just det, om man talar om en viss mördarideologi som breder ut sig i ett rasande tempo, och som hotar oss alla, så tappar man popularitetspoäng och det vore ju trist. Bättre då att jollra om en handfull nynazister som lurar i nån buske, och klistra upp märken, istället för att göra nåt av vikt.
Huvudsaken är att man känner sig GOD.

Hör upp, Quorn!

När jag flyttade till Finland slogs jag av en grej. Här finns väldigt många olika vegetariska produkter och märken men favoriten Quorn finns inte i varje butik (och den är överdyr).
Har många gånger tänkt att ordet ”quorn” helt enkelt inte fungerar på finska. Om stavningen vore en annan så skulle det inte vara några problem; ”kuorn” helt enkelt. Det sitter helt naturligt i även en finskspråkigs trut.

Igår OCH idag fick jag det återigen bekräftat då två purfinländare ojade sig oberoende av varandra över det jobbiga ordet och jag kom då på att denna fantastiska föda i Finland borde säljas som KÅRNI. (Med ’svenskt Å’, som bokstaven Å heter här, för att göra det hela lite festligare och mer iögonfallande.)

Varsågoda för tipset.