Västra Baggböle – Kim da Costa

Nostalgisk, gammal och jag har ont lite överallt

Den här veckan har jag finskspråkig vecka på Facebook. Det är lite skrämmande eftersom mitt språkbruk inte är det bästa. Jag vet inte riktigt var gränserna går och vissa ord och uttryck kan låta så vansinnigt vulgära på finska.
Det är dock ganska roligt att skriva på detta språk som ju rent tekniskt är mitt modersmål, om dock ändå inte mitt förstaspråk.

På öppenvården gick det fint idag. Det är emellanåt en smula ångestframkallande att gräva runt i hjärnan när vi sitter i våra diskussionsgrupper. Vid ett par tillfällen fick jag extremt stark ångest. Magmusklerna började dra ihop sig och jag fick svårt att andas. På behandlingshemmet lärde jag mig dock att någorlunda hantera dessa attacker, tack och pris.

Tre dagar i veckan lagar vi mat och jag har nu avancerat från att vara riskokare till grönsakshackare till huvudkock! Och jag fick mycket beröm för min kokkonst. Jo tack, jag vet att jag är duktig i köket (och i sängkammaren).

Fint att komma hem. Bussförbindelserna är toppen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Västra Baggböle även i framtiden.
Blake hade betett sig väl medan jag var borta. Inga kisserier någonstans och han såg pömsig och extra söt ut när han tog emot mig vid dörren.

I natt kröp Blake upp och lade sitt lilla huvud på min arm. Han andades varm luft på min hud och det var så myspysigt.

Jag är vid gott mod men jag känner mig sjuk. Lite influensakänningar och ont i huvudet och jag är yr och jag mår illa.
Så nu ska jag knyta mig. Jag går igenom mina 42 124 foton i min dator och blir nostalgisk och lite låg till råga på allt. Allting hänger ihop här i livet. Alla möten med andra människor har lett till en sak som sedan har lett till en annan.
Det är skönt att så här på ålderns höst göra en gedigen sammanfattning om hur livet blev.

Allting hänger ihop. Hade jag inte träffat vännerna I, E och R så hade jag inte besökt Israel just den gången hösten 2008 och där träffat flamman Y och hade jag inte träffat Y så hade jag inte träffat min vän J och hade J inte flyttat från Israel till Tyskland så hade jag aldrig besökt Berlin. Och hade jag inte besökt Berlin så hade jag aldrig träffat min då blivande make E. Och hade han inte åkt till Barcelona och varit otrogen med en äcklig kanadensare så hade jag aldrig skilt mig. Och hade jag aldrig skilt mig så hade jag inte flyttat till Finland. Hade jag inte flyttat till Väverivägen i Helsingfors så hade jag inte blivit kär i min granne Ryssen och hade han inte betett sig som ett svin så hade jag inte gått på nattklubb. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat Psykopaten. Och hade jag inte bett min nya granne Muslimen att följa med mig när jag skulle köra Psykopatens grejer till dennes tillfälliga hem efter att jag kastat ut honom (p.g.a. psykopat) och bett Muslimen att låtsas vara min pojkvän så att Psykopaten skulle bli svartsjuk så hade jag aldrig blivit kär i Muslimen och då hade jag ju aldrig kallat honom Mitt Livs Kärlek. *puh*
Vad kommer att hända härnäst?

Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’.
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter.
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.)
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.

Nytt jobb (typ) och dagen i bilder

Här kommer min fredag i bilder.
Klockan ringde klockan 06:30 och så här blev dagen:

skifteslagsvägen — Väntar på bussen. Ett litet men mycket hemtrevligt snötäcke på marken.

social- och hälsovårdsverkets verksamhetsställe — Social- och hälsovårdsverkets verksamhetsställe, hejsan.

På eftermiddagen körde vi ett slags avslappningsövningar. Lite ”mindfulness”, skulle jag tro att det kan kallas.

kim erik eliakim milrell da costa — Väntar på bussen för att gå på anställningsintervju. Har på mig min nya halsduk. Tack mor!

