Jag är en sådan där som talar med sig själv. Jag pratar och pratar och har alltid gjort det. Kanske är det därför jag är så tyst bland folk – jag är färdigpratad.
Nu har jag ju dock en hund att samtala med och boy, det gör jag. Har tidigare berättat om hur jag, när jag lagar mat, berättar för Sebbe exakt vad jag gör. “Nu tar husse en visp och så vispar jag…” “Nej, Sebbe vänta. Inte färdigt än…” “Jaaaa, är det gott?…” Jag vet inte hur mycket alla andra talar med sina husdjur men jag har en känsla av att jag är lite over the top.
Nu leder det ju till bra saker. De senaste månaderna har Sebbe lärt sig vad “Nu går vi över” betyder. Det låter ju alltid likadant och kommer spontant i samma tonläge. Vips kilar han således över gatan. Han har gjort stora framsteg när det kommer till “Vänta” också, även om där finns en del att lära. Det bästa är dock att innan han hugger in på maten väntar han tills jag säger “Varsågod”. Då blir jag lite stolt.
Hans tonårstrots har börjat gå över. Jag fick ta i med hårdhandskarna ett tag när han ville visa vilken alfahanne han är och det har gett resultat. Han är så söt när vi är ute och strosar och vägen/stigen delar sig och han (om han går lite i förväg) väljer fel riktning. Då säger jag “Sebbe här” och han hoppar raskt över till den andra vägen/stigen.
Som sagt: terapi på hög nivå.