När jag var 18 upplevde jag en mycket märklig sak. Jag satt en dag och kollade igenom kontaktannonserna på text-tv och fastnade för en kille vid namn Antonio. Han var i min ålder och bodde i en liten stad mitt i Spanien. Det stod inte så mycket i annonsen – bara att han sökte brevvänner i Norden. Jag skrev ett brev och veckan därpå fick jag ett svar. Antonio skrev att han aldrig satt in någon annons och att jag var den enda han svarade – för att jag var den enda killen som skrev. ”Jag fick plötsligt en massa brev från blondiner och jag förstod inte varför”, skrev han. Det var ett väldigt långt och fint brev som han avslutade med att förklara att han var gay. Jag kände tusen nålar punktera min kropp. Jag kände mig på något vis levande och utvald.
Jag blev naturligtvis störtförälskad. Antonio var smart, snygg, välformulerad och vi skrev brev till varandra varje vecka. Jag var arbetslös på den här tiden och rusade till dörren varje gång posten kom. Vi skrev inte bara till varandra – vi skickade dessutom en massa musik, videoband och bilder tvärs över Europa. Snart bestämde jag mig för att åka dit. Jag hade egentligen tänkt åka och hälsa på Patricia, en spansk tjej jag brevväxlat med sedan jag var 12, men hon var plötsligt ointressant. Jag var oerhört förälskad i Antonio och ville inget hellre än åka och träffa honom. Jag sparade alla pengar jag kom över och någon månad senare hade jag resan bokad.
När jag landade på Barajas flygplats i Madrid stod han där och väntade med ett brett leende över (de naturligtvis så härligt fylliga) läpparna. Han såg ut precis på samma sätt i verkligheten som på foto; ungefär 175 cm lång, väldigt manliga drag, tjockt, kort, svart hår och alltid leende bruna ögon. Och han doftade… barrskog (jag insåg snart att det berodde på hans schampo).
Vi promenerade genom den varma natten till en bussterminal och satte oss på en buss mot Antonios sömniga hemstad dit vi anlände sent, sent på kvällen. Vi åkte hem till hans vänner som bodde tillsammans i ett kollektiv. De hade en europakarta på väggen i vardagsrummet och de tyckte jag kom väldigt långt bortifrån. Första besvikelsen upplevde jag där den allra första kvällen. Jag som hade längtat som en dåre efter att få hålla Antonio tätt intill mig, att få somna och vakna bredvid honom fick snart veta att det inte skulle komma att ske. Antonio var tvungen att sova hemma i föräldrahemmet. Vi var ju trots allt i det katolska Spanien.
Jag sov istället ensam i ett rum som tillhörde en av killarna som bodde i kollektivet. Han hade tidigare varit tillsammans med Antonio A som också bodde där och de sov nu i samma säng under min vistelse. Den enda fysiska kontakten jag fick uppleva med Antonio var då vi under enstaka eftermiddagar låg och småhånglade i soffan i det där kollektivet och jag var grymt besviken.
En dag gjorde Antonio dock ett väldigt oväntat närmande. Vi var ute och promenerade på något som mest liknade en strandpromenad fast i en stad utan strand. Bara en smutsig flod som rann rakt tvärs igenom den. Vi hamnade bakom något slags skjul och plötsligt plockade Antonio fram sin mandom. Den var enorm och såg väldigt… spansk ut. Han ville att vi skulle ha sex där bakom skjulet men jag blev i min förskräckelse rosenrasande och sa åt honom att jag inte hade kommit hela vägen till Spanien för att ligga med honom bakom ett skjul intill en smutsig flod. Var fanns all romantik som genomsyrade hans brev, undrade jag och han skämdes som en olydig hund.
Vi promenerade i tystnad tillbaka till kollektivet, sa hej då och så gick han hem. Dagen därpå bad han om ursäkt. Mitt kanske varmaste minne från den här resan upplevde jag en kväll då vi varit ute på stan och var på väg tillbaka till kollektivet. Vi var rätt flamsiga och på bra humör. Plötsligt slet Antonio med mig in i en fotoautomat som stod mitt på gatan och hånglade upp mig. Det var ljuvligt.
Dagen därpå åkte jag, Antonio A + en av hans vänner till Madrid för att hälsa på deras gemensamma kvinnliga vänner. Jag älskade Madrid. En storstad med en puls jag aldrig tidigare upplevt. Under natten kröp Antonio A upp till mig där jag sov, kramade mig och vi hånglade snart. Jag hade aldrig tänkt på honom så men han förklarade för mig att han blivit förälskad i mig första gången han träffade mig i kollektivet den där första kvällen. Dagen efter vinkade han av mig på flygplatsen. Han grät floder. Jag minns inte om jag grät. Förmodligen var jag nog mest spänd inför flygresan hem.
När jag satt i bilen på väg hem tyckte jag det var skönt att vara hemma igen. Jag hade blandade känslor av resan. På sätt och vis hade det varit ett äventyr men det jag allra mest hade sett fram emot – att få sova med Antonio – hade jag inte fått uppleva. Jag visste inte då att mitt liv var på väg att förändras radikalt. Bara en vecka senare skulle jag komma att byta adress och kärleksobjekt.
