Dags för dagens djupa inlägg.
Jag stod och maratondiskade och insåg att jag mådde rätt bra.
Ja, det har varit en riktigt risig vecka.
Ja, jag har gråtit och våndats men mest av allt har jag känt mig förvirrad och förvånad.
Tyvärr inte arg alls (även om han kallade mig “arg flicka”).
Att människor är svåra och konstiga (på ett dåligt sätt) visste jag men att en person kan förändra sig så totalt på 24 timmar visste jag inte. Eller jo, det gjorde jag. Men jag trodde att jag fått min beskärda del av den varan. Tydligen hade jag inte det..
Nåväl.
Jag är mycket tacksam över att jag återigen fick känna den där känslan som jag inte känt på tre år; känslan av förälskelse som jag så önskade känna tillsammans med Dansken och Gringo och Z. Förälskelsen är ju dock inget man kan styra över så den kom inte när jag så innerligt ville, men nu var den på väg. Tyvärr blev den halshuggen när jag minst anade, och på ett mycket bryskt vis, men tack Moder Jord för att jag fortfarande är kapabel att känna.
Igår hade en ickevit person aldrig blivit framröstad till USA:s president och för ett par veckor sedan hade jag tappat hoppet om att en regnig oktoberdag kära ner mig fullständigt.
Nu vet jag att vad som helst kan ske.
När man minst anar.
Hoppet lever kvar.
Jag tackar ödmjukt.