Etikett: sex and the city

Hey world! I’m 35!

Hej. Jag står här på jobbet och försöker acceptera min höga ålder. Jag är jättegammal men har inget fått gjort i livet, känns det som. Aaargh. Jag tänker att jag kanske ska sluta fylla år.
Jag har haft Sex and the City-maraton hemma de senaste kvällarna och jag tänker att kunde Charlotte säga nej så kan väl jag. Hon fyllde 36 och hon sa: ”Jag tror jag stannar vid 35… Jag är inte var jag trodde jag skulle vara i livet vid 36, så…”
Och Carrie fyllde 35 och hon kved med ångest i rösten: ”Jag är 35!”
”Äh, håll käften”, väste Samantha, ”jag är 140.”
Tack och lov har jag alltid haft äldre vänner (har ju alltid varit lillgammal). De får mig att känna mig ung och smärt… Så tack för det.
Samantha Jones: ”You gotta grab 35 by the balls and say: ’Hey world! I’m 35!'”
Nu lugnar jag mig en smula – jag är faktiskt 34 i många timmar till eftersom jag är ett kvällsbarn. Ja, snöstormen drog in över västra Sverige då mor och far spikade upp tavlor på väggarna i det nya hemmet och jag bestämde mig för att göra entré. Lite tidigt. Är ju alltid ute i god tid. Då och nu och för alltid.
Idag då: jag jobbar. Jag går till tandläkaren. Sedan får vi se.

Jag tog saken i egna händer

Ni vet det där avsnittet av Sex and the City där Carrie blir dumpad via en post it-lapp och sedan bestämmer att den dagen minsann inte ska få lov att gå till historien som Dagen Då Jag Dumpades Via En Post It-Lapp, lite så var det för mig igår.

Jag tittade moder jord i ögonen, suckade och sa: jag skulle inte tro det, hör du.
Detta skulle inte bli ännu en seg, händelselös afton i hemmet så jag kontaktade någon jag skulle träffa på lördag: Portugisiske Fotbollshunken.
Han uppskattade min spontanitet och var inte det minsta svår utan han sa direkt: I’m in.
Två timmar senare anlände jag till favoritkrogen och vem såg jag sitta uppflugen på en stol om inte Dansken. Vi samtalade och fnittrade ett tag, så där som vi gör, och strax därpå anlände Portugisiske Fotbollshunken.
Vi hade en mycket trevlig kväll som till stor del handlade om min extrema skäggväxt (rakapparat fortfarande beslagtagen på Arlanda) och hans very shiny hair. Ja, det var verkligen mjukt och glansigt (Charlotte: Do you think my hair is too shiny today?).
När det var dags att tacka för kaffet insåg vi att vi skulle åt samma håll. Ja, Portugisiske Fotbollshunken visade sig bo två gator från mig (kan min stadsdel bli mer gaytät?).
En kväll som var på väg att bli spiken i kistan blev således istället en trevlig historia, tack vare att jag tog universums planer och kastade dem i papperskorgen.

Igno igno igno

Trots att jag är på ett kvittrande bra tisdagshumör kör vi ytterligare ett ilsket inlägg.
Det handlar om subban jag har till granne. Jag vet inte varför hon och hennes familj är rädda för mig men de är verkligen, verkligen tokrädda.
Det var hon som en gång med lidande min tvingade fram ett “tack” när jag höll upp porten för henne och hennes miljarder barn när de kom med barnvagnen, för att dagen därpå snabbt titta bort.
Igår, mina vänner, när jag med andan i halsen och svettfläckar under knävecken hade hunnit nästan ända hem från jobbet mötte jag henne + glinen på trottoaren. Hon såg mig och vad gjorde hon då? Blixtsnabbt plockade hon fram mobiltelefonen och låtsades knappa runt på den. Själv hade jag sänkt volymen i min iPod för att verkligen inte missa ett eventuellt “hej”. Men nej. Ingen ögonkontakt fastän vi stod 2 cm från varann på den trånga trottoaren.
Varför är hon så rädd för mig?
Jag känner mig lite som Miranda i Sex and the City, när hon trodde att hon blivit dumpad av sin date innan de ens setts (han hade dött).
Lär känna mig innan du ignorerar mig, tråkhåriga subba.