Vardagen återvänder så sakteliga

Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång.
Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera.
Allt jag gör är jobbar och är hemma.
Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.

Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det.
Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop.
Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.

Mer om det nån annan gång.

Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.

En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
”Kurakeli”, som det heter på finska..

Framgångsrik men grinig och trött

Låtsaspigg Kim och ärligt morgonpömsig Blake.

Ännu en arbetsvecka ligger bakom mig och det var så skönt att komma hem i eftermiddags. Den här veckan var så att säga framgångsrik. Det känns tillfredsställande. Jag har fått mycket beröm för min arbetsinsats och det uppskattar jag då jag har erfarenhet av arbetsplatser där man inte fick någon som helst feedback. Det var varken bu eller bä och det var tråkigt och oinspirerande.

Jag har så bra kollegor också. Ett par av dem har på kort tid gått från att ”bara” vara kollegor till att vara även vänner. Inte illa alls! De är just såna där typer som jag gillar, som är sig själva. De bara ÄR, och spelar inga roller. Det går jag igång på (eftersom jag inbillar mig att jag själv är likadan).
Jag är bra på att läsa människor och ibland (sällan) fattar jag ögonaböj tycke för någon. Fint, ty det är ju inte helt lätt att hitta nya vänner i vuxen ålder. Speciellt inte i dessa tider som präglas av isolering och ensamhet.

Trevligt meddelande från kollega/vän.

Jag hade någonting mer på hjärtat men det får bli ett annat inlägg, ty just nu kommer jag verkligen inte ihåg vad det var jag skulle säga.
Är väldigt trött och när jag är trött så är jag väldigt, väldigt grinig. På ett pubertalt sätt. Jag är inte rolig att ha att göra med i detta tillstånd. Vilken tur att det dåliga humöret går över efter en god natts sömn.
Så nu säger jag helt enkelt god natt!

Jobbsuccé

Jag slog rekord på jobbet igår.
Blev ju anställd för att bland annat ansvara för sociala medier och det är ju så att har man rätt person på rätt plats så kommer man dit man vill komma. (Obs! Utan kvotering och annat trams.)

Jag är inte bäst på någonting, tyvärr, men jag kan det här med sociala medier. Och inte minst: jag vet vad människor går igång på! (Lektion 1A: ingen uppskattar ett företags torra, tradiga inlägg – du måste vara en smula personlig och bli DU med mottagaren. Dock utan att bli för tjenis.)

Så vi gick snabbt från några blygsamma ”gilla” till gårdagens rekord om 1,2 K samt med en rejäl räckvidd tack vare en massa delningar. Och inte minst: folket kom och de öppnade sina plånböcker.

Så jag är nöjd. Och det är min arbetsgivare också.

Jag har ofta tänkt på det här med att jag inte är någon tävlingsmänniska (lite synd), men jag vill gärna toppa MIG SJÄLV och jag känner trots allt en urmänniskas tävlingsinstinkt vakna till liv när det handlar om nåt som jag bryr mig om.

Dessutom: känner man sig uppskattad på sin arbetsplats och råder där god stämning så vill de anställda gärna göra bra ifrån sig.

Så: iväg till jobbet för att slå nya rekord.

FÖRLÄNGD KARANTÄN

För det första så vill jag dela ut dagens ros.
Den går till stadens coronavirusrådgivning.
Jag hade ett par frågor här i min av myndigheterna förordnade karantän. Allt blev så bökigt och oklart eftersom jag ju av en ”slump” just testat mig (negativt) dagen efter att jag blivit utsatt för smittorisk, för att sedan få veta att jag två dagar senare blivit utsatt igen, i ett sammanhang som inte hade med min pågående karantän att göra.

Jag sökte på nätet men fann inga bra svar så jag ringde till rådgivningen och som jag sa när jag avslutade samtalet: ”Det där var ju klara och tydliga svar, så jag får tacka så hemskt mycket.”
Damen i luren skrattade lite och tyckte nog att jag var en charmör. ”Jag har övat på att ge dessa svar några gånger nu”, sa hon.

Så, dagens ros går till Helsingfors stads (trespråkiga) coronavirusrådgivning. Grattis!

Som jag misstänkte så mottog jag idag ett nytt samtal från smittskyddsstället – vad det nu heter – och de förlängde min karantän eftersom jag blivit ”exponerad för smitta” även vid ett senare tillfälle än vad de hade koll på när de satte mig i karantän igår.
Så nu sitter jag hemma i sammanlagt tio dagar och på sätt och vis så känns det så där.
Jag trivs på jobbet och jag vill arbeta och ha rutiner i min vardag, men å andra sidan så trivs jag ju bra hemma också. Och nu måste jag ju stanna här. Naturligtvis – eftersom jag är en sån där som alltid oroa sig för saker och ting – så oroar jag mig nu för hur det ska gå på och med min arbetsplats.
Kommer allt att slå igen på nytt och kommer jobben återigen att försvinna?

Men! Jag kan inte påverka det på något som helst sätt, så jag försöker att tagga ner – och hoppas på att jag inte är smittad och blir allvarligt sjuk.

Idag har jag suttit och skrivit nästan hela dagen. Vi får se vad det blir men det är på gång och jag har flow just nu.

I KARANTÄN

Igår på jobbet undrade jag och kollegorna varför hälften av de övriga kollegorna aldrig dök upp. Vi fick veta att de blivit satta i karantän efter att ha blivit ”utsatta för exponering”.

Det kändes lite konstigt att vi ALLA inte blivit ”utsatta för exponering” eftersom vi ju arbetar tillsammans varenda dag.

Men se där. För några timmar sedan kväll kom så först samtalet från arbetsplatsen och därefter från statens smittskydds-nånting-nånting. Jag har blivit ”exponerad” för det där Viruset med stort V och jag sitter nu i karantän.
Mitt negativa provresultat från dagen efter att jag blivit ”exponerad” (då jag ju testade mig efter att ha blivit stormförkyld under natten) betyder ingenting, utan nu får jag inte gå till jobbet, inte träffa folk, inte ens gå för att handla mat förrän i nästa vecka.
Så jäkla tradigt.
Frustrerande.
Stressande.
Men nu är det så att jag ingenting kan göra åt saken.
Men: BLÄ.

Jag hade just tagit en dusch och valt ut morgondagens arbetskläder men nu blev det pannkaka av resten av veckan.

Jag fick ett gäng foton skickade till mig, efter en fotografering. Berättar mer om det vid ett senare tillfälle.