Etikett: sex and the city
Biodate*
Eftersom denna fantastiska blogg nått nya svindlande höjder så dimper det ner saker…
Det är dags för det årliga biobesöket och naturligtvis ska jag se den supersågade Sex and the City 2 (har för övrigt inte sett film på bio (i Sverige) sedan SATC1) och nu undrar jag: vem ska följa med?
Maila. Eller mejla, som vi säger på svenska.
*Eller biodejt, som vi säger på svenska.
Uppdatering: Det gick snabbt. Jag har en date.
Comments closed.
När blev det fult att ”söka” något?
Jag sitter inloggad på diverse communitys mest hela dagarna. Jag är inte så aktiv men jag är inloggad och har således en ”öppen dörr” för en potentiell friare (tänk SATC: ”She is out there!”).
Vad som slår mig är, förutom hur otroligt otrevliga människor har blivit och hur mycket yta och lite innehåll de är, att de flesta av dem inte ”söker” någonting. Japp, detta har de fyllt i eller till och med skrivit själva.
Söker inget just nu.
Av någon anledning har det blivit fult att söka någonting, ty det betyder att man inte har allt man önskar i livet. Det betyder att man inte är fulländad och fulländad och 100% nöjd med tillvaron ska man vara. Annars är man en loser.
Klart de söker. Vad de söker är en annan sak men visst tusan söker de någonting. Varför skulle de annars fråga vad andra söker? Varför skulle de annars sitta inloggade dygnet runt? För att bara hänga? I don’t think so. Och varför cruisar de varenda krog i stan så fort de får chansen, och skannar av besökarna i jakt på gud vet vad?
Det kanske är det som är grejen; kanske söker de ingenting. Kanske jagar de istället. De kanske inte är sökare – de är jägare.
Hmm.
Hey world! I’m 35!
Hej. Jag står här på jobbet och försöker acceptera min höga ålder. Jag är jättegammal men har inget fått gjort i livet, känns det som. Aaargh. Jag tänker att jag kanske ska sluta fylla år.
Jag har haft Sex and the City-maraton hemma de senaste kvällarna och jag tänker att kunde Charlotte säga nej så kan väl jag. Hon fyllde 36 och hon sa: ”Jag tror jag stannar vid 35… Jag är inte var jag trodde jag skulle vara i livet vid 36, så…”
Och Carrie fyllde 35 och hon kved med ångest i rösten: ”Jag är 35!”
”Äh, håll käften”, väste Samantha, ”jag är 140.”
Tack och lov har jag alltid haft äldre vänner (har ju alltid varit lillgammal). De får mig att känna mig ung och smärt… Så tack för det.
Samantha Jones: ”You gotta grab 35 by the balls and say: ’Hey world! I’m 35!'”
Nu lugnar jag mig en smula – jag är faktiskt 34 i många timmar till eftersom jag är ett kvällsbarn. Ja, snöstormen drog in över västra Sverige då mor och far spikade upp tavlor på väggarna i det nya hemmet och jag bestämde mig för att göra entré. Lite tidigt. Är ju alltid ute i god tid. Då och nu och för alltid.
Idag då: jag jobbar. Jag går till tandläkaren. Sedan får vi se.
