Kategori: Privat

En måndag i mars


Att bli bländad av solen är sällan så uppskattat som en måndagsmorgon i mars. Folket står på perronger, gator och torg och suger åt sig varje stråle de kommer åt. Ljuvligt.
Sedan kommer jag till jobbet, panikdiskuterar Melodifestivalen* med lebbrockaren (som älskar mello) och därefter dricker jag morgonkaffe + växlar några ord med Y via länk. Ja, vi har våra rutiner och även han är en sol som gör min dag finare.

*Hon var mycket nöjd med vinnaren och tyckte liksom jag att lördagens sändning var oerhört bra tv. Bortsett från den vidriga mellanakten. Den har för övrigt varit sämre i år än någonsin tidigare. Jag förstår den ej. Tingeling what? Värdelöst.

Ett inlägg om hår som blev nåt helt annat


Jag måste göra något åt situationen!
Jag satt i godan ro och arbetade då min chef plötsligt klev in (på kaffejakt, väldigt mycket handlar om kaffe nuförti’n) och jag sträckte mig diskret efter gubbkepsen men insåg att det skulle se galet ut om jag mitt i konversationen kastade på mig den.
Jag sparar ut, vill jag ha ett plakat som säger. Jag vill ha synthfrilla! Lång, vacker lugg som fladdrar elegant i sensommarvinden. Uppklippt i nacken.
Tänk den dagen! Jag och Y och Sebbe på picknick i Vitabergsparken. Vi äter sallad och kex och ost och dricker rödvin. Vi ligger i skuggan och lyssnar på staden. Sebbe ligger och tuggar på sina karameller samtidigt som han spanar in parkens hyndor. Jag ligger med huvudet i Y:s knä och han pillrar mig i håret. När jag reser mig upp och kysser honom får den varma augustivindpusten min fina lugg att dansa sin elegantaste vals i vinden. Y kastar sig över mig och hånglar ner mig i gräset. Sebbe rusar upp då han tror att det är lek på gång. Sedan går vi hem.
Ja, så får det bli. Men först ska jag dit.
47 dagar kvar.

Naket (psykiskt och fysiskt)


Jag har haft enorm ångest de senaste dagarna. Orsakerna har varit många och en och en hade jag nog kunnat hantera dem, men i flock (ännu ett ord som borde användas oftare) blev det hela övermäktigt.
Kortfattat: ett drama ledde till ett annat och på toppen av detta isberg vet jag att en person vill komma in i mitt liv och jag vet inte om jag vill släppa in honom då jag inte vill bli besviken (igen) (inget romantiskt så klart). Som extra krydda var jag ledig och jag hatar lediga vardagar eftersom de får mig att känna mig ensam, fastän jag verkligen inte är det.
Och så saknar jag Y nåt så fruktansvärt, och vi har också våra duster – oftast beroende på språkdramat. Även om alla inblandade talar bra engelska så uppstår missförstånd då man tolkar ord lite, lite olika. Ett språk som inte är ens förstaspråk (dags att avveckla “modersmål” då det ofta är helt missvisande) har trots allt inte alla de där självklara nyanserna.
Tack och lov har jag en verbal man. Tack och lov har jag vänner som orkar lyssna på det tonårsaktiga ältande jag inte publicerar här.
Hur som helst. Bilden: så ser jag ut när jag har ångest i skenet av det röda ljuset i min ekivoka kammare.
(Min humor tar ingen ifrån mig.)
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, drama, språk