Samtal från vän: Hej, vill du äta lunch med mig och min nya kärlek*?
Svar: Ja, vi ses utanför NK om fem.
Den nye pojkvännen visade sig vara ett kap! Snygg, trevlig, väluppfostrad, stilig och med världens finaste accent.
Det strålade om min vän. Och om pojkvännen**. Som två små solar satt de två grabbarna och berättade vad de haft för sig de senaste dagarna. Ja, de hade ta mig tusan till och med klätt sig i likadana tröjor!
Jaha, det har redan börjat, kivades jag.
Fick dock en legitim förklaring till det hela.
Kärleken är stor.
Mer kärlek i världen!
Och tänk att det finns människor som inte kan förstå att den homosexuella kärleken är exakt likadan som den heterosexuella.
Stupid bitches.
* Han kallade honom inte “kärlek” men jag gör det. Jag hörde ju att han ville göra det.
** De kallade inte varandra “pojkvän” men jag gör det. Jag såg ju att de ville göra det båda två.
Etikett: kärlek
Igår blev en tonårstös kär i mig
Igår eftermiddag:
Jag hade just lagat mat och skulle slå mig ner och äta då det ringde på dörren. Förr om åren öppnade jag aldrig om jag inte väntade besök, ty det betyder alltid bad news. Numera är det lite annorlunda. Dels har jag (nya) vänner som trots mina tillsägelser då och då våldgästar mig, dels skulle Sebbe bli vrålförbannad om jag inte öppnade.
Så jag öppnade.
Där stod en tonårstös och hon såg först på Sebbe (som jag höll i mina armar) och sedan på mig. Och hon log så där som nyförälskade tonårsflickor (och jag) gör.
Hej, fnittrade hon, jag samlar in pengar till en klassresa (här började jag fundera ut en legitim anledning till att inte ge henne mina pengar eftersom jag behöver dem själv) och därför säljer jag salami (pust!).
Åh, sa jag medlidsamt, jag är vegetarian!
Ah, ok, svarade hon.
Men lycka till!
Jag ser framför mig hur hon berättade för väninnorna om grabben med hunden.
Hon kommer säkert komma tillbaka med sina tre tuggummituggande polare och be att få gå ut med hunden min.
Välkomna, säger jag.
Med utsträckta armar
Jag trodde inte jag skulle blogga om det men nu gör jag det i alla fall.
Igår när jag och Sebbe var ute stötte vi på en kvinna och hennes dotter (?) och deras lilla hund. Vi hälsade och hundarna hoppade runt ett tag. Sedan insåg jag att dottern (kanske 10 år ungefär) var blind. Hon satte sig på huk för att hälsa på Sebbe (som for runt som en yr höna efter den andra hunden). Dottern sökte med trevande armar efter honom och jag blev så ledsen. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det hela men jag blev riktigt tårögd. Det var inte så att jag tyckte synd om henne pga. att hon inte kunde se – det var något med hennes sökande armar och händer. Jag fick en vision av elaka barn som säger “här får du godis” och så drar de undan händerna varje gång så den blinda inte kommer åt. Det var väldigt jobbigt. Det handlar säkert om mobbning.
Sedan gick jag hem och kände att jag verkligen skulle vilja jobba som volontär på Friends eller något annat ställe som har hand om mobbade barn.
Jag har lite svårt att njuta av livet när jag vet att någon just i samma ögonblick inte mår bra. Som är rädd. Och ensam.
Detta låter mycket pretentiöst, jag vet, men så är det.
ok
När jag var 19 (för hela 14 år sedan, tro det eller ej) var jag mycket kär i min första kärlek. Det var passionerat och det höll i nästan ett helt år. Efter det sågs vi inte på en sisådär åtta år. Idag besökte han min profil på det där communityt, förmodligen av misstag, och han sa ingenting. Jag kände mig tvungen att säga något (liksom så där som om man skulle springa på varandra på gatan) så jag sa nåt lite lustigt (med så att säga glimten i det välkända ögat) och hans svar lät så här:
“ok”
Varken mer eller mindre.
Tänk att han en gång i tiden var en person jag var fruktansvärt kär i och trodde jag skulle leva med i all framtid (patetiska tanke).
Och allt han har att komma med är ett “ok”.
O käre vän.
Tiderna förändras sannerligen.
Antonio
När jag var 18 upplevde jag en mycket märklig sak. Jag satt en dag och kollade igenom kontaktannonserna på text-tv och fastnade för en kille vid namn Antonio. Han var i min ålder och bodde i en liten stad mitt i Spanien. Det stod inte så mycket i annonsen – bara att han sökte brevvänner i Norden. Jag skrev ett brev och veckan därpå fick jag ett svar. Antonio skrev att han aldrig satt in någon annons och att jag var den enda han svarade – för att jag var den enda killen som skrev. ”Jag fick plötsligt en massa brev från blondiner och jag förstod inte varför”, skrev han. Det var ett väldigt långt och fint brev som han avslutade med att förklara att han var gay. Jag kände tusen nålar punktera min kropp. Jag kände mig på något vis levande och utvald.
Jag blev naturligtvis störtförälskad. Antonio var smart, snygg, välformulerad och vi skrev brev till varandra varje vecka. Jag var arbetslös på den här tiden och rusade till dörren varje gång posten kom. Vi skrev inte bara till varandra – vi skickade dessutom en massa musik, videoband och bilder tvärs över Europa. Snart bestämde jag mig för att åka dit. Jag hade egentligen tänkt åka och hälsa på Patricia, en spansk tjej jag brevväxlat med sedan jag var 12, men hon var plötsligt ointressant. Jag var oerhört förälskad i Antonio och ville inget hellre än åka och träffa honom. Jag sparade alla pengar jag kom över och någon månad senare hade jag resan bokad.
När jag landade på Barajas flygplats i Madrid stod han där och väntade med ett brett leende över (de naturligtvis så härligt fylliga) läpparna. Han såg ut precis på samma sätt i verkligheten som på foto; ungefär 175 cm lång, väldigt manliga drag, tjockt, kort, svart hår och alltid leende bruna ögon. Och han doftade… barrskog (jag insåg snart att det berodde på hans schampo).
Vi promenerade genom den varma natten till en bussterminal och satte oss på en buss mot Antonios sömniga hemstad dit vi anlände sent, sent på kvällen. Vi åkte hem till hans vänner som bodde tillsammans i ett kollektiv. De hade en europakarta på väggen i vardagsrummet och de tyckte jag kom väldigt långt bortifrån. Första besvikelsen upplevde jag där den allra första kvällen. Jag som hade längtat som en dåre efter att få hålla Antonio tätt intill mig, att få somna och vakna bredvid honom fick snart veta att det inte skulle komma att ske. Antonio var tvungen att sova hemma i föräldrahemmet. Vi var ju trots allt i det katolska Spanien.
Jag sov istället ensam i ett rum som tillhörde en av killarna som bodde i kollektivet. Han hade tidigare varit tillsammans med Antonio A som också bodde där och de sov nu i samma säng under min vistelse. Den enda fysiska kontakten jag fick uppleva med Antonio var då vi under enstaka eftermiddagar låg och småhånglade i soffan i det där kollektivet och jag var grymt besviken.
En dag gjorde Antonio dock ett väldigt oväntat närmande. Vi var ute och promenerade på något som mest liknade en strandpromenad fast i en stad utan strand. Bara en smutsig flod som rann rakt tvärs igenom den. Vi hamnade bakom något slags skjul och plötsligt plockade Antonio fram sin mandom. Den var enorm och såg väldigt… spansk ut. Han ville att vi skulle ha sex där bakom skjulet men jag blev i min förskräckelse rosenrasande och sa åt honom att jag inte hade kommit hela vägen till Spanien för att ligga med honom bakom ett skjul intill en smutsig flod. Var fanns all romantik som genomsyrade hans brev, undrade jag och han skämdes som en olydig hund.
Vi promenerade i tystnad tillbaka till kollektivet, sa hej då och så gick han hem. Dagen därpå bad han om ursäkt. Mitt kanske varmaste minne från den här resan upplevde jag en kväll då vi varit ute på stan och var på väg tillbaka till kollektivet. Vi var rätt flamsiga och på bra humör. Plötsligt slet Antonio med mig in i en fotoautomat som stod mitt på gatan och hånglade upp mig. Det var ljuvligt.
Dagen därpå åkte jag, Antonio A + en av hans vänner till Madrid för att hälsa på deras gemensamma kvinnliga vänner. Jag älskade Madrid. En storstad med en puls jag aldrig tidigare upplevt. Under natten kröp Antonio A upp till mig där jag sov, kramade mig och vi hånglade snart. Jag hade aldrig tänkt på honom så men han förklarade för mig att han blivit förälskad i mig första gången han träffade mig i kollektivet den där första kvällen. Dagen efter vinkade han av mig på flygplatsen. Han grät floder. Jag minns inte om jag grät. Förmodligen var jag nog mest spänd inför flygresan hem.
När jag satt i bilen på väg hem tyckte jag det var skönt att vara hemma igen. Jag hade blandade känslor av resan. På sätt och vis hade det varit ett äventyr men det jag allra mest hade sett fram emot – att få sova med Antonio – hade jag inte fått uppleva. Jag visste inte då att mitt liv var på väg att förändras radikalt. Bara en vecka senare skulle jag komma att byta adress och kärleksobjekt.