Succé! Ett vikariat – vid behov – på Folkhälsan.

baggböle apotek — Hämtade ut en ny förpackning antidepressiva. De som faktiskt fungerar och som har givit mig ny livslust.

Fredagschoklad. Hann så klart inte hela vägen hem innan jag började glufsa, medan snön yrde romantiskt omkring mig.

Det gick fint på öppenvården idag också. Vi pratade om självständighetsdagsfirandet och om den kommande helgen. Lunchen lagade vi tillsammans och jag avancerade från riskokare till grönsakshackare.
Avslappningsövningar på eftermiddagen – jag antar att det kallas ”mindfulness”. Det var skönt men jag var lite okoncentrerad.
Innan vi avrundade dagen fick vi en läxa som vi ska göra under helgen. Ett gäng frågor att besvara efter att ha funderat och vridit och vänt på saker i huvudet.
Apropå det här med att det plötsligt finns fler som heter som jag i min vardag (en hemma och en på öppenvården) så fick jag idag för första gången bli omdöpt. Jag går numera under namnet Kim2.

Jag var på anställningsintervju och blev erbjuden att bli vikarie vid behov, vilket jag tackade ja till. Men det får bli efter öppenvården.

Åkte hem med två helt nya bussar och se – det gick ju utan några som helst problem. Huxflux var jag på hemgatan men det tog ett tag innan jag insåg det då jag kom från ett för mig tidigare okänt håll.
Det skulle nog kunna bli en riktig baggbölebo av mig!
Blake hade skött sig hemma. Inga kisserier någonstans – han har verkligen mognat under den senaste tiden.

Klockan är 17:35 och jag lyssnar på mina politiska poddar. Det kommer nog inte att hända så mycket mer än så här idag, tror jag.
Slappa och slöa och lägga mig i tid, ty i morgon ska jag göra någonting väldigt roligt…

Känslomässigt omtumlande självständighetsdag

Blake och jag har haft en händelserik självständighetsdag.
Vi tog bussen till gamla bostadshuset i Sockenbacka för att hämta vinterkläder som jag har hos före detta grannar. Som vanligt blev bussresandet en upplevelse…
Först buss 69 från Västra Baggböle. Byte till stamlinjen 550 i Månsas. 550:n är lite förrädisk då den går i en cirkel. Åkte (så klart) åt fel håll. Av, över gatan och ny buss åt andra hållet, mot Westendstationen.
För inte så länge sedan invigdes nya Västmetron i Helsingfors och Esbo. Men var är Norra metron? Den kunde gå från Nordsjö via Östra centrum tvärs över norra delarna av stan till Sockenbacka och därifrån till centrum. Samma väg tillbaka. Länge leve metron! Bu för bussar.

jewish things — Några av mina ”judegrejer”.

Jag hälsade på min före detta granne nummer 1. Trevligt att ses och att prata av sig lite efter att inte ha setts på länge. Därefter träffade jag före detta granne nummer 2. Samma sak. Trevligt. Och slutligen träffade jag Mitt Livs Kärlek som jag chockerande nog lämnade för ett tag sedan (jag hade mina anledningar, tro mig). Alla känslorna bubblade fram igen. Vilken man.

Blake och jag tog bussen (bussarna) hem och den här gången lyckades vi utan att åka vilse.
Jag tog med mig några av mina ”judegrejer” så nu är mitt nya hem lite finare och personligare; en mezuzah, min flottaste chanukkiah, en mobil shabbatljushållare att ta med mig när jag är på resa. Samt mina värdefulla Israelstenar.

Efter en händelserik och känslomässigt omtumlande dag fick jag video-prata-av-mig med min vän herr Spets. Jag hade så mycket att rapportera att han fick följa med mig ända in i duschen.

Efter Finlands 101:a självständighetsdag är jag nu redo för sängen och ännu en vardag i morgon.

