Den utlösande faktorn till mitt förrförra inlägg var att Nickepicke, en skönhet jag dejtade 2003, hörde av sig till mig idag. Efter fyra års tystnad. Och håll i er nu – han undrade, lite apropå så där, om jag vill ha barn!
Jag kunde ej svara på frågan men vi hade (precis som då för fyra år sedan) ett väldigt långt och trevligt samtal.
Etikett: män
X-faktor
En gång var jag otrogen
Jag har ju upplevt ett otrohetsdrama i min bekantskapskrets och det fick mig att tänka på hur oskyldig/skyldig jag själv är. Plötsligt kom jag på att jag visst varit otrogen en gång (men jag tog mitt ansvar och förde ingen bakom ljuset, bless me – the holy saint).
Året var 1999 och jag levde tillsammans med Miljonären. I efterhand kan jag se att jag inte på långa vägar var redo för ett så seriöst förhållande. Jag åkte på charter med grabbarna (och här börjar varningslampan blinka hysteriskt). Det gick som det gick. Naturligtvis träffade jag en trevlig holländare som tog mig med storm. Han var allt Miljonären inte var och jag bestämde mig där och då för att bara tacka och ta emot. Innan jag tillät mig att hångla loss gjorde jag mentalt slut med Miljonären. Jag låg på stranden med kamraterna och kände att livet i det ögonblicket var som det alltid borde vara och samma kväll lät jag mina (få och mycket blygsamma) lustar ta över. Holländaren och jag hade en fantastisk vecka tillsammans och vi bestämde oss för att ses snart igen. Samma kväll jag kom hem till Stockholm lämnade jag Miljonären och någon vecka senare satt jag i en stad utanför Amsterdam och lekte holländskt hemmafruliv. Det var en rolig tid men efter den gången såg jag aldrig Holländaren igen.
Jag tror, tack och lov, inte att jag skulle kunna vara otrogen och fortsätta som om ingenting hade hänt. Dessutom är jag ju bara måttligt intresserad av sex och sånt…
Var går gränsen mellan vanlig vänlighet och flirt?
Jag var ute med Sebbe och vi mötte en man som vi kan kalla Blattehunken. Han i sin tur var ute med sin hund. Fastän vi stod rätt långt ifrån varandra och gick åt olika håll hojtade han; “Får hon (hunden) hälsa?” “Absolut”, skrek jag tillbaka så högt jag kunde. Så möttes vi. Blattehunken började prata. “Jag tror vi träffades förra helgen”, sa han och i samma ögonblick mindes jag tydligt att han hade rätt. Något med denne man fick mig att bli alldeles (vår-) pirrig i kroppen. Han pratade länge och såg mig i ögonen och log och för en gångs skull lyckades även jag kläcka ur mig en och annan fråga + kommentar.
När vi sagt hej då (efter en ovanligt lång konversation) gick jag resten av promenaden med ett stort leende över hela ansiktet. Jag vet inte om han var flirtig eller bara trevlig men det spelar egentligen inte så stor roll – det är sådana här små händelser som gör den gråaste av vardagar till något extra.
Senast jag sa ä-ordet
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.