Det finns inget Q i HBT

Jag lyssnade på en podd igår där Alexander Bard var gäst och han sa en bra sak (nu igen). Jo, själv har jag sagt samma sak i många herrans år men det är ändå skönt att då och då få sina egna tankar och åsikter bekräftade av en intellektuell person som gärna uttrycker sig en smula spetsigare än undertecknad.

Så här sa han: ”Jag kritiserar inte HBT-rörelsen, utan jag kritiserar HBTQ-rörelsen. Det finns bara H, B och T och inga andra bokstäver*. Det finns inga Q-människor. Det är oftast straighta, feta kvinnor som kallar sig Q och de klampar in och tar över och de har tagit över och sabbat Pride också. Bögarna har insett detta nu och de är spytrötta och vill inte ha med denna rörelse att göra.”

EXAKT SÅ.
DET ÄR JU DETTA JAG HAR SAGT HUR LÄNGE SOM HELST.

Den där rörelsen som inkluderar Q och andra bokstäver bara sabbar och förstör och de drar ej löjets skimmer över oss som faktiskt ÄR H-, B- eller T-personer.
Så ja, vi är väldigt trötta på dem – dessa vänsterextrema identitetspolitiska ivrare som bara sabbar och förstår. inte nog med det – de knuffar dessutom ut OSS, som inte är vänsterextrema, ur vår EGEN rörelse.
De kan gott och väl skaffa sig en alldeles egen rörelse, ty här har de ingenting att göra.

*Och absolut inget patetiska ”inkluderande” jäkla plustecken!

Podden ifråga var Paolos podcast, avsnitt 1.

Att bli berörd av ”simpel” popmusik

Skärmbild, Dana International ”Ding Dong”. /YouTube

För några dagar sedan då jag var ute med min hund så hade jag årets (katastrof-kassa) Melodifestivallåtar på ”shuffle” och jag fick en ny favorit. Ja, hon har åkt ur hela tävlingen, men denna berör mig så. Jag är ju en mycket känslig man. Jag gillar att bli BERÖRD.

Ida-Lova sjunger jättevackert och jag älskar när hon tar de där låga tonerna. Som när hon sjunger ”I en djungel av betong, kan ingen tysta ner vår sång”. Hon går SÅ långt ner med sången (eftersom ingen ändå kan tysta den). Så vackert. Konst, helt enkelt. Pop Art, som man säger på utrikiska.
Jag älskar när kvinnor sjunger så där lågt. (Kanske en av anledningarna till att jag älskar Madonna. Hon sjunger ofta väldigt lågt.)

Fantastisk text. ”Vi ska dansa sönder all vår ångest”. Jag kan relatera, även om jag inte är någon dansare, eftersom jag är vokalist, men jag förstår vad hon menar.
Och ”Vi lever så vi dör”. Briljant, liksom. Konst. Pop Art.
”Alla frågar vem man är – är det någon ens som vet?”
”Vi skriker allt vi kan – nu räddar vi varann.”

En mycket fin text och en fin vokalist (hon var nog lite nervös i MF, debutant som hon var, så jag rekommenderar studioversionen).

Ida-Lova. Länk.

År 1998 när Dana International vann Eurovision så grät jag av lycka. Kolla detta klipp från ESC i (min favoritstad) Tel Aviv 2019, där Dana gästar. Vilken fantastisk presentation hon får.
Programledaren pratar om att Dana fick honom att komma ut ur garderoben osv. Så vackert. (Vissa människor gör avtryck, som Dana.) Själv har jag aldrig befunnit mig i nån garderob. Jag visste som barn att ”jag är gay och så var det med den saken” och ”om jag inte accepterar och respekterar mig själv så vem ska göra det då?” Det var aldrig nån ”issue”, helt enkelt.

Men vet ni hur mycket Eurovision har betytt för mig? Så enormt mycket. För att det är bra musik och olika språk och kulturer och ganska mycket ”glammigt”. Jag gillar det. Så är det bara.
Jag satt ensam på kammaren och bara lyssnade, tittade och njöt. Och jag gör den än idag, som den medelålders herre jag är.

