Ni vet det som hände igår – det fick det att bränna till i mig och jag kände att jag borde gå på Stockholm Pride i år också. Men det ska jag inte. Jag har inte ork till det (det är oerhört påfrestande) och dessutom har jag en resa jag vill lägga mitt krut (och mina slantar) på nästa vecka.
Ska gå på invigningen ikväll i alla fall. Kommentarerna till kvällstidningarnas priderelaterade artiklar tvingar mig att bli politisk. Jag är så jävla trött på att vara politisk. Jag vill bara vara. Tänk dig, du heterosexuelle man, att varje gång du använder frasen “min fruga” så är du politisk. Och provocerande. Fatta så tröttsamt. En vill ju bara få leva sitt liv i fred.
Jag vill inte förstå att det finns så många SÅ korkade människor i detta land. Tänker inte länka till tidningarna eftersom jag då får en massa hatiska förföljare, men ni vet ju var Aftonbladet och Expressen finns. (Och ni kan ju läsa det fantastiska inlägget jag skrev förra året.) Åh, vad jag vill örfila dessa blåsta människor. Naturligtvis kan de inte stava heller.
Månad: juli 2009
Här är vi nu
Don’t call me baby
Talk later Kimi.
Puss.
Han fortsätter att använda de där orden fastän jag har bett honom att sluta med det eftersom det inte gör saker och ting lättare.
Sedan försöker jag vara cool så jag svarar likadant.
OK dear.
Neshikot.
Därefter dunkar jag huvudet mot skrivbordet några gånger, smäller ihop datorn och går hem.
Barn som slänger ur sig påståenden
Sätt er ner så ska ni få höra.
Jag var ute med Sebbe och vi mötte två töser (ca 8 år) som brukar hälsa på honom.
Plötsligt sa den ena: “Under oss bor två bögar”.
“Jaha”, svarade jag. “Är det konstigt?”
“Mmm”, mumlade hon.
“Men det är jag också”, sa jag rappt.
“VA?”, flämtade den ena.
“Nä-ä!”, skrek den andra.
“Jo”, svarade jag.
Sedan gick vi hem.
Och jag tänkte på hur gott det kommer att vara att möta flickorna med deras föräldrar, som sitter hemma och tutar i sina glin att under dem bor minsann två bögar – förmodligen utan att ens förklara för dem vad det betyder.
Kanske är det min plikt att skaffa barn. Världen skulle genast bli mycket bättre.
Jag älskar mitt liv
Jag är nyvaken och utvilad och jag hoppar runt iklädd endast herrunderbyxor. Bara en sån sak. Det är soligt och varmt och den libanesiska maten står på spisen och jag känner att jag älskar livet mitt. Jag älskar mitt hem och min stad. Jag älskar mina soliga, roliga, klipska kamrater. Jag älskar min hund som under svemestern enbart visade sina bästa sidor. Jag älskar hatar inte mitt jobb. Jag älskar den musik jag skuttar runt till och jag älskar böckerna jag läser och jag stormälskar alla snyftarfilmer jag ser. Jag älskar mitt internet som gör det möjligt för mig att se hur många nyhetssändningar och dokumentärer som helst. Jag älskar mitt överstarka morgonkaffe. Jag älskar hatar inte min kropp. Jag älskar att jag är både vis och rolig och jag älskar att jag inte har så crappig självkänsla som förr. Jag älskar att jag vaknar och kollar mobilen och ser ett sms från favoritbögparet: “Kom och ät middag hos oss ikväll”. Jag älskar att två israeliska män som besöker staden vill träffa mig för cocktails. Jag älskar min familj också, och fastän några av oss bitvis är som natt och dag så känns det gott att veta att vi alltid finns där för varandra.