Och så var det söndag…


Gårdagskvällen var en trevlig historia med roliga kollegor och vänner och deras kärlekspartners. Vi var på Mest och i Brunogallerian (premiär!) och avslutningsvis hamnade jag på min eviga krogfavorit Torget. Sedan åkte jag hem. Redan vid midnatt! Jag har blivit värdelös på att klubba. “Jag är trött och jag saknar Sebbe”, piper jag.
Vad ska nu söndagen bjuda på? Ingen ångest hoppas jag.

Diverse

Gårdagen var förresten bra. Trevligt sällskap och härligt att storhandlandet numera går i maratontakt. Sebbe var glad över att få åka bil hem.

Min vackre vän som legat på sjukhus fick åka hem, vilket gladde mig. Jag blir så orolig hela tiden.
Natten var konstig dock. Låg vaken till tre. Mådde… märkligt. Bläddrade i mobilen och plötsligt var huvudkudden blöt av tårar och jag vet inte riktigt varför.
Sedan sov jag i tre timmar.
Nu rävar jag på jobbet. Tackar Herren för att vi har CNN då SVT visar sport och TV4 visar barnprogram. Seriös morgon-tv, tack! “Glittra med Gittan” kan vi göra ikväll.

Jag har fikat

Som ni kanske vet fikar jag a l d r i g. Jag får panik av trånga caféer där man blir serverad kaffe ur koppar med öron så små att händerna darrar. Som om man inte hade nog med saker att vara nervös för.

Idag insåg jag dock att på 2000-talet ser caféerna inte ut så; de är snarare minimalistiskt inredda trendspots. Kaffekopparna är utbytta (inte till glas – det är väldigt 2003 har jag förstått) till enorma koppar med stora öron lätta att greppa.
Vem fikade jag med då? Jo, med min favoritfejknorrman – finlandssvensken H – som stannade till i Stockholm på sin färd från Finland till Norge. Jag vet inte exakt hur länge vi haft kontakt via mail och SMS men ett bra tag är det. Han är en sådan där som är både smart och snygg – och väldigt upptagen med en dam. Men trevligt med en vän. Och underbart att i denna värld, där de största idioterna får mest utrymme, möta bra, sympatiska människor. Underbara är ni!

Det gnälls så mycket

Igår fräste jag åt en vän som gnällde över sitt förhållande.
Jag är, som sagt, mycket trött på folk som gnäller och klagar, år ut och år in, över sina värdelösa relationer.

Det är ett hån mot alla inblandade parter.
Man kan tänka som så att känns det inte hundra ska man avveckla det hela. Det finns någon därute det kommer kännas hundra med så sluta slösa tiden. Din egen, din partners och era bådas kommande kärlekar.
Nej, det handlar inte om slit och släng, som vännen igår insinuerade. Jag tycker absolut att man ska försöka reda ut ett och annat men om man varit tillsammans i, låt oss säga, fem år och allt är ett evigt drama. Hur rätt kan det vara då?
Jag ska be om ursäkt idag. Jag står för allt jag sa men kunde ha lagt fram det lite bättre.