hade jag en fling med en holländare.
Ja, jag dumpade min dåvarande kärlek för honom.
Nu fann jag honom av en slump på nätet.
Jag skrev ett mail. Ett “hej, hoppas du är okej”.
Vi älskar nätet.
Ja, det gör vi.
Gud så nostalgiskt. Jag menar – nu såg jag en bild på honom nio år senare. Han har fått lite grått skägg, men han är stilig, och jag ser hans öron som jag… slickat på. Tänk så många love stories man har… och alla finns de där ute nånstans (i mitt fall över hela Europa…)
Denne holländare gjorde en superromantisk sak för mig. Jag älskade hans parfym och när jag rest hem från Spanien (där vi träffats) klippte han sönder sin röda jacka, sprejade parfym på den och skickade en bit till mig när jag fyllde 25. Jag skrev visst om det i januari.
Men mest älskar jag E***. Men honom kan jag inte träffa just nu, ty han bor i fjärran land (utom Europa) och är PERFEKT för mig.
Godnatt.
Etikett: kärlek
Första mötet med vännens nya amore
Samtal från vän: Hej, vill du äta lunch med mig och min nya kärlek*?
Svar: Ja, vi ses utanför NK om fem.
Den nye pojkvännen visade sig vara ett kap! Snygg, trevlig, väluppfostrad, stilig och med världens finaste accent.
Det strålade om min vän. Och om pojkvännen**. Som två små solar satt de två grabbarna och berättade vad de haft för sig de senaste dagarna. Ja, de hade ta mig tusan till och med klätt sig i likadana tröjor!
Jaha, det har redan börjat, kivades jag.
Fick dock en legitim förklaring till det hela.
Kärleken är stor.
Mer kärlek i världen!
Och tänk att det finns människor som inte kan förstå att den homosexuella kärleken är exakt likadan som den heterosexuella.
Stupid bitches.
* Han kallade honom inte “kärlek” men jag gör det. Jag hörde ju att han ville göra det.
** De kallade inte varandra “pojkvän” men jag gör det. Jag såg ju att de ville göra det båda två.
Igår blev en tonårstös kär i mig
Igår eftermiddag:
Jag hade just lagat mat och skulle slå mig ner och äta då det ringde på dörren. Förr om åren öppnade jag aldrig om jag inte väntade besök, ty det betyder alltid bad news. Numera är det lite annorlunda. Dels har jag (nya) vänner som trots mina tillsägelser då och då våldgästar mig, dels skulle Sebbe bli vrålförbannad om jag inte öppnade.
Så jag öppnade.
Där stod en tonårstös och hon såg först på Sebbe (som jag höll i mina armar) och sedan på mig. Och hon log så där som nyförälskade tonårsflickor (och jag) gör.
Hej, fnittrade hon, jag samlar in pengar till en klassresa (här började jag fundera ut en legitim anledning till att inte ge henne mina pengar eftersom jag behöver dem själv) och därför säljer jag salami (pust!).
Åh, sa jag medlidsamt, jag är vegetarian!
Ah, ok, svarade hon.
Men lycka till!
Jag ser framför mig hur hon berättade för väninnorna om grabben med hunden.
Hon kommer säkert komma tillbaka med sina tre tuggummituggande polare och be att få gå ut med hunden min.
Välkomna, säger jag.
Med utsträckta armar
Jag trodde inte jag skulle blogga om det men nu gör jag det i alla fall.
Igår när jag och Sebbe var ute stötte vi på en kvinna och hennes dotter (?) och deras lilla hund. Vi hälsade och hundarna hoppade runt ett tag. Sedan insåg jag att dottern (kanske 10 år ungefär) var blind. Hon satte sig på huk för att hälsa på Sebbe (som for runt som en yr höna efter den andra hunden). Dottern sökte med trevande armar efter honom och jag blev så ledsen. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det hela men jag blev riktigt tårögd. Det var inte så att jag tyckte synd om henne pga. att hon inte kunde se – det var något med hennes sökande armar och händer. Jag fick en vision av elaka barn som säger “här får du godis” och så drar de undan händerna varje gång så den blinda inte kommer åt. Det var väldigt jobbigt. Det handlar säkert om mobbning.
Sedan gick jag hem och kände att jag verkligen skulle vilja jobba som volontär på Friends eller något annat ställe som har hand om mobbade barn.
Jag har lite svårt att njuta av livet när jag vet att någon just i samma ögonblick inte mår bra. Som är rädd. Och ensam.
Detta låter mycket pretentiöst, jag vet, men så är det.
ok
När jag var 19 (för hela 14 år sedan, tro det eller ej) var jag mycket kär i min första kärlek. Det var passionerat och det höll i nästan ett helt år. Efter det sågs vi inte på en sisådär åtta år. Idag besökte han min profil på det där communityt, förmodligen av misstag, och han sa ingenting. Jag kände mig tvungen att säga något (liksom så där som om man skulle springa på varandra på gatan) så jag sa nåt lite lustigt (med så att säga glimten i det välkända ögat) och hans svar lät så här:
“ok”
Varken mer eller mindre.
Tänk att han en gång i tiden var en person jag var fruktansvärt kär i och trodde jag skulle leva med i all framtid (patetiska tanke).
Och allt han har att komma med är ett “ok”.
O käre vän.
Tiderna förändras sannerligen.