På sistone har jag skrivit en hel del gay-grejer på sociala medier och det beror på denna ”backlash” som de fruktansvärda, vänsterextrema ”woke”-ungdomarna har åstadkommit.
Det finns bara HBT och inga andra bokstäver och absolut inga +tecken. Jag är H, och så var det med den saken.
Det finns en massa fantastiska HBT-personer på youtube som jollrar om detta. Vi är så trötta på woke-eriet. (Kolla in Blaire White, Arielle Scarcella, The Offensive Tranny och många fler. Men börja där, vetja.)

Men nu. Lyssna på Danas introduktion. Jag blir berörd. BE-RÖRD.

Dana International. Länk.

”Är du kille eller tjej?”

Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.

(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)

I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.

Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.

Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)

Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).

Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”

Sedan pratade han aldrig mer med mig.

(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)

Kim ERIK!

Serietips inför helgen

It’s A Sin

Här kommer ett tips. Med en liten berättelse direkt ur livet mitt, som extra bonus.

Om ni inte har sett den fantastiska miniserien It’s a Sin, så se den.

Jag har tipsat två personer om den och båda såg den i ett svep och de älskade den lika mycket som jag.

Den handlar om ett kompisgäng och utspelar sig i London under åren då HIV och AIDS kom och ingen visste vad det var som gjorde folk sjuka. Sedan sågs den som en sjukdom som bara drabbade narkomaner, prostituerade och bögar, så ingen brydde sig. (Idag smittas fler hetero- än homosexuella*.)

Jag blev oerhört berörd av denna serie och skådespelarna är fantastiska.

En av anledningarna till att jag är så pryd och kysk (förutom att jag ju är allmänt konservativ och anser att fysisk intimitet hör hemma endast i en monogam, kärleksfull relation mellan två vuxna människor) (så udda är jag!) är att när jag blev en sexuell varelse så härjade denna smitta som värst och det fanns inga bromsmediciner. Jag var så oerhört rädd där jag satt ensam på kammaren – som tonårskis – och drömde om kärlek, romantik, erotik o.s.v. Denna rädsla satte sina spår och jag bär med mig den än idag.

Samtidigt bevittnade jag (då och även än idag) mina heterofila vänner som låg/ligger runt till höger och vänster, utan skydd. ”Det kan inte hända mig” och bla bla bla.

SKÄRP ER.

Rekommenderar serien. Den finns på HBO.

Se trailer

Om du inte tänker se serien i sin helhet så kolla åtminstone in en av slutscenerna. Wow. Vilken skådis hon är, Keeley Hawes.
Så bra. Så bra. Så bra.

*HIV now infects more heterosexual people than gay or bisexual men – we need a new strategy

Gays som gör sig till offer

Alltså ursäkta mig.
Jag är med i en finlandssvensk HBT-grupp på FB (som heter HBT och jättemånga bokstäver som jag inte förstår vad de står för, och för säkerhets skull ett + på slutet för att verkligen inkludera ”alla”).
Men de ansvariga lägger bara upp snyftreportage om hur jäkla jobbigt det är att vara icke-hetero.

Jag kanske lever i en bubbla, men allvarligt talat: hur jäkla jobbigt kan det vara?
Hur diskriminerade är vi idag? För ett år sedan var det en romsk tonåring som plötsligt skrek ”fikus” efter mig på gatan (och modern (antar jag) reagerade inte). Före det, för drygt femton år sedan, var det nån arabisk unge som spottade på mig på tunnelbanan (och den beslöjade modern (antar jag) reagerade inte). Utöver dessa exempel inga såna här händelser sedan det tidiga 90-talet.

Detta konstanta stickande av offerkoftor är ju bara patetiskt. Det finns ingen normalbegåvad person som längre bryr sig om ifall en människa är gay (eller bokstav, bokstav, bokstav, plustecken).
Men det importerade hatet finns så klart. Det kan jag säga mycket om. Men man blir inte poppis om man tar upp det.

Skärp er.
Eller så har jag helt fel och kanske lever jag i en behaglig bubbla.