Ljuva lördag! Arbetar idag och jag hade gärna varit ledig. Blev “utbjuden” igår och det hade varit så härligt att vara lite spontan och säga “ja, gärna” men nu är det som det är med detta eviga helgjobbande.
För övrigt börjar jag (på allvar) tro att jag är manodepressiv (som min syrra) – ena stunden är jag jättenere och en timme senare är jag i extas. Oerhört jobbigt.
Etikett: sjukdom
Sånt händer bara när man har feberfrossa
Jag låg i soffan och gled in och ut ur drömmarnas värld. Ömsom yrade jag. Eftersom jag var svag och tråkig blev Sebbe sur och urinerade på golvet. När jag sedan orkade mig upp för att torka golvet sprayade jag ajax på fläcken. Det var bara det att jag höll flaskan åt fel håll så jag sprutade rakt i mitt eget ansikte i allmänhet och in i mina av chock vidöppna ögon i synnerhet. Det sved. Men mest luktade jag rengöringsmedel. Usch.
Healthy?
För övrigt har jag kommit fram till att jag är glutenintolerant. Har misstänkt det ganska länge men nu har jag nog accepterat det också.
Annars är jag ganska frisk, vad jag vet. Bortsett från allergi mot vissa pälsdjur, astma samt ett gäng psykiska åkommor (well, well).
Jag vaknade i natt av att jag hade jätteont inne i magen någonstans. Alltså inte i själva magen utan någon annanstans där inne. Det gjorde så ont. Lite som kramp. Kände fortfarande av det när jag klev upp 05:30 men nu har det gått över. Tack och lov.
”Är det cancer?”
Jag lyfte upp tröjan och frågade uppgivet men väldigt rakt på sak; “Är det cancer?”
Min sjuksköterskevän tog en snabb titt och konstaterade; “Nej, det är inte cancer. Det är bara en sån där vårta man kan få när man kommer upp i åldrarna.”
Jag: “Fy tusan. Det är ju jätteäckligt!”
Sjuksköterskevännen: “Ja, men det är inte cancer.”
Jag: “Men varför får man såna?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet inte.”
Jag: “Men vad innehåller den?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet faktiskt inte. Överflödig hud kanske.”
Jag: “Säkert gifter!”
Sjuksköterskevännen: “Kanske.”
Jag: “Men hur blir man av med dem?”
Sjuksköterskevännen: “Vi kan knyta en sytråd runt den så den dör och faller av.”
Jag: “Har du gjort det någon gång?”
Sjuksköterskevännen: “Ja, en gång. Min bror försökte klippa bort den från min kropp men han klippte mig i örat så vi körde med trådmetoden.”
Jag (som ogärna uppsöker läkare): “Jag hämtar tråd.”
Så nu har jag en svart tråd runt en vårta (fy vilket fult ord) någonstans på överkroppen.
Senast jag sa ä-ordet
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.