Med utsträckta armar

Jag trodde inte jag skulle blogga om det men nu gör jag det i alla fall.
Igår när jag och Sebbe var ute stötte vi på en kvinna och hennes dotter (?) och deras lilla hund. Vi hälsade och hundarna hoppade runt ett tag. Sedan insåg jag att dottern (kanske 10 år ungefär) var blind. Hon satte sig på huk för att hälsa på Sebbe (som for runt som en yr höna efter den andra hunden). Dottern sökte med trevande armar efter honom och jag blev så ledsen. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det hela men jag blev riktigt tårögd. Det var inte så att jag tyckte synd om henne pga. att hon inte kunde se – det var något med hennes sökande armar och händer. Jag fick en vision av elaka barn som säger “här får du godis” och så drar de undan händerna varje gång så den blinda inte kommer åt. Det var väldigt jobbigt. Det handlar säkert om mobbning.
Sedan gick jag hem och kände att jag verkligen skulle vilja jobba som volontär på Friends eller något annat ställe som har hand om mobbade barn.
Jag har lite svårt att njuta av livet när jag vet att någon just i samma ögonblick inte mår bra. Som är rädd. Och ensam.
Detta låter mycket pretentiöst, jag vet, men så är det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.