Öppenvård, bussar och ännu en Kim

När man flyttar och inte har alla sina ägodelar på ett och samma ställe så inser man efter ett tag hur mycket onödiga prylar man har.
Nu har jag flyttat väldigt många gånger under de senaste tre åren (inklusive en utlandsflytt) och har i och med dessa flyttar gjort mig av med väldigt mycket. När jag lämnade Stockholm så gjorde jag det med en skåpbil, så jag hade gjort mig av med en massa möbler, böcker, kläder, köksprylar och så vidare, men ändå har jag fortfarande mycket som jag egentligen inte behöver. Och som jag inte saknar.

Vad jag behöver är dator, telefon, kläder, böcker, musik, badrumsartiklar, hundgrejer. Och så en del saker med affektionsvärde. Som mina israeliska stenar, nu placerade bredvid min säng.

Från Facebook:

Premiärdag här på öppenvården.
Jag skrev i förrgår att jag för första gången någonsin träffade en annan Kim. Och tänk att det gjorde jag idag också. En helt reko och hyvens Kim. Ingen finsk ’Kimi’. Var ska detta sluta? Har mitt namn blivit vanligt i Finland?

Det går bra här. Jag hann i tid även om bussen kröp fram p.g.a. morgonrusning och vägarbeten.
Har just en kort paus mitt i en diskussionsgrupp. Vi lagade mat tidigare. Jag var riskokare. ”Jag är toppen i köket men riset misslyckas alltid.” Idag blev det helt okej. Kände att det var en ytterst viktig uppgift.

Jo, det här var ju en ’bussig’ dag. Ni som har hängt med i några år minns kanske (men förmodligen inte eftersom ni har varsitt eget liv) att jag alltid har lidit av svår bussfobi. Under mina 21 år i Stockholm åkte jag buss kanske fem gånger. Annars uteslutande tunnelbana. Tycker att det är läskigt och man vet inte vilken rutt bussen åker (den kan plötsligt avvika!) och i alla bussar står inte nästa hållplats på skylten där framme och om det är mörkt ute så får man chansa.
Hit där jag bor nu går inte metron så jag tar den skrämmande bussen.
Resan i morse gick bra även om jag hamnade lite vilse i samband med ett bussbyte.

På hemvägen var jag först tvungen att ta bussen till Järnvägstorget pga ett ärende. Inga problem eftersom de flesta bussar passerar Kampen och därifrån promenerar man lätt.

Sedan letade jag efter rätt busshållplats för buss nr 67. Hittade till slut och det kom en 67:a precis. Hoppade på.
Insåg sen att jag åkte med buss 67U (vad det nu betyder) som åkte åt samma håll med enligt en annan rutt. Åkte då ända till ändhållplatsen Torparbacken. För mig en helt okänd plats. Hittade turligt nog snabbt buss 67 utan U som gick åt andra hållet. Hoppade på. Passerade bland annat en hållplats som hette Sexmansvägen. Det lät ju lite sensuellt!

Det tog inte många minuter innan vi var i Västra Baggböle men det var mörkt och jag har bott här i blott två dygn och aldrig åkt buss hit så nervositeten var stor. Någon plingade och jag klev av på rätt hållplats! 🙋🏻‍♂️ Men promenerade åt fel håll på väg hem.

Kom hem till slut med andan i halsen. Nu dricker jag kaffe i vardagsrummet, med Blake i famnen, med två av de boende. Markus talar finska med mig och Janne talar svenska. Språk är – som ni vet – viktiga grejer!

Öppenvården gick bra och vi avslutade dagen med tårta till Finlands ära med anledning av självständighetsdagen i morgon.

Ska snart sova. Klockan var lång och intensiv och full av spänning för en ringrostig man. Det kändes väldigt skönt att få känna sig ’normal’ för första gången på länge; att åka buss till jobb eller skola eller i det här fallet öppenvård klockan 08 och sedan komma hem 16:30.
Mycket skönt.