Pride – Kim da Costa

Intimt…

(Detta är ett… intimt… inlägg. Läs inte om du är känslig.)

Okej. Here we go again. Jag vill verkligen inte ta upp detta, men ni känner mig så pass väl vid det här laget… Jag kan inte få ro förrän jag har vomerat ur mig allting.

Jag vet inte hur jag ska kunna hålla detta inlägg ”rumsrent” men jag ska verkligen försöka.

(Väldigt lång paus. Jag försöker verkligen välja mina ord.)

Det pågår ju en transhysteri som, sanna mina ord, kommer att leda till så många stämningar och så många självmord och så mycket elände för människor. Det är dock inte det detta inlägg handlar om, så strunta i det.

Men. Nu framgår det också att…

Innan jag fortsätter, en brasklapp: jag känner två (riktiga) transsexuella personer och de är underbara och de tycker som jag, så detta inlägg riktar sig inte mot sådana människor. Sådana som på riktigt lider av könsdysfori.

Men… Senaste ”trenden” låter som så att om du inte vill dejta/vara intim med en transperson så är du ”transfobisk” och ”en vidrig människa” och ”trångsynt” och ”hatisk” och ”diskriminerande” och allt det där. Ni vet, ord som inte längre betyder någonting.

Jag blev uppmärksam på detta då en (normalbegåvad dansk) transman och en (dito) amerikansk bög tog upp detta. Jag finns på alla dejtingappar som finns (tror jag, men jag är aldrig inne på dem då där ingenting av värde finns att finna), men nu har inställningarna på dessa appar ändrats så att jag, som en gravt HOMOSEXUELL man, inte längre kan söka endast efter män som… är män. Så att säga.

Om jag inte är villig att dejta en biologisk kvinna som presenterar sig som man så är jag en sopa.

Och dessa människor som tycker så här finns överallt på det berömda nätet. Jag såg nyss (och detta var inte första gången – de ÄR så här extrema) en biologisk man med ful peruk och skäggstubb, som presenterade sig som kvinna, som ville träffa lesbiska kvinnor, och om de inte ville träffas så var de ”transfober”.

(Jistanes vad denna ändelse missbrukas. Transfob. Islamofob. Homofob. Ja, jag är till och med mot ordet ”homofob”.)

Alltså, du som lesbisk kvinna måste vara öppen för att träffa en person med en redig batong i trosorna. Annars är du OND.

Dessa transhysteriska personer säger också saker som: ”vi är inte bara våra organ”.

(Paus igen… Måste samla mig emellanåt då jag vill uttrycka mig någorlunda korrekt.)

Nej. Du är inte bara dina organ.

Men. (Håll för öronen nu. Eller sluta läsa, menar jag.)

Nu är det så att jag är HOMOSEXUELL. Jag gillar män. Rediga karlar. Tänk: skogshuggartypen. Hår på rattarna och lite svettstank under armarna. Om jag går på date med en biologisk kvinna som låtsas vara man och vi ska vara intima och jag vispar runt i brallorna och inte finner vad jag förväntar mig att finna – då blir jag både avtänd och sur.

HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ? Måste även våra sexuella preferenser bli politiskt korrekta i detta dagens dårhussamhälle?

Tänk dig själv om du som heterosexuell person MÅSTE dejta nån som inte har den ”apparatur” som du rent sexuellt går igång på. Är du inte villig att göra det så är du ”transfob”.

Det är så galet alltsammans.

Jag kommer att fortsätta ”diskriminera” transmän. En transman är nämligen en transman. Inte en man. Och jag gillar män.

Enklare och rakare än så kan väl inte denna sak förklaras?

Foto: Kim da Costa, Helsinki Pride 2024.

Bra Vibrationer

Foto: Kim da Costa, klotter på en vägg i Tel Aviv.

Medan jag väntar på att min tvättid ska börja så kan jag väl passa på att knappra lite på tangenterna, då det är det jag gillar att göra allra mest.

Nu kommer jag att låta jättefrom. Jag vet. Men jag menar vad jag är på väg att skriva.

I natt när jag inte kunde sova så såg jag den där töntiga gamla dokumentären (eller nåt) The Secret. Jag hade försökt se den från start till mål tidigare och nu lyckades jag äntligen stå ut med eländet. (Men jag kommer snart att säga någonting positivt också.)

Vad är det för fel på dessa amerikaner? Brasklapp: jag är USA-vän och skulle väldigt gärna besöka Texas.

