terapi – Sida 2 – Kim da Costa

Tankar under AC:n

Detta känns helt klart som mitt livs konstigaste sommar. Jag sitter här klockan halv elva på kvällen, under AC:n, och våndas i denna helveteshetta och funderar på sommaren som är.

I snart fyra månader har jag väntat på att min tvångssemester ska ta slut och på måndag är jag äntligen tillbaka i gruppterapin igen. Saknar (!) såväl mina ’medpatienter’ som handledarna. Det är så skönt att inte bara jollra om sig själv (och folk faktiskt lyssnar) utan även att lyssna på, och ta del av, andras berättelser om vardagen samt allt som pågår i huvudet.

Jo, en vecka var jag ju på landet och var en återvändande stjärna på rehabiliteringen som jag lämnade den tredje december i fjol. Den veckan bara kom och gick men den gjorde mig gott. Den var bra för mitt självförtroende och för min självkänsla.

I onsdags gjorde jag den AA-grupp som jag besökt frekvent på senare tid till min så kallade hemgrupp. Gott folk där. Den här veckan har jag varit där tre gånger och det är skönt att prata av sig om ditt och datt, samt att (återigen) lyssna på andra. (Speciellt nu när terapin är på paus.) Man lär sig alltid någonting om sig själv, genom andra. Och om vad det innebär att vara människa.

Idag när jag satt på bussen bevittnade jag någonting romantiskt.
En man och en kvinna kom cyklande från varsitt håll. De sken som små solar. Möttes på en bro. Stannade och kysstes.
Så vackert.
De där romantiska filmerna kan bli rena rama verkligheten.
Önskar oss alla himlastormande kärlek. Inga psykopater och inga otrogna svin.

Det skulle sitta bra med lite romantik nu. Lagom inför hösten, som förhoppningsvis snart är här.

Tacksam judebög

I säsongens sista diskussionsgrupp i gruppterapin sa jag när det var min muntur: ”Nu när det är pridevecka och allt, låt mig berätta lite om homosexualitet. Jag kallar mig i och för sig hellre homoemotionell eftersom jag blev förtjust i människor av samma kön innan jag ens visste vad sex var för någonting.”

Och jag berättade om hur jag när jag ser en vacker kvinna ser att ”jaha, där är en vacker, elegant lady” men att ”jag känner inte det där ’mmph!'”.

Jag förklarade vidare: ”Det där ’mmph!’ infinner sig bara i sällskap av vissa – få – karlar. Jag kan sitta på bussen och en attraktiv herre sätter sig bredvid mig och hans lår snuddar mitt och jag känner ett sånt där energifält. Eller som igår, när en man lade sin arm om mig, så kände jag dessa speciella vibrationer skjuta från hans kropp och själ och in i mig.”

En ’medpatient’ svarade: ”Ja du, det där har ju mången poet försökt sätta ord på och jag tycker att du lyckades riktigt bra.”

Jag avslutade så klart min utläggning med att säga att detta är en Skaparens gåva – att man kan KÄNNA och förälska sig – och ingenting man kan göra någonting åt. Och ingenting man ens bör försöka göra någonting åt. Bara att tacka och ta emot.”

Handledarna log och nickade och antecknade frenetiskt i sina anteckningsblock.

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Terapitankar

Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.

Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).

En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna.
Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.

Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.

Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.

Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.

Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.

Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka.
På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.

Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.

Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.

Bara en sån sak!

Politik och terapi

Söker svar.
Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar.
De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar.
Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem?
Söker svar.

Hej från gruppterapin.
Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga).
Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra.
Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.

Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.

Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.

Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”.
Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”

Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är.
Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.

Vad hände i gruppterapin idag då?
Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.

Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit.
”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.

Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.

Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.

”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.”
Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”

Gu’, vad skönt det var att få häva det ur mig.