När jag klev in på kontoret i morse mötte mig en oväntad syn: min hunkige bögkollega, 22, satt och stickade!
Hahahaha.
Det var mycket sött.
Jag trodde han stickade en vinterdress åt sin + sambons hund, men nej. “Det blir nog en halsduk åt mor”, sa han.
Idag åkte för övrigt vinterjackan på. Det blir nog varmt när jag går hem men i morse var det rejält kallt. Igår när jag promenerade hemåt drabbades jag av ett jobbigt blodsockerfall (det sägs vara vanligt så här på ålderns höst). Jag darrade och kallsvettades och yrseln som följde tvingade mig att ge upp och ta tuben hem.
Det blev således en extra lång kvällspromenad med Sebbe. Vi mötte två enorma, svarta hundar som skällde intensivt på Sebbe som kvickt skällde tillbaka. Tänk om jag vore lika tuff och självsäker.
Varför är det förresten så att mobilen alltid, alltid ringer när jag ska ta min eftermiddagslur (gubbar är beroende av sådana)?
Jag måste nog införa telefontider: Måndag-söndag 05:30-17:00 (lunchstängt 12:00-13:00)
Övrig tid är jag antingen för trött för att konversera eller så sover eller äter jag.
Tack för din förståelse.
Trots att jag både har hemligt nummer och är med i NIX-registret fortsätter de idiotiska försäljarna ringa och trakassera mig.
Som igår kväll. Strax före nio kom jag in efter långpromenad i kylan och jag såg fram emot en lugn stund i hemmet. Då ringde den jobbigaste telefonförsäljaren jag någonsin stött på. Jag hörde på hennes röst att hon var en sådan där person som slänger skräp på marken. Som inte sopsorterar någonting – inte ens papper. Det lät nästan som hon smaskade på ett tuggummi och jag kände (överraskande) föraktet växa inom mig.
Jag sa frasen “jag är inte intresserad” säkert 15 gånger. Men det hjälpte inte. Subban, som sålde ett “intellektuellt magasin” sa saker som;
* Så du vill inte bli allmänbildad?
* Så du vill inte lära dig nya saker?
* Fattar inte du vilket fantastiskt erbjudande jag kommer med?
Det som fick henne att slutligen inse att hoppet var ute var när hon frågade; “Har du inte tänkt på julklappar?”
Jag svarade: “Nej, jag firar inte jul”.
Efter det lade vi på.
Jag har tänkt mycket på jobb de senaste dagarna och jag kom att tänka på att för några år sedan arbetade jag i en kundtjänst dit arga människor ringde för att klaga. Jag använde mig inte av mitt riktiga namn utan kallade mig Emil (det är ju fint!).
En ensamstående göteborgsk mamma ringde en dag och hon blev lite förtjust i “Emil”. Så pass att hon ringde varje dag i flera veckor enkom för att växla några ord med honom – som i sin tur var trevlig men saklig.
Slutligen bjöd hon ner Emil till Gbg.
Jag/Emil tackade nej så klart.
Undrar vad hon gör idag.
En gång för över tio år sedan jobbade jag i en annan typ av växel (visst är det komiskt med tanke på att jag lider av allvarlig telefonskräck! Det är ju det att det är ok om någon ringer till mig – det jobbiga är för mig att ringa någon). Den här gången var det på engelska och jag hette Ricki (!) (hahahahahaha). En teaterman, kanske någon typ av regissör, från Canberra, Australien, ville att “Ricki” skulle komma och spela i hans pjäs.
Undrar hur det gick med den föreställningen.
Jag trotsade allt och svarade i telefon när det ringde.
Det var en (trevlig) man från något ställe som ville “bevaka mina pensionsfonder och bla bla bla”.
“Jag vet ingenting om sådant”, sa jag.
“Men tror du inte att du kan påverka hur din pension kommer se ut?”, frågade han.
“Nej”, svarade jag. “Jag tror det är en bluff alltihop”.
“De flesta jag pratar med känner som du”, sa han.
Vad är det för idé att vi ska “spela” om våra pensionspengar? Det är ju helt sjukt.
Jag har aldrig öppnat det där röda (?) kuvertet och jag kommer inte göra det. Jag orkar inte. Jag förstår inte. Fonder hit och fonder dit. Det slutar ändå med minimal pension och direktörerna gottar sig åt att de lurat hela folket. Fy fuck säger jag. Jag orkar inte engagera mig i en endaste liten sak till. Låt mig vara.