Etikett: kärlek
Jag blev kär i en britt vid namn Andy
Första gången jag var i London var jag 21. Året var 1996 och Gina G skulle representera Storbritannien i ESC med “Ooh Aah.. Just A Little Bit”. På brittisk radio varvades låten med Gabrielles “Give Me A Little More Time” och just Gabrielle kom jag överraskande se uppträda på klubben G-A-Y.
Tillbaka till det verkligt viktiga.
Jag reste till London för att hälsa på min coola vän Nisse, 45. Vi hade varit arbetskamrater men han hade drabbats av någon typ av ålderkris och sålt allt han ägde och flyttat till London. Jag bodde hos honom i Camberwell Green och jag älskade staden från första stund. Tyvärr arbetade Nisse natt på ett hotell så jag fick klara mig på egen hand (som vanligt). Jag tog bussen till Soho och hinkade bira på krogar och klubbade loss på Londons enorma gayklubbar. Jag njöt av livet. En kväll, på min nya favoritkrog på Old Compton Street mitt i Soho, noterade jag en het yngling. “Han är väl helt okej”, sa jag till mig själv. Ju fler Carlsberg jag drack desto hunkigare blev han (så klart) och snart satt jag bredvid honom i soffan. Jag hade på mig svarta lackbyxor (!) och en röd glansig jacka (!) och blont, ganska stort hår. Det kändes helt naturligt då och jag tyckte det var trevligt att bli stoppad av japanska turister som ville fotografera mig. Idag skulle jag nog få panik i en liknande situation.
Hursomhelst. Mannen jag mötte hette Andy. Han var en några år äldre regissör och såg ut som en blandning av Elvis Costello och James Dean. Andy och jag tillbringade resten av den kvällen tillsammans. Vi besökte barer och klubbar och hånglade och fikade och satt inslingrade i varandra på trottoaren och rökte på tillsammans med en prostituerad kvinna. Kort sagt sådant man gör när man är ung och vågad i London.
Framåt morgontimmarna åkte vi hem till Nisses lägenhet och hånglade vidare. Mycket trevligt. På morgonen gick Andy hem och jag trodde jag aldrig mer skulle få se honom. Nu blev det inte så. Nisse väckte mig och sa att han funnit en mapp “viktiga papper” med Andys namn på. Hans telefonnummer fanns också angivet så jag ringde upp honom senare under dagen. Det visade sig att Andy lämnat kvar de inte alls särskilt viktiga pappren enkom för att jag skulle ha en ursäkt att ringa upp. Sött, tyckte jag.
Vi tillbringade ytterligare ett par kvällar tillsammans innan jag åkte hem till Stockholm. Och så föll vi för varandra så klart. Vi skrev brev till varandra i flera veckor och en månad efter min hemkomst var jag återigen hemma hos honom i Finsbury Park i norra London.
Sedan gick det åt helvete men det är en annan historia.
Senast jag var i Storbritannien var under nyårshelgen 2000-2001. Jag var där tillsammans med min dåvarande man – Miljonären kallad i denna blogg. Vi var en del i London men bodde hos bekanta i Brighton – jag ä l s k a r Brighton! Vilken underbar, liberal stad! Att strosa längs de juliga gatorna, att besöka de posha men avslappnade krogarna och restaurangerna, att shoppa loss under en massssa regnbågsflaggor – det gör en trött fjolla glad i själen.
Åh! Om en vecka är jag tillbaka i London. Äntligen! Som jag har längtat. Det finns två städer som alltid finns i mitt arma hjärta; mad Madrid och lovely London.
Slask i sinnet
Jag vaknade den där morgonen. Det var som om jag vaknade för första gången. Och på många sätt gjorde jag nog det. Känslan av att plötsligt leva min dröm gjorde mig yr. Ett par gånger i mitt liv har jag känt den känslan och den har fått mig att le på ett vis jag aldrig annars lett.
Hans kropp var varm och självklar. Han såg lycklig ut där han låg.
Han satt på tunnelbaneperrongen och han såg in i mina ännu leende blå. Hans bruna log om möjligt ännu mer uppriktigt.
Han satt mittemot mig och berättade om sitt liv. Jag försökte tvinga i mig maten som alla andra dagar skulle ha landat i min mage på tre röda. Nu var min uppmärksamhet riktad mot något helt annat.
Han satt bredvid mig på parkbänken. Han lade armen om mig och hela min kropp brände som den aldrig gjort förr. Jag satt fast i nuet. Jag varken kunde eller ville resa mig och gå.
Allt blev plötsligt fjäderlätt. Som lätta snöflingor som tidigare legat som tung slask på marken lyfte känslorna allt som någonsin tyngt mig upp, upp, högt över takåsarna. När jag sedan föll gjorde jag det handlöst. Men jag tror att det var värt det.
Jo.
Det var det.