Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.
Etikett: höst
Snark
November betyder sömn.
Och jag är jetlaggad och utslagen av det där förbannade tidsomställeriet.
Vet ni hur mycket en timme hit eller dit betyder för en människa med strikta rutiner och allt, från morgon till morgon, hårt inrutat efter klockan?
Mycket.
Även Sebbe är förvirrad. När klockan slår 18 undrar han varför vi inte går ut på kvällsrunda – klockan är ju enligt våra kroppar och psyken redan 19.
Klockan 20:30 börjar jag se en film men en halvtimme senare är jag på vippen att somna i soffan och kastar mig därför i bingen och sover, sover, sover men inte är jag pigg och alert när klockan ringer många timmar senare. Nej nej. November gör oss alla lealösa och apatiska.
November-februari… är en fet snarkning. Vi ses på andra sidan.
Ska se på film medan granngossarna rensar avloppet*
Nu ilar jag iväg och hämtar ut fyra nya, härliga filmer som jag beställde igår.
(Älska Discshop!)
Som sagt: filmerna får oss att överleva helvetesmånaden.
För övrigt vore det så härligt om något kunde hända – något sådant som bara händer på film.
Ett spännande telefonsamtal. Ett mail. Ett SMS. Vad som helst.
Något livsavgörande (dock positivt, tack).
Kom igen nu, livet.
*Se förra inlägget.
Blixtsemester
Höststros och pizzatips
Höststros.
Igår var Sebbe och jag ute på långstros och plötsligt stod vi utanför Dalens Pizzeria – ett legendariskt pizzahak.
”Efter en lång salladstät vecka”, sa jag, ”ska vi inte ta och dela på en pizza när vi kommer hem, Sebbe?”
Det var en bra idé, svarade han, så vi fick med oss en Mexicano (på alla andra ställen heter den dock Mexicana) minus kött, plus champinjoner, innan vi vandrade hemåt.
Sebbe njöt de knapriga kanterna plus lite smält ost och jag, jo, jag smällde i mig resten och jag ”mmm”:ade och ”ååh”:ade och jag måste säga att det var den godaste pizza jag någonsin ätit.
Helt perfekt.
Bättre än någonsin.
Därför: har ni en tradig bakissöndag i dag, så kila bort till Dalens Pizzeria och njut.
15 minuter från innerstadens stök, bök och bus.
Sebbe – en vän av hösten.
Läs även andra bloggares åsikter om pizza, Dalens Pizzeria, pizzerior i Stockholm