Irritationsmoment i vardagen

Innan jag åker till jobbet tänker jag bjuda på ”irritationsmoment i vardagen” (har åkt mycket spårvagn och metro på sistone, och det märks).
Alla har vi ibland lite dåliga, förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Brasklapp: Detta är en smula humoristiskt (men ändå på blodigt allvar) så ta inte åt dig. Vill inte kränka nån lättkränkt.

IRRITATIONSMOMENT I VARDAGEN

– Människor med krimskrams som hänger på väskan. Ni vet gosedjur och reflexer och andra ”smycken”. De hänger och flänger och fastnar i saker. Fult! Plottrigt!
– Ryggsäckar. Är du över 14 så är du för gammal för ryggsäck. Såvida du inte traskar runt i fjällen eller nåt.
– Plottriga människor överlag. Stilrent är snyggt.
– Afrikaner som tror sig vara afroAMERIKANER fastän de de facto är typ somalier bosatta i en nordisk förort. Sluta bete er och se ut som gangsterrappare från Harlem.
– Långsamma människor. Värst är de som dessutom är korta och knubbiga eftersom de rör sig pingvinaktigt med utsträckta armar och tar upp om möjligt ännu större utrymme där de – långsamt – vaggar fram.
– Luggar som fastnar i ögonfransarna (gärna med klibbig mascara). Det svider i mina egna ögon när jag tvingas iaktta ert hysteriska blinkande.
– Hår som uppenbarligen irriterar då det hela tiden måste strykas bort från ansiktet. Gud skapade hårspännen av en anledning. Använd dem, som vi normalbegåvade människor gör.
– Snygga människor med fula frisyrer. Sånt slöseri.
– Föräldrar med fler barn än de kan hantera.
– Människor som äter på allmän plats (om ej restaurang).
– Mysbyxor. De hör hemma i hemmet. Och bara där.
– Par där den ena går ett par meter bakom den andra. Om de är så trötta på varandra så borde de göra slut och sluta att – själviskt – ockupera en annan människa som skulle kunna uppskattas av någon ofrivillig singel.
– Såna där sena as som sliter upp tågdörrarna så att tåget försenas och _alla_ blir sena bara för att dessa slashasar var sena. (Metron går dessutom med fem minuters mellanrum, så om fem minuter är en katastrof för dig så bör du se över dina prioriteringar.)
– Snipkäftar och buttra typer. Le lite för f@n.
– Såna som noggrant väljer sittplats i kollektivtrafiken. De vaggar runt och väljer med omsorg och byter plats och håller på – och vips var det dags att kliva av. Bara sätt dig ner på första lediga säte, håll käften och bara åk. Du åker några stopp i kollektivtrafiken, inte på nån j@vla jorden-runt-resa.
– Tiggare. Obs! Jag har inte stött på EN ENDA tiggare i metron, på bussen eller på spårvagnen under mina dryga tre år i Helsingfors. Fatta! Men minnena av ”hej hej” och aggressiva tiggare som följer efter folk som kliver av tuben i Stockholm plågar mig ännu.
– Långhåriga (oftast ”snygga” brudar) som kastar med håret så att det loppiga svallet vidrör oskyldiga medmänniskor.
– Människor som helt sonika börjar tafsa på din hund (och naturligtvis helt ignorerar dig).
– Och så alla dessa apor som stannar precis framför rulltrappor eller entréer. Sinnessjukt beteende.

Ha en bra dag.
Uppför er gärna. 💁🏻‍♂️

gilla och dela:

Cykelsäsongen: Förenad med livsfara

Äntligen är cykelsäsongen här!
Bågen är tvättad, inoljad och uppumpad och jag älskar att susa iväg. Men – det är fortfarande livsfarligt.
Cykla genom huvudstaden en eftermiddag och försök därefter övertyga dig själv om att människan är en smart varelse.
Låt mig reprisera förra årets inlägg:

Att cykla genom Stockholm

Ha ha, ni kan också kolla in inläggen under taggen ”cykel” – en hel del ilska väller fram.
Idag cyklade jag för övrigt iklädd endast t-shirt (på överkroppen då) och solen sken och det var 16° och alla var lyckliga. Förutom jag eftersom jag muttrade och väste åt människoasen.

Åh, min vackra båge!

gilla och dela:

Privat: Den djuriska människan

Sebbe har sitt favorittorrfoder i en skål på golvet, men han äter inte. Nej, han vill att jag ska stoppa maten i aktiveringsbollen så att han får peta och snurra ut de små matbitarna.
Inget konstigt med det.
Människor är likadana när det handlar om relationer: han/hon vill jaga och efter en redig match fälla sitt byte och släpa hem honom/henne till kammaren. Den som kastar sig i en annan människas famn blir snabbt avvisad. Den som visar sig svag blir ögonaböj kastad på sophögen.
Intressant att människan fortfarande är så djurisk.
Det var tisdagens djupa tanke det.

