Etikett: sjukdom

Privat: Själv är jag inte sjuk i huvudet, men…

…någon annanstans.
Med buller och bång lämnade jag jobbet vid lunchtid i dag. Nej, det gick ju inte för sig att sitta där och må dåligt så jag skrek ”clear my calendar for the rest of the week” och sedan drog jag. Först till apoteket och därefter till bostaden.
Och den här gången är jag faktiskt, för första gången sedan ca 1835, sjukskriven helt och hållet – dvs: jag ska inte (ens) jobba hemifrån.
Det var väldigt vårigt och fint i huvudstaden idag. Ja ja, ”en vacker vinterdag”, säger ni, men jag hävdar bestämt att jag anade vårdoft i mina fladdrande näsborrar.
Ja ja, det var la det, som man säger på Västkusten. Ha det gött.

Livet just nu

Lite allmänt om läget i livet just nu.
Jag insåg just att jag har endast en helledig dag i december. Och den var i söndags. Vilken tur att jag älskar att arbeta och håva in cash till både mig själv och till statskassan! DET ÄR KUL ATT BETALA SKATT.
I de så kallade mellandagarna träder jag in i min nya roll som Twitterredaktör. Är det inte flott, så säg! ”Du har ett så brett och bra uttryck”, sa uppdragsgivaren.
Armen mår bättre men är ännu inte helt bra. Jag har slarvat lite med pillren, får jag väl erkänna. En har ju så mycket att tänka på nuförtiden.
Julen, som jag som vanligt inte firar, ska jag tillbringa dels på jobbet, dels tillsammans med övergiven utländsk, långbent vän. Ja, hans ben är långa som styltor och smala som finska pinnar. Vi ska äta vegetariskt ”jul”bord med smarriga judiska inslag och dricka en massa sprit. Vi ska spela musik på hög volym (”I love the svensk schlager”, som grabben brukar säga) och skvallra om eländesåret 2010.
Nyår/eländig ålderdomsfödelsedag ska spenderas med Lyckliga Paret och ett gäng andra i luxuös stuga utanför stan. Ser fram emot det. Innerst inne hoppas jag att någon i det där gänget är fjolla och singel, ty jag har behov av både det ena och det andra och läget börjar bli akut.
För övrigt skiner solen lite blygsamt över huvudstaden.
Comments off.

Jag har förmodligen inte drabbats av en blodpropp

Doktor Johan ropade upp mitt namn och sträckte fram handen. Jag skakade den ömt och försiktigt. Mitt platta, ostylade hår störde mig.
”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Jag kämpade med att få av mig jackan och lyckades till slut hänga upp den på en krok.
Kände mig som en ung gosse hos skolsköterskan.
”Jag har ont i handen och armen”, pep jag, ”därav mitt slappa handslag”. Min humor tar ju ingen ifrån mig.
Han undersökte mig grundligt. Kände och klämde; masserade till och med mina axlar en smula. Han pillrade på och smekte mina händer och överarmar och för en ickepromiskuös ung man blir all beröring ett plus i dagbokskanten.
Plötsligt släckte han lampan. ”Nu blir det åka av”, tänkte jag blixtsnabbt och tacksamt.
Doktor Johan plockade fram sin minimala ficklampa och kollade min syn. Han hmm:ade och tände åter taklampan och beordrade mig att göra alla de där ”löjliga” (hans ord) övningarna som man ser på film (föra pekfingret till näsan osv) men nej, han hittade inget anmärkningsvärt.
”Jag tror inte att du har drabbats av en blodpropp”, sa han plötsligt. ”Du är för ung för det (woohoo!) och det passar inte riktigt in på dig”.
Jo jag tackar.
”Förmodligen är det en typ av musarm du drabbats av. Plötsligt säger kroppen stopp! I det här fallet väldigt hastigt.”
Kanske är det så.
Nu sitter jag här och knaprar antiinflammatoriska piller och ser över mitt liv och mitt leverne. Inte minst min arbetssituation.
”Du har ätit dessa piller förr”, sa Doktor Johan innan jag gick.
”Ja, det var för knät eller kanske för hälen.”
”Och hur mår de nu?”
”De mår mycket bättre, tack. Men som du vet: alltid är det nåt!”