I programmet figurerade alltså en massa professorer och författare och filosofer och allt vad det var och de var så oerhört materialistiska. Varenda en sa: ”Do you want to make more money?” följt av ”do you want a new car?” följt av ”do you want to be more successful?” och först sedan: ”Do you want a happy, healthy relationship?”

I min värld är detta så bakvänt. Pengar kommer och går. Framgång är flyktigt. Och den där bilen, som jänkarna verkar dyrka så förtvivlat, kunde inte intressera mig mindre. Kanske på grund av att jag inte ens har körkort, men också då jag verkligen hatar bilar (i större städer).

Om jag får önska mig någonting så är det följande: jag vill ha en trevlig, trogen, stilig (bra tänder och välvårdade händer) karl som stannar vid min sida när alla andra går sin väg. Som accepterar att min hund sover på sin egen huvudkudde som ligger bakom min egen. Mycket viktigt! Och att jag får vara frisk (det har ju varit lite si och så med den saken på senare tid med dessa två operationer osv, så om inte tidigare så inser man vad som är viktigt i livet när man inte ens kan ta sig ur sängen pga smärtor). Att min hund är frisk och glad. Att jag har några få goda, sanna vänner omkring mig. Som ringer mig för att fråga hur jag faktiskt mår. Att min familj (återstoden av den) (det lät ganska dramatiskt, men det är ju sant) har det bra och alltid finns ett samtal bort. Att jag gör någonting meningsfullt (vilket jag anser att min Israelaktivism är, och jag ogillar verkligen ordet ”aktivism”, men jag kommer inte på någonting bättre).

Jag vill helt enkelt känna mig trygg. Trygg och älskad. Älskad och trygg. Och hörd. Jag vill få sagt vad jag tycker så länge tid finns. Det allra mest skrämmande är tanken på att någon annan skulle tala i mitt ställe. (Därför är jag så anti-HBT, eller snarare HBTQ-blablabla, eftersom dessa extremister verkligen älskar att ge en skev bild av oss normalbegåvade, NORMALA HBT-personer.) Det är därför min käft glappar så förtvivlat. Det är därför jag älskar att gå loss på tangentbordet. JAG säger vad JAG tycker och tänker.

Men till det positiva då.

Jag tror dock verkligen på kärnan i dokumentären/boken The Secret och den stavas: The Law of Attraction. Eller som man också kan säga: tankens kraft.

Det är ju det jag säger hela tiden. Jag försöker skicka ut Bra Vibrationer (Kikki Danielsson, jag gillar din nya, underhållande podd!) i universum eftersom allting studsar tillbaka.

Därför försöker jag att ignorera arga lesbianer på Pride, som kommer fram och väser otrevligheter då de är obildade och inte vet vad de snackar/väser om. Därför försöker jag ignorera arga araber som spottar på mig på gatan, och skriker ”Israil Sharmuta” (Israelhora) efter mig bara för att jag bär en Israelkeps.

Jag sänder nämligen ut mina Bra Vibrationer och vad händer då? Jo, jag träffar en judebög som känner andra som känner andra och vips sitter vi på samma filt på Pride och vår judiska regnbågsflagga vajar så det står härliga till.
Var det en slump? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag, när jag skulle konvertera i Stockholm så fick rabbinen sparken (eller hur det nu var) och jag satt på en strand i Tel Aviv med en ny bekantskap från Danmark som tipsade om en församling i Köpenhamn där jag sedan kom att studera och slutligen konvertera? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag år 2008 blev uppvaktad på nätet, av tre olika (av varandra oberoende) israeler som bjöd mig till landet, vilket sedan förändrade hela mitt liv? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag som sjuttonåring promenerade på gatan i Vasa, där jag just skulle börja studera, och min nya klasskompis överrumplade mig och bjöd hem mig på te och han var den förste bög jag någonsin pratat med (i efterhand finns det flera andra, som ex. ”Barbados-Magnus” då vi gick i parallellklass, men jag visste ju inte då hur det låg till även om jag kände att vi hade någonting gemensamt) och öppnade en helt ny värld för mig, just när jag var redo för detta? Nej hörni, jag skulle inte tro det. (Klasskompisen förresten, han är numera programledare på tv. Uselt program som jag undviker men som min ”fruga” alltid kollar på. ”Du borde kontakta honom”, säger hon. ”Jag tror inte att ni är riktigt färdiga med varandra.” Kanske har hon rätt. Men i så fall springer vi ju på varandra helt plötsligt, som på den där gatan i Vasa hösten 1992.)

