Sebbe har sitt favorittorrfoder i en skål på golvet, men han äter inte. Nej, han vill att jag ska stoppa maten i aktiveringsbollen så att han får peta och snurra ut de små matbitarna.
Inget konstigt med det.
Människor är likadana när det handlar om relationer: han/hon vill jaga och efter en redig match fälla sitt byte och släpa hem honom/henne till kammaren. Den som kastar sig i en annan människas famn blir snabbt avvisad. Den som visar sig svag blir ögonaböj kastad på sophögen.
Intressant att människan fortfarande är så djurisk.
Det var tisdagens djupa tanke det.
Igår badade Sebbe och vi testade hans nya schampo ”med balsameffekt”. Ha ha ha.
Etikett: relationer
Dagens mail (aka Dagens as)
Och så kommer veckans första mail på det där communityt. Och det står ”sexig!”
Det visar sig naturligtvis att denne verbale man är ”förlovad” och bara ska ha och ha och ha.
AAARGH.
”Men får jag inte ge komplimanger då?” undrade han sedan. ”Nej, det får du inte för det är ett slöseri med tid och resurser och om min kärleksperson satt på nätet och kallade okända män ”sexiga” så skulle jag dump his sore ass”.
Nej, jag loggar in på isracommunityt istället. Där finns verbala singelmän. De skriver inte ”sexy!” utan de skriver ”wow, how are you?” och ”you’re cute, what’s up?”, vilket ju får ses som långa, välutvecklade meningar när det kommer till nätdejting.
Jag lever i fel världsdel, jag vet. Jag kan inte flytta någonstans just nu eftersom min hund älskar vinter och kyla och hatar sol och värme.
Monogami är det enda rätta.
Allt annat är trams. Om man älskar någon vill man inte se honom/henne bli påsatt av någon annan.
Man vill heller inte jollra runt med någon annan än den man har kär.
Människoasen är rädda för att ”missa något” men vad det inte fattar är att de missar det enda rätta. Det enda som är värt någonting: en regelrätt, tidvis stormig, monogam kärleksrelation.
Alltid måste jag bli förbannad; alltid är det nåt.
Varenda dag. Vecka ut och vecka in.
Punkt och slut.
Livet just nu
Herren var inte upptagen den dagen*
En gång hade jag en något äldre flickvän som kom från en superreligiös familj.
Hon gav mig den första regelrätta kyssen och hon var allt annat än präktig.
Hennes feta, villiga läppar tog för sig av mina små tunna pojklips.
Nu sitter jag ensam på kontoret och läser hennes ”wall” på Facebook (vi är dock inte ”vänner” – vi har inte setts sedan jag liftade med henne i maj 1993).
”Må Herren barmhärtigt välsigna ditt arbete”, skriver någon.
”Tack för att vi, genom fotografier, fick ta del av ert nya hem. Må Herren välsigna det. Förresten: hur går du till väga när du tvättar?” skriver en annan.
Jag säger inget, så har jag ingenting sagt.
Men roligt har jag.
*Lite som jag idag då, med andra ord.
Som gubben i lådan
Igår fick ett oväntat möte mig på dåligt humör och när jag nu satt här hemma i soffan och kände mig ensam, eländig och svag så kom det ett SMS från ex-maken i fjärran, heligt land. Tänk att han alltid vet när han ska dyka upp. Och vad han ska säga… Eller inte. Äsch, jag vet inte.
Ska se vidare på Desperate Housewives och känna lite.
(Ex-maken är exhibitionist och har ingenting emot att jag viker ut honom. Det var ju bland annat därför vi var så bra ihop.)