Livet är då lustigt

Jag kan nästan inte andas. Mina händer skakar en aning.

Gick till Prag igår och kom hem idag. Prag som numera är.. eh… en singelstad.
Tittade in i Prags ögon och jag såg något jag inte sett på väldigt länge. Det liksom. Jag såg det.
Jag doftar Prag och kan nog inte duscha idag.
Jag saknar ord just nu men skriver ett längre (skyddat) inlägg inom en snar framtid.

Jag har tänkt på det här med kärleken

Om man älskat en person jättemycket och en dag inser att inte en endaste liten bit av den kärleken finns kvar – vart tog den vägen?
Tog den slut? Och i så fall – som sagt – vart försvann den?
Jag tror det kan vara lättare än så.
Kanske är man latent kär hela tiden, och endast vissa personer lyckas locka fram känslan. Då tror man sig bli kär i dessa personer fastän man i själva verket bara är kär.
Men hur länge/mycket kan en och samma person då lyckas locka fram kärlekskänslan? Kanske bara en kort tid, och därefter är man bekväm och tycker om personen i fråga och fortsätter relationen bara för att.
Efter ett tag känner man ju sig ofta “nykär” – kanske har samma person då återigen på ett eller annat sätt lyckats få fram den.
Det är kanske därför man efter en misslyckad relation blir väldigt förvirrad då man råkar stöta på sitt ex – som man trodde man kommit över – och alla känslor väller fram igen.
Vissa personer kanske helt enkelt kan få en att känna kärlek?