Och jag höll på att glömma. Var det en slump att jag bara råkade befinna mig i Berlin, på (ännu) en gata, där jag träffade min då blivande make? Ja, vi är skilda nu men vi hade många fina år tillsammans. Nej, det var så klart ingen slump.
Allt handlade och handlar om dessa signaler – dessa Bra Vibrationer – som jag sände/sänder ut i universum.

Detta är min fasta övertygelse och min slutgiltiga bedömning!

Oj, det blev långt och tiden gick så nu måste jag plocka fram tvätten och åka ner till tvättstugan. Eller till ”tvätteriet”, som det så festligt står skrivet på dörren.

Vad hände på Helsinki Pride?

Jag hade inte tänkt vara en del av Helsinki Pride i år (eftersom jag är en sån där Gays Against Pride-person), men så läste jag i en av kvällstidningarna att ”Queers for Palestine”-folk var på plats. Samt, så klart den horribla Greta. (Aber natürlich.) Då svidade jag snabbt om och åkte dit. (Se bild.)

Och vad hände då?

Jo. Jag satt på spårvagnen från Mejlans till Centrum och jag promenerade hela vägen från Glaspalatset till Brunnsviken. Jag bar en israelisk flagga på mina axlar. Ingen rörde en min. Sedan kom jag till prideområdet och vad hände då? Några aggressiva lesbianer började skrika fula saker efter mig. (Samma lesbianer som hade mördats flera gånger om i deras älskade ”Palestina”.)

Detta alltså på ett område där man ska vara ”inkluderande” och ”hylla mångfald” o.s.v. Men nej. Inte om du gillar den enda staten i Mellanöstern där det är okej att vara gay.

Förstår ni hur patetiska dessa människor är? Förstår ni att jag inte vill ha nåt med dem att göra? Vill jag paradera under samma flagga? Svar: nej.

(Varför är lesbianer så ofta så aggressiva? En obekväm fråga, men så är det.)

Men sedan träffade jag nya vänner och vi vevade med våra flaggor med davidsstjärnan på. Det är så himla underbart att träffa folk som förstår en. Som är lika kloka som en själv.

De där aggressiva lesbianerna… (Naturligtvis med flottig hy och stripigt hår eftersom det verkar höra till uniformen.) Alltså de som sa nåt otrevligt till mig. Hela grejen stör mig.

Jag kan med handen på mitt arma, kärleksfulla hjärta säga att jag har aldrig någonsin – under mina överraskande många år på denna vimsiga planet – gått fram till en främling och sagt någonting otrevligt. Det har aldrig hänt. Varför skulle jag göra det? Vad skulle jag få ut av det? Om jag ser någon med en, låt oss säga, ”I Love Kyrgyzstan”-t-shirt (ja, jag var tvungen att googla hur man stavar ”Kyrgyztan”, hoppas det blev rätt) och om jag inte råkar göra det (detta är alltså bara ett exempel – jag vet absolut ingenting om detta land), så inte går jag fram till den personen och säger nån hjärndöd slogan, som jag inte tänker upprepa här, som någon har lärt mig att likt en papegoja upprepa. Naturligtvis utan att ens veta vad den betyder eller varför jag är av den åsikten.

Och det, mina damer och herrar, är vad jag menar när jag säger att Pride har blivit skräp. Här ska man ”hylla olikheter” och ”älska alla” och ”alla får komma till tals”, men det är inte så (längre). Du får bara tycka på ett sätt. Skriver du inte under på allt som står i ideologins regelbok så får du inte vara med och leka. Pride har blivit en totalitär ideologi. Precis som nazism, islamism, kommunism och annat sopigt.

Och vet ni vad dessa patetiska människor alltid gör? De springer iväg. De säger nåt i förbifarten. De stannar inte för att, som vuxna människor, diskutera saken. Kanske debattera lite. Tycka olika. Och vad som alltid händer, vilket låter pubertalt men jag kan inte hjälpa det, är att jag hojtar tillbaka en och samma mening. Varje gång. På ett språk som alla förstår. ”F you you f-ing F.” Not my proudest (pun intended) moment, men det bara slinker ur mig. Varje gång.

Hur kan en människa ta sig friheten (och tro att hon – för det är nästan alltid flottiga flator med stripigt hår – är så himla viktig och att hennes ”åsikt” spelar någon roll för mig) att inkräkta på en främmande människas revir och haspla ur sig otrevligheter? (Och återigen: i en park där allt ska handla om ”kärlek” och ”olikheter”.)

