stress och förbannad press

Familjeliv som i Desperate Housewives

Idag kom en väninna över på en kopp te.
Hon berättade om sin ”stressiga helg”. Det hade varit marknad på barnens skola och hon och maken hade bakat och fixat och lagat senap och så vidare.
”I helgen satt jag i åtta timmar och skrev innehållsdeklarationer på små, små papperslappar som jag sedan omsorgsfullt klistrade på alla burkar och förpackningar.”
”Detta påminner mig om Desperate Housewives”, sa jag och hon undrade på vilket sätt.
”Ja, alltså. En massa föräldrar stressar halvt ihjäl sig och de kanske knaprar lite piller för att orka lite mer och sedan susar de in på marknaden, uppklädda till tänderna och med enorma smil på läpparna och alla låtsas vara så fruktansvärt lyckliga och perfekta föräldrar i perfekta familjer men i själva verket är alla helt… slut. Och så jämför sig föräldrarna med varandra och alla andra är bättre och alla får ångest och känner sig dåliga och otillräckliga och så vidare.”

”Ja men så är det ju”, svarade min väninna med en suck.

Ibland sörjer jag det faktum att jag – med allra största sannolikhet – aldrig kommer att få vara en ”normal familjefar”, men allra oftast är jag glad över att jag är den jag är och att jag har gjort de val som jag har gjort (och då talar jag så klart inte om sexuell/emotionell läggning, som ju inte är någonting man kan välja till eller välja bort).

Jag och Mitt Innehållsrika Liv® är tillräckligt stressigt och pressigt.
*suck*
Några hundar och en karl vore lagom för mig.

Allt detta ”hyllande”!

I dagens dårhussamhälle ”hyllas” folk för sina ”ärliga bilder” stup i kvarten. Osminkade och ofixade ”hyllas” de av en skock får. Ja, de hyllas för att de är människor.

Nu är jag här, redo för skockens hyllningskör! Här bjuder jag på en ”ärlig” och ”avslöjande” bild. Varsågoda, en ofixad medelålders man som just klivit upp ur sängen.

Även män känner utseendepress och kroppsstress! Även män vill se så bra ut som möjligt!

Åh, vad jag är ”modig”! Hylla! Hylla!

Den sega skökan Catalina

Jag körde en uppgradering till Catalina (vad är det för namn? Låter som en kedjerökande billig sköka) på min huvuddator i förrgår kväll och det borde jag inte ha gjort. Nu känns allting plottrigt.
Jag kan inte använda Photoshop längre och jag kan inte ens använda Word. Jag fick en varning om det men trodde så klart att jag skulle kunna ladda ner en kompatibel version av Word på nytt, eftersom jag ju har BETALAT FÖR PROGRAMMET men NEJ, det går ju inte. Nu finns nåt hemskt som kallas Office 365 som man betalar för per år!

Känner mig handikappad och förtvivlad.

Och iTunes ser helt galet ut och det kommer upp två fönster (varför då?) och jag är förvirrad och grinig.

Just nu uppdateras Bilder och jag väntar med hjärtat i halsgropen och undrar hur sinnessjukt det kommer att se ut när allt är klart.

DETTA ÄR ORIMLIGT.
Måste allting – ta mig tusan ALLTING – hela tiden BLI SÄMRE?

Ja ja, jag klarar mig utan Photoshop. Jag har tidigare använt detta bildredigeringsprogram i mitt yrke men det gör jag ju inte längre. Word däremot… Jag är en skrivande person! ATT SKRIVA ÄR VAD JAG GÖR.
En författarbekant berättade att hon använder sig av Pages när hon skriver. Jag har aldrig riktigt använt detta program då jag har varit van vid Word, men nu ska jag göra ett ärligt och uppriktigt försök.

Datorn har börjat bete sig konstigt. Igår kraschade den för – tror jag – första gången någonsin. Jag har en elegant iMac, inköpt 2013 (?). Den har plötsligt blivit så JÄVLA långsam och jag HATAR allt långsamt. Har INGET tålamod. Jag blir sällan riktigt arg och så där grinig att jag kastar saker omkring mig men LÅNGSAMHETER gör mig SÅ JÄVLA FÖRBANNAD att jag till och med måste skriva med versaler. Är en skrivande person men den här irritationen är så JÄVLA STOR att jag inte finner några lämpliga ord och därför till och med SVÄR JAG.

Aaargh.
Ha en bra dag.

Uppdatering

Det var ett tag sedan och det har varit en turbulent och händelserik sommar.
Nej, jag har inte haft någon som helst semester.
Jag jonglerar mina två jobb så gott jag kan – och vi kan verkligen tala om ytterligheter.
Dessa två jobb har nada, zero, noll gemensamt.
Ibland, när jag är mitt inne i ena jobbet och snabbt måste ställa om hela min hjärna på det andra, så kan det bli lite kortslutning.

Jag gillar – och har alltid gillat – att arbeta, men ibland känns det som att jag – och de flesta andra – är tillgängliga och i tjänst dygnet runt.

Där kommer vi fint in på min pågående konvertering.
Jag har (p.g.a. det jag just skrev) verkligen börjat ta till mig sabbaten. OM JAG INTE MÅSTE JOBBA ALLTSÅ.
På fredag kväll loggar jag ut från sociala medier, stänger ner mailen och kanske till och med hela datorn. Jag äter en extra god måltid och sedan försöker jag slappna av. Gärna med en (konverteringsrelaterad) bok.

Vi måste lära oss att pausa ibland.
Då säger vi shabbat shalom. Stör ej!

Jag var tillbaka i Köpenhamn för någon helg sedan. För konverteringskursen alltså. Jag fick ”komma ut” för min rabbin. Helt naturligt var det, då rabbinen frågade om mitt ”nya efternamn”. Inga konstigheter. Har en mycket bra rabbin.

Apropå efternamnet förresten så har jag den senaste tiden fått flera meddelanden på Facebook. Dessa meddelanden har kommit från för mig okända damer i medelåldern. Så här har de skrivit:

”Hej, jag heter bla bla och innan jag gifte mig hette jag da Costa i efternamn. Nu undrar jag om du möjligtvis har släkt i Storbritannien eller i Israel.”

Och min rabbin påpekade minsann att ”da Costa” låter judiskt.
Det var mer än jag visste. I mina öron låter det ”bara” brasilianskt.
Nu gjorde jag en snabb googling på ”da Costa Jewish name” – och se där! Det var som tusan.

Livet som gift är förresten mer eller mindre identiskt med livet som sambo. Fast det känns kanske lite, lite annorlunda ändå.
Men mest som vanligt: det går upp – raksträcka – det går ner – raksträcka.

Och jag begravde ju min bror.
Det kommer ett separat inlägg om det vid något tillfälle.

Jag har varit i Finland ett par gånger också. Grillat. Badat i en sjö för första gången sedan 90-talet.

Har tre inbokade resor just nu. Israel, Köpenhamn, Köpenhamn.

Hej och hå.

Allt detta för att nåt ljushuvud fick för sig att trixa med tiden

Ju mer jag tänker på det desto mer tvär och ilsk blir jag.
Tid är tid och inget man kan förhandla om.
Här sitter jag och väntar på tuben, ja, jag missade ju just mitt tåg eftersom jag på grund av klockvrideriet är fullständigt ur balans. Jag ser ut som ett vrak och är på dåligt humör eftersom jag inte klarar av stressiga morgnar. Vad händer när jag är på dåligt humör? Jo, jag är småotrevlig och sprider inga positiva energier omkring mig. Jag slarvar i mitt yrke. Jag hoppar av min hälsosamma livsstil då jag känner sug efter tröst och flott och följderna ser vi framför oss: fetma och hjärt- och kärlsjukdomar och inte minst arbetslöshet.
För vad?
En lousy liten timme som nån fick för sig att mixtra med.
Jag ser fru Samhälle sitta där och med bakåtböjt huvud skratta vulgärt så de läppstiftsindränkta (hugg)tänderna syns. ”Grabben har det har det lite för gott just nu”, väser hon.
När man, som jag, har sömnproblem och äntligen har kommit i fas och funnit en rytm som är långt ifrån idealisk men som ändå funkar, så är det helt åt helvete att behöva ställa om sig. Igen. Och igen. Och igen.
Vad kostar detta sattyg samhället i både rena pengar (sjukdom, sena ankomster, urspårade tåg (pga trött, ouppmärksam personal)) och allmänt sureri? Och tänk så fula och trötta alla är idag! Ogifta blir de vi, och därmed olyckliga suputer som kommer att kosta oss alla enorma mängder pengar och resurser.
Och vad händer med grabbar som är för fula för att få komma till? De blir huliganer och vandaler. De sabbar, klottrar och förstör.
FÖR EN LITEN TIMJÄVEL!
Läs mer om detta onödiga fenomen, som ej används överallt i världen, på Wikipedia.
Läs även andra bloggares åsikter om sommartid
SvD DN Syd Exp A B