Här sitter jag på jobbet och bäckappar. Som ni ser så har jag ett externt tangentbord kopplat till laptopen, men snart är det slut med det – det är därför jag bäckappar. Allt började med den beryktade kaffeattacken.
Jag fann en superbillig, nätt liten Mac på Tradera och den ska jag ha som jobbdator, så nu återgår jag till Mac både privat och i tjänsten, och det känns gott.
Den ”nya” Macen har en liten bula + en ”död pixel mitt på skärmen”. Jag har dock ännu inte hittat den där pixeln…
Ja ja, jag ville bara informera er om att mina PC-dagar en gång för alla är förbi. We are so over – inte ens lite kaffe tål de där apparaterna.
När vi ändå är inne på ämnet så kan jag berätta att min vän Michael också upplevt drama den här veckan.
Han smsade mig i panik häromkvällen: ”datorn bara slocknade – vad ska jag göra?!”
Jag gav honom några tips, men ingenting hjälpte.
”Du får lämna in den i morgon”, sa jag avslutningsvis.
Sagt och gjort.
Två dagar senare ringde Michael (som är dansk, så nu tar vi konversationen på engelska).
”I got my computer back and I’m so happy!”
”So what was the problem?”
”Something with the harddrive… So he changed it and put all the files back, thank God. But you know what? I think he was flirting with me.”
”Oh, how?”
”Well, he was a bit flirty and then he gave me his private number and said, just like they do in the movies: ’you can call me aaanytime!'”
”Was he cute?”
”Hmm, not really. A bit older and… not really gayish. More like ’experimentell’. He also said I could come in anyday and he would change the ”skal”, cause it is a bit damaged. And he’ll do it free of charge!”
”Ok, so you must give me his name and I’ll check on FB if I know him. I know ’em all, you know.”
”You really do.”
”Maybe he has put some private pics of himself in your computer?”
”Scary.”
”Maybe a folder…”
”…And a letter.”
”Maybe he has recorded his voice saying ’Welcome Michael’ everytime you turn the computer on.”
”And ’Sleep tight, my love’, everytime I turn it off!”
”Oh dear, keep me posted!”
”I will. Bye!”
”Bye.”
Etikett: humor
Tidig helg
Hej fredag.
Idag jobbar jag för första gången sedan ca 1837 halvdag.
Aha, ni tror att det beror på att jag har jättemånga heta dejter i helgen. Ni tror att jag måste hinna med en ansiktsbehandling, en powernap och tid att välja ut rätt outfit, men nej. Jag har jobbat in dagen.
Jag tar helg vid lunch. Tada.
Att ha ett jobb som inte ger en ångest är ack så mycket värt
Ibland undrar vänner och bekanta hur det kommer sig att jag jobbat kvar på samma företag så väldigt länge.
Sätt er ner så ska jag en gång för alla berätta!
Utöver den på tok för höga lönen och att det är fysiskt slappt och att jag har mycket tid över till att ’göra annat’ (tänk: skriva och blogga och läsa) så är det människorna jag jobbar med som håller mig kvar.
Som jag nämnt tidigare så uppstår lätt en Ally McBeal-känsla på kontoret.
Idag exempelvis så var jag ute och handlade (falafel och mozzarella, tomat och pesto) på lunchen och när jag kom tillbaka så stod högsta chefen, aka ägarinnan, utanför porten och poserade småekivokt och inbjudande för en ung, skäggig fotograf. Hon höll en stor hjärtformad ballong i handen och minen hon fyrade av mot linsen fick mig att tänka på den fantastiska Marilyn Monroe.
Vi är ett gäng mer eller mindre udda karaktärer och jag är ack så tacksam över det; speciellt när jag lyssnar till vänners berättelser om torra, fnasiga arbetsplatser.
Några sådana där Svenne-typer har passerat under årens lopp, men de har aldrig blivit långvariga.
De där bitterfittornakukarna* som finns på alla arbetsplatser packar även de ihop och drar, då de inser att här är det ingen som tar åt sig – och ingen lyssnar till deras eländiga jämmer.
En gång, för en fyra-fem år sedan, så hade jag en kollega som vi kan kalla Bitch A. Hon gjorde mitt liv till ett helvete – så där som bitchar utan någon som helst självinsikt gärna vill göra.
Jag bet ihop och visste att Karma, Skaparen och Moder Jord snart skulle ställa allting till rätta – och mycket riktigt fick Bitch A snart packa ihop sina vidriga påsar och masa sig vidare.
Som extra bonus sitter jag mitt i centrala Stockholm, på första våningen i en elegant byggnad i en snirklig korsning. Utanför – speciellt runt lunchtid – ilar otroligt heta män förbi. Ibland flämtar jag ”Men härregu! Kolla in!” Och så står vi med kranarna tryckta mot rutan och dreglet rinner ur käftarna.
Det var det.
*Jag är trots allt feminist.
Hetero? Hetero!
När jag nu gått från Ginger till Sporty (jag citerar min vän Dansken) så har jag börjat läsa träningssiter och sportbloggar (och vi ska nu inte ens gå in på det faktum att när musklerna börjar svälla så kan man tydligen inte längre stava).
Nyss läste jag en skojfrisk artikel om vilken sport man ska välja för att få den snyggaste kroppen. Artikeln i sig var inte särskilt underhållande, men en av kommentarerna fick mig att både sucka och dra på smilbanden.
Snacka om att vara rädd för att uppfattas som icke-heterosexuell.
”Jag är hetero. Alltså heterosexuell. Alltså jag gillar liksom brudar, okej. Inte grabbar. Jag älskar pattar och mus, fattar ni? Jag ÄR heterosexuell! Ja, det är jag. Hetero! Hälsningar, Heterograbben.”