Etikett: i flyttartagen

Önskeinlägget: Hade det varit värt det om jag vetat om det i förväg?

År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!

Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?

Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken…
Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli?
Det korta svaret är: ja.
Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig.
Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.

Jag hade dock gjort lite annorlunda.
Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person.
Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel.
Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)

Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).

Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner.
Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.

Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen.
Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.

Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan!
Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.

Här hittar du förresten mitt härliga inlägg:
Äntligen! Kim talar ut om den omtalade flytten.

En flyttfågel som lämnar Sverige. Eller snarare en fågel + Sveriges ambassad i Helsingfors. Foto: Kim da Costa.

En porr-röd soffa och tacksamhet

Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.

Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också.
Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt.
En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis.
En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd.
Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.)
Igår bar två herrar hem en bokhylla.
Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!

Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)

En blir rörd så här på ålderns höst.
Det finns gott folk i ett hav av sopor.

Soffa och bokhylla – det börjar likna ett hem.

Nya bostaden blir ett HEM

Här i nya bostaden går saker och ting långsamt framåt.
Jag har fortfarande ingen säng och sover därför på en tunn madrass och eftersom jag (tack och pris) inte är 20 längre så värker kroppen både här och där. Men jag klagar inte. En säng kommer att levereras om ungefär en vecka, tillsammans med lite andra möbler.

Jag har faktiskt bara två pallar och ett soffbord just nu. Gjorde mig av med (nästan) allt för ett år sedan. Vidriga möbler med dålig energi och tillhörande hemska minnen. Bort, bara bort! In med nytt! In med gott!

Jag fick upp min mezuza, så nu blev bostaden ett hem. Mitt hem.

Mezuzan består i en pergamentrulle på vilken en särskilt utbildad man har skrivit de två första meningarna ur Bibeln som citerades ovan. Pergamentrullen rullas ihop och läggs i ett hölje av trä, metall eller plastmaterial och fästes på dörren till varje rum inom ett hus eller lägenhet, med undantag av toaletter/badrum. Man sätter den på höger sida av dörren från det håll man går in i huset/rummet. En speciell välsignelse läses också upp när mezuzan fästs. Det är vanligt att man med höger hand vidrör mezuzan när man går in och sedan kysser fingrarna som kommit i kontakt med mezuzan.

Juden jag

Hej go’ vänner mitt i min paus i flyttstöket. 
Idag vill jag ta upp det här med att folk har förutfattade meningar om hur en religiös person bör vara och bete sig. 
Jag inser ju att om man slår upp frasen ”troende jude” i valfri ordbok så är det inte mitt tryne som dyker upp. 
Men nu är det så att för mig är min tro en sak mellan mig och Skaparen och jag har alltid, alltid varit troende och haft en cool relation med Skaparen. (Jag är från en väldigt sekulär familj, kan tilläggas. Mina religiösa ”påhitt” har jag ”hittat på” alldeles själv.)
Det var först när judendomen kom till mig (jag bad inte om det) som jag spirituellt hittade hem. Därav min lååånga konvertering.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta egentligen. Det är nåt som skaver. Nämnda förutfattade meningar kanske. 
Och så stör det mig att vissa ibland drar upp att jag pga min homosexualitet lever i synd. Låt mig då avslöja att jag en gång (tror det var år 2000) tog upp frågan med självaste Skaparen när jag satt på ett flygplan från Stockholm till Amsterdam (och vi som av en händelse flög över min födelsestad Borås!) och flyget var på vippen att krascha. Skaparen sa mycket tydligt till mig att jag är en kärleksfull person och att det är huvudsaken. Så att så var det med den saken. Sen kan du slå mig i huvudet med diverse heliga böcker och skrifter hur mycket du vill, men jag hade direktkontakt, så jag vet av säker källa!
Jag talar sällan om saker som har med religion att göra eftersom jag är rädd för att verka ”predikande”, då jag AVSKYR alla former av predikande. Religion=privatsak.

Det var väl bara det.

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).