Vad jag däremot överraskande ofta gör är att jag går fram till en främling och säger någonting trevligt och uppmuntrande. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så här till nån piffig puma som helt uppenbart varit på väg på nån date: ”Jag måste bara säga en sak, och oroa dig inte, jag är inte lagd åt det hållet så jag flirtar inte med dig. Du ser helt smashing ut ikväll.” (Och har jag snabbt snappat upp att hon har humor så har jag lagt till: ”Jag hoppas han förtjänar dig”.) Och de har alltid blivit glada.

Nu talar er guru igen: jag gjorde henne glad (vilket gjorde mig glad) och sedan gjorde hon honom ”glad” (så alla heterosexuella män borde tacka mig…).

Varför skulle jag gå runt och sprida negativitet? Och därmed attrahera nämnda negativitet. Nej. Jag är smartare än så.

Ah, vad skönt det är att skriva av sig. Det spelar inte ens någon roll om någon läser detta. Det är själva processen som är renande. Tänk om folk skrev av sig mer. All den där vrede du bär inom dig skulle bara rinna av. (Tipsa gärna de flottiga flatorna om detta, om ni ser henne.)

Vi bögar som väntar på att Pride ska vara över…

Jag ser verkligen fram emot att denna förfärliga pridemånad är över och att de där kidnappade, vänsterextrema flaggorna plockas ner. Speciellt den nya varianten, som till och med rent estetiskt är motbjudande.

FLASH: du är inte ”ickebinär”. Du är en kille som gillar ”tjejgrejer” eller en tjej som gillar ”killgrejer”. Det är okej. Detta gör dig inte ”ickebinär”. Så himla unik är du inte.

Vad är det för värld vi skapar där det inte längre är okej att bara vara som man är? Man ska förändra sig och operera sig och hitta på nya pronomen och annat trams. Finns det inget fack för just ditt ”unika” jag så ska vi hitta på ett nytt. *gäsp*

Det är så förfärligt och så patetiskt.

Och detta säger jag som en gravt homosexuell man. Skärp er nu. Och jag vill inte att någon heterofil person kommer med någon pekpinne och ska försöka förklara någonting för mig. Har du inte levt som homofil i hela ditt liv så vet du helt enkelt inte vad du snackar om!

Jag är så trött på detta. Alla blir trötta på att få detta nedkört i halsen. Det kommer en sådan backlash – och den beror på denna fruktansvärda propaganda, som såna som inte är gay, men som vill känna sig ”unika” och därför ränner runt i fantasifulla frisyrer och näsringar, kör ner i halsen på folk. DE REPRESENTERAR INTE OSS NORMALA, FREDLIGA HBT-PERSONER.

Senast idag blev jag kallad ”sur gubbe” (av en heterosexuell pride-ivrare, så klart) efter att ha publicerat ovanstående på Facebook. Min kommentar:

Toleransen för allt som har med HBT (exempelvis samkönat äktenskap) sjunker. Detta beror på dessa gapiga dårar som, som sagt inte ens är HBT, kör ner denna propaganda i halsen på folk 24/7. Det är DE som inte står för ”live and let live”. Tycker du olika så blir de aggressiva.
Det är som att jag meddelar att ”jag kan inte sticka men nu är jag talesperson för Finlands stickförening och jag representerar er alla”.

Du kallar mig ”sur gubbe” (eller vad det var) och det får du gärna göra. Jag är en sur gubbe då jag ser allt som jag kämpat för i hela mitt vuxna liv spolas ner i toaletten – av förvirrade människor som inte har någonting med regnbågsflaggan att göra. De borde gå i terapi och ta reda på varför de EGENTLIGEN mår så jävla dåligt.

På Pride med Erika Vikman

Nu har jag inte hunnit/orkat skriva någonting på en och en halv vecka igen. Jobbet och vardagen suger ibland musten ur en.
Men jag kan berätta att jag – trots att jag inte (längre) är en Pride-person – fick en inbjudan som jag inte ville tacka nej till. Jag var således på Helsingfors Prides avslutningskonsert som direktsändes på Yle.

Anledningen till att jag valde att gå dit var att jag ville träffa den skönsjungande vokalisten Erika Vikman, som jag gillar skarpt.

Kvällen till ära bar jag mina bögigaste örhängen.

Naturligtvis vevade jag med armarna så fort kameran närmade sig.

Och varför är jag – som tidigare till och med skrev krönikor för Stockholm Pride – inte längre en Pride-fantast? Därför att hela Pride har kidnappats av bedrövliga vänsterextremister och ställer man inte upp på hela deras agenda så är man inte välkommen att leka.
Kortfattat.

Men jag hade en kul kväll med ett par vänner och det var roligt att för första gången på MYCKET länge komma ut lite.