Igår badade Sebbe och vi testade hans nya schampo ”med balsameffekt”. Ha ha ha.

gilla och dela:

Medborgarna lallar vidare som vanligt

Dagens vidrigaste tweet, med ursprung hos en för mig okänd tösabit med stora glasögon, som sprider sig som en löpeld på Twitter:

Förstår ni hur fint det är att människor försökte rädda självmordsbombarens liv direkt efter explosionen? Förstår ni innebörden av det?

Eh. Nej, det förstår jag inte. Bara idiotiskt. Det är inget annat än en annan typ av martyrskap att ’som en fin och omtänksam medmänniska’ ila fram och försöka rädda livet på en självmordsbombare.
Man riskerar att bli ihjälbombad själv.
Dessutom visste de inte att det handlade om en självmordsbombare, så resonemanget funkar inte hur man än vrider på det.
Var inte så jäkla propra och puttinuttiga.
Nästa gång det smäller så springer ni därifrån! HÖR NI?
Detta är terror – allvarliga grejer! Så sluta lalla.
Och sedan det här med att ”vi inte ska vara rädda” och ”ingen höjd hotbild” och bla bla bla. Lite som i lördags då med andra ord? Det är okej att vara skraj. Helt okej.
Vi avslutar med dagens bästa tweet:

Tur att vi har det däringa FRA, så att man inte behöver oroa sig för att det ska vandra omkring galningar med ett batteri bomber runt midjan.

Uppdatering: nej, det är inte ”rörande att se”. Det bara idiotiskt och naivt.
Comments off.

gilla och dela:

Människoaset härjar vidare

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Det går inte att äta kött om man inte hatar och föraktar djur. Det gäller kycklingar och grisar och kor och renar och fiskar och så vidare och så vidare och så vidare.
Det enda rätta är: ÄT INTE KÖTT och BÄR INTE PÄLS.
Fatta nån gång då!


Länk.
Klicka här och skriv under.

gilla och dela:

Det bor en ung man i mina krokar

(Nästan) Varje morgon ser jag en ung fjolla på perrongen. Han kommer från den södra entrén medan jag kommer från den norra (om jag har tränat, annars varierar jag mig en smula). Han är lång och slank. Ja, slank. Inte smal – jo, det är han också – men nu menar jag slank.
Han tittar igenkännande på mig. Men han gör det i smyg. Jag sänder mina homofila signaler vare sig jag vill det eller ej.
I söndags sprang jag på honom utanför närbutiken. Jag hajade till. Han hajade också till. Det kändes fel att ses så där oförberett och i dagsljus. Han såg min glåmiga hy och jag såg spåren efter hans tonårsacne.
I morse sågs vi igen, efter två dagars paus då jag ju avnjutit ett par lediga (oerhört ickeproduktiva) dagar. Kanske undrade han var jag höll hus i måndags och tisdags. Kanske saknade han mig en aning.
När han klampade – nej, tassade – förbi mig för ett par timmar sedan så såg han nästan lite lättad ut. Jag satt på en bänk och läste en av de fem böcker jag läser parallellt just nu (jag kunde inte bestämma mig för vilken av dem jag skulle läsa först – jag och beslut, ni vet).
Vad vet jag om denne man? Inte mycket. Jag vet att han bor i mina krokar och att han söndagshandlar ensam (han är singel eller så har han en lat sambo). Han är, liksom jag, uppe med tuppen och sitter rakryggad insjunken i arbete när kollegorna dyker upp. Jag tror att han är politiskt aktiv; han ger moderatvibbar men jag tippar nog ändå på att han är folkpartist. Jag är ganska säker på att han under de välpressade byxorna bär fladdriga boxershorts (inte bra – lika meningslöst plagg som en sladdrig bh – helt utan push up-effekt).
Han ser ut som en sådan som man inte förväntar sig ska vara rökare, men så är han det ändå. Jag anar mentolcigaretter. Han dricker nog te istället för kaffe (snacka om galenpanna).
Förmodligen är han inflyttad från Skåne. Kanske Lund. Eventuellt (hoppas inte) från Örebro eller Eskilstuna (vilket fruktansvärt ortnamn – nästan på samma nivå som Gnesta och Flen – ”tun” med långt u låter horribelt i mina vassa öron).
Han är nog något av en ensamvarg; han trivs hemma i den minimalistiskt, lite tråkigt, inredda tvårummaren. En kopp svagt meningslöst te med liten tallrik under koppen (viktig detalj) framför sig och en tjock bok i knät.
Han ogillar damm (allergiker?) och dammsuger därför ofta.
Ja, detta är mina spekulationer om en helt okänd människa.
Det vore ju kul att få veta hur mycket av ovanstående det är som stämmer med verkligheten.
Hojta om ni känner mannen ifråga.

gilla och dela: