Varför envisas vissa hundägare med att inte koppla hunden på ställen där hunden ska hållas kopplad? Exempelvis i mina kvarter. För att ta sig till den så kallade Hundängen (stor, grön äng där hunden får springa fritt – även populärt picknickställe sommartid) måste man gå igenom mitt bostadsområde och redan där släpper de sina bestar fria.
Igår exempelvis var jag och Sebbe ute och småstrosade i solskenet och från ingenstans kom en hund flygande i full fart mot oss. Mycket otrevligt. Ännu otrevligare var det då hundägaren inte syntes till. Jaha, vad ska jag göra nu – ta ansvar för denna hund och se att han kommer dit han ska? Det visade sig att ägarinnan var den mobilpratande subban som gick framför oss. Hon gick, och jag skojar inte, säkert en kilometer utan att en enda gång vända sig om och se vad hunden hennes (som var mycket rar kan jag inflika) hade för sig. Till slut tog den lurviga varelsen ett skutt ut på en gräsmatta och sprang sin kos. Sebbe och jag fortsatte gå. Då, till slut, vände ägarinnan sig om och började ropa på sin hund som efter många om och men kom tillbaka.
Det är för övrigt dessa hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. De har ju ingen koll på var och när dessa uträttar sina behov. Jag funderar i och för sig starkt på att i anarkistisk anda sluta plocka upp efter Sebbe i denna rent ut sagt förjävligt sopiga stad. Jag menar – orka gnälla över en hundbaja som bryts ner på ett kick, när det är någon hynda som ställt en tv-apparat två meter bort.
Det är även komiskt med dessa föräldrar som smäller upp lappar med budskapet “städa upp efter din hund – våra barn trampar i bajan” för att sedan när fredagskvällen är här och pilsnern glidit ner längs strupen gladeligen krossa flaskor här och var.
Det finns tack och lov fler välartade hundägare än motsatsen. De har stenkoll på sina okopplade hundar och ser de en annan hundägare komma strosande håller de hunden sin på plats och frågar om den får komma och hälsa, ty det finns en miljard anledningar till varför det inte skulle passa sig (traumatiska upplevelser, ett tåg att passa, loppor… you name it).
Som hundägare vet jag att det är väldigt trevligt att ha hunden okopplad. Det känns bra. Men det passar sig inte i bostadsområden.
Jag säger som Bon Jovi: You give love dog owners a bad name.
Etikett: idioter
Det händer ingenting
Det står still just nu. Det händer ingenting och jag har noll intressant att blogga om. Dagarna ser ut som följer: jobbar, åker hem, umgås med Sebbe, somnar i soffan, går ut med Sebbe, glor, sover.
Det är TRÅKIGT.
Jag vill ha sommar och jag vill ha action. Nu!
Det mest spännande som hänt de senaste veckorna är att jag blivit av med min ena glasögonputsduk. Det är sant – så tragiskt är det. Jag har letat överallt men hittar den inte.
Det är min spänning det.
Jag får inte ens några roliga mail så jag har inget att återge. Träffar inga kul människor ute heller. Jag har redan träffat dem alla. Stockholm är slut. Nya vindar, tack.
Ett småkul mail fick jag för ett tag sedan. Tror ej jag har delat av mig av det ännu. Det kom från en ABCDE F-kändis som var lite inne och cool i slutet av 90-talet. Vi kurrade lite en gång och gick på hans d-kändisfest på ett b-hak på Sveavägen (numera en sportbutik) men det mindes han uppenbarligen inte då han skrev: “du verkar vara en kul kis”. “Varför ringde du aldrig tillbaka då?” svarade jag.
Vet hut
Jag är kanske lite rabiat när det gäller detta ämne men det skiter jag fullständigt i. Jag var ute i vårsolen och strosade med Sebbe. Fåglarna sjöng och allt var vackert. Ja, förutom allt skräp som ligger överfuckingallt. Vad exakt är det som får vissa människor att tycka att det är helt okej att slänga skräp i naturen? Vad är det för fel på dem?
Och just när jag gick omkring och funderade över detta kom en klump ungdomar från ingenstans. De rörde sig så där töntigt kaxigt som bara osäkra tonåringar och rappare kan göra. En av dem klädde av en glass (säkerligen snattad, vi vet ju hur ungdomar är) och han kastade pappret på marken. Han + alla hans vänner tycker uppenbarligen att det är okej att göra så. Jag kände genast att jag hatar honom. Jag föraktar honom och jag önskar honom en massa eländes elände i livet. Folk som gör som han borde spärras in. De borde få arbeta som slavar på livstid.
I HATE THEM!
Jag föraktar mig själv för att jag är så feg att jag inte vågar säga till. En vacker dag kommer jag dock göra det och då kommer jag få en kniv i ryggen. Vi vet ju hurdana ungdomar är nuförtiden. Stryk ska de ha. Och deras värdelösa föräldrar som inte lär dem att VETA HUT!
Ge dem inte lillfingret
Jag gjorde ett misstag!
Trots att alla mina klockor ringde och alarmet blinkade brandbilsrött bestämde jag mig för att vara lite vågad.
Tji fick jag. Tillbaks till verkligheten.
Jag försökte med vänlig ton förklara för honom att han skrämmer iväg människor genom att bete sig som han gör.
Han var ett plåster. Vi vet vad vi tycker om plåster. Han var ett jätteplåster – ett bandage!
Och vi vet vad vi tycker om sådana som efter att ha nobbats tar kontakt med ens vänner (som de på egen hand luskar reda på vilka de är) och ställer till med drama.
Om du tycker att någon verkar konstig (på ett dåligt sätt) så är personen ifråga konstig (på ett dåligt sätt).
Säg nej!
Så får du INTE Kimman på fall
Karlar är så jädrans irriterande ibland.
Varför är de antingen helt ointresserade eller tokbesatta av en?
Och varför lyssnar de inte när man vänligt men bestämt försöker förklara för dem att de har ett beteende som skrämmer bort folk?
Redan dagen därpå kom ett nytt dramatiskt utspel som var så patetiskt att jag inte ens besvarade det.
Korkade omogna idioter. Och här försöker jag i all välmening hjälpa dem då jag har gott om erfarenhet att dela med mig av. Men nej. De fattar inte!