Häromdagen sa en vän att jag är mycket för förkortningar (egna sådana) och det stämmer. Förkortningar är bra och kul.
Jag har en annan vän som också gillar dem och jag log lite extra en kväll då vår mailkonversation såg ut som följer.
Han: VGD? HMD?
Jag: LIS. JMOK! HGD?
Etikett: språkbruk
“Jag hörde hur illa det lät när orden lämnade läpparna mina”
Så nu har jag varit på första dejten igen.
Vi promenerade längs den gamla, gamla gatan med prasslande löv under skorna. Vi diskuterade stubinen – eller avsaknaden av den.
Jag: Jag blir arg för allt numera. Jag har inget tålamod.
Han: Men du verkar ju rätt lugn.
Jag: Ja, men nu har jag ju inget att hetsa upp mig över heller.
Han (iskall blick): Nähä. Det är ju bra att veta…
Vägra missbruka
Ett av de mest missbrukade orden måste vara “vägrar”.
“Kronprinsessan vägrar bära päls“.
Det betyder ju att folk med tvång försöker klä henne i päls.
SLUTA MISSBRUKA ORDET VÄGRAR!
Detta inlägg har för övrigt inget med monarkifrågan att göra. Ett exempel bara.
Informasjon
Jag har glömt att blogga en sak; när jag flög till och från Wien, med Austrian Arrows, sa en röst efter de vanliga infomeddelandena “Nu följer ett meddelande för våra svenskspråkiga passagerare”. Sedan malde den något torra kvinnorösten på om hur det nu var dags att fimpa (!) och fälla upp stolsryggarna. Sedan sa hon; “För mer informasjon vänd er till kabinpersonalen”. Hahaha. Hon sa verkligen “informasjon”. Det lät hemskt kul för annars talade hon som vilken svensk tant som helst.
Edit: Jag vill klargöra att jag menar S och J uttalade som just S och J.
Dagens hundinlägg
Jag är en sådan där som talar med sig själv. Jag pratar och pratar och har alltid gjort det. Kanske är det därför jag är så tyst bland folk – jag är färdigpratad.
Nu har jag ju dock en hund att samtala med och boy, det gör jag. Har tidigare berättat om hur jag, när jag lagar mat, berättar för Sebbe exakt vad jag gör. “Nu tar husse en visp och så vispar jag…” “Nej, Sebbe vänta. Inte färdigt än…” “Jaaaa, är det gott?…” Jag vet inte hur mycket alla andra talar med sina husdjur men jag har en känsla av att jag är lite over the top.
Nu leder det ju till bra saker. De senaste månaderna har Sebbe lärt sig vad “Nu går vi över” betyder. Det låter ju alltid likadant och kommer spontant i samma tonläge. Vips kilar han således över gatan. Han har gjort stora framsteg när det kommer till “Vänta” också, även om där finns en del att lära. Det bästa är dock att innan han hugger in på maten väntar han tills jag säger “Varsågod”. Då blir jag lite stolt.
Hans tonårstrots har börjat gå över. Jag fick ta i med hårdhandskarna ett tag när han ville visa vilken alfahanne han är och det har gett resultat. Han är så söt när vi är ute och strosar och vägen/stigen delar sig och han (om han går lite i förväg) väljer fel riktning. Då säger jag “Sebbe här” och han hoppar raskt över till den andra vägen/stigen.
Som sagt: terapi